Vi är fyra vuxna, ett par tonåringar och en något yngre gulsvart supporter som sitter i en bil på väg mot en handbollshall någonstans i Prag. Kartläsaren bredvid föraren leder oss fram via instruktioner i mobilen. Vänster om 200 meter, fortsätt 900 meter, ta tredje utfarten i rondellen. Så där håller det på och rösten i telefonen är som alltid väldigt övertygande. Vi lyder slaviskt, radiostyrda på okänd mark och i händerna på Google.
Så kommer tunneln. En lång tunnel som sätter allt ur spel. När vi till slut ser ljuset är robotrösten i mobilen om inte panikslagen så i alla fall konfunderad; det är som att hon vaknar ur en dröm och försöker komma underfund med var hon befinner sig.
Tonåringarna är snabba att ta fram sina telefoner för backup och snart hörs en hel kör av röster inne i bilen. Ta höger, nej vänster, gör en u-sväng, fortsätt framåt - alla tittar ner i knät och försöker få grepp om var vi befinner oss medan föraren, som också är en rutinerad orienterare, desperat distanserar sig genom att gasta att han egentligen är emot GPS.
Det är en väldigt rolig scen, särskilt i efterhand när vi är framme vid hallen. Men den säger också något om samtiden och hur vi tillåter oss att vara utlämnade åt tekniken. Jag tänker att aldrig har väl orienteringssporten varit viktigare än nu. Förr var vi tvungna att ha koll på kartan och att kunna förhålla oss till väderstrecken, men när vi inte längre behöver tänka själva räcker det med en tunnel för att skapa kaos.
I helgen avgörs den klassiska orienteringsbudkavlen Tiomila i Partille. Det är första gången tävlingen arrangeras i Västsverige och omkring 8000 orienterare från hela Europa kommer för att göra upp i min barndoms skogar. Det är häftigt i sig, men dessutom springer många av dem på natten. Herrarna startar klockan 21 i kväll och efter tio sträckor går siste man i mål någon gång tidigt i morgon bitti. Den som springer den mytomspunna sträckan ”långa natten” är inte en snubbe som tappar riktningen i en tunnel, om man säger så. (Även om pannlamporna i dag är löjligt starka, enligt någon mig närstående.)
Hursomhelst var detta länge en sport som var spännande för utövarna, men svår att göra rolig för publik. Jag satt en gång gömd med andra journalister bakom en buske i natten för att beskåda spektaklet. Plötsligt kom en hord enögda varelser farande över stock och sten för att lika snabbt vara uppslukade av mörkret igen. Det var det, sa vi bakom pressbusken och leddes tillbaka till tryggheten.
Annat är det i dag. Lite ironiskt är det just tack vare tekniken och GPS som vi nu kan följa deltagarna live. På en skärm kan man se hur de rör sig och gör olika vägval och man har också kameror på flera ställen ute i skogen och sänder webb-tv hela helgen.
Men framförallt kan man passa på att själv pröva denna demokratiska och för mänskligheten uppenbarligen viktiga sport. Under dagen finns öppna banor för alla nivåer - allt du behöver göra är att ställa in din GPS på Kåhögs gård.
Dags att komma ut ur tunneln.
