Kungälv är en genomfart. ”E6:an mini” kallad. När det är stopp på motorvägen väster om staden är det här man smiter igenom. Du ger blinkers i höjd med Akzo Nobels perkolatorputtrande kiselsyrasolväteperoxidalkalianläggning, bränner förbi Vikingagrillen som är ett gatukök men ser ut som en Medici-villa – på den rusticerade fasaden i råkilad granit görs reklam för räkmacka och kaffe – fräser över Nordre älv på en rostig standardbro från trafikverket, tvingas väja för någon ogräsbelupen ruin och en gammal kyrka, men sedan kan du cruisa, glida, rinna rakt genom den långsträckta staden och ut på Marstrandsvägen utan att överhuvudtaget notera att du just passerat 900 år av svensk historia.
Morgan Persson skakar på sitt snaggade huvud. ”Vi måste få folk att stanna till!”
Kungälv förekommer i Njals saga. Kungälv nämns i Roskildekrönikan. Snorre Sturlassons skriver i sin Heimskringla om tre kungar som möts i Konghelle i Elv 1101 för att sluta fred. På den tiden stod Akzo Nobel i Danmark och Vikingagrillen i Norge och den svenska gränsen gick borta i Nödinge och det var först i samband med freden i Roskilde 1658 som svenskarna fick herraväldet. Särskilt efterlängtade var de knappast – decennierna innan hade man bränt ner Kongahälla två gånger.
Det allra första Coneghella etablerades på 1100-talet och lär ha legat utanför Ytterby, på City Gross kundvagnsparkering ungefär. 1308 restes Bohus fästning, i korsningen Nordre älv/Göta älv, och 1614 flyttade alla invånarna dit. Det var danske kung Kristian IV:s idé, att man skulle söka skydd vid borgens bulliga barm. Men varje gång det haglade glödande kanonkulor över fästningen haglade det glödande kanonkulor över Kongahällaborna och det dröjde inte mer än några decennier förrän överlevarna började släpa sig därifrån, till foten av Fontinberget. Därifrån hade de första parkett när fästningen reducerades till ruin.
Det är här staden fortfarande ligger, inkilad på en smal remsa mellan Fontin och Nordre älv. Eller rättare: inkilad mellan Fontin och Göteborgs kex, kexfabriken som huserar bakom ett tre meter högt Gunnebostängsel pyntat med silverglänsande volang av Nato-taggtråd. Rent fästningslik. Med den skillnaden att Bohus fästning – byggnadsverket som givit namn till hela länet – har 40 000 besökare per år och Bräckboden har 180 000.
”Vi måste bli kaxigare! Visst, vi har älv och hav och Svartedalens friluftsområde, men vi har också det där!” Morgan Persson nickar ut genom fönstret i Nämndhuset mot den intilliggande trähusbebyggelsen på Västra gatan. ”Det är en tillgång som folk mest kör förbi idag, som vi behöver förvalta mycket mer aggressivt.”
Persson gick till val på att vara aggressiv. Mer aggressiv exploatering, mer aggressiv förtätning, mer aggressiv fastighetsutveckling. Mer aggressiv överhuvudtaget, verkar det, det finns tjänstemän som nästan råkat i slagsmål med denne Brunskärsbo. 2010 lämnade han moderaterna – ”Äsch, Stockholmarna dikterade villkoren” – och startade Utvecklingspartiet som fick fyra mandat 2010 och sex 2014 och som nu styr kommunen tillsammans med S, V, MP och L. Persson är partiledare och ordförande i samhällsbyggnadsutskottet.
”Vi gick till val på stadsutvecklingsfrågor. Det är liksom det som varit våran grej.”
Att han fått fart på byggandet är tydligt. ”Mellan 300 och 400 bostäder planeras där borta”, säger han och pekar med hela handen – Persson är före detta officer – mot parkeringsplatsen framför kexfabriken. Vidare ska 500 bostäder byggas i industriområdet bakom gymnasieskolan Mimers hus. Ett 22-våningshus av Gert Wingårdh planeras intill Ica Maxi. Och i Kongahällaområdet – där den förra gymnasieskolan låg – är ett tiotal kranar redan i full gång, 900 lägenheter och 45 000 kvadratmeter handel är på väg upp.
”De närmaste åren vill jag fördubbla antalet boende i stadskärnan, från 3 500 till 7 000”, slår han fast och låter nästan överraskad av sin egen storslagna vision, som om inte ens han kunde tro att gamla Kungälv, som knappt byggt en koja sedan 80-talet, skulle kunna ånga fram som värsta Kungsbacka.
”Någon gång måste man våga satsa. Tidigare har den politiska diskussionen i kommunen varit att antingen höjer vi skatterna eller så effektiviserar vi. Men” – han gör en konstpaus – ”det är aldrig någon som pratat om skattebasen! Om vi har fler som jobbar, om vi har fler människor som bidrar, då får du ju också en högre skattemängd utan att du behöver höja skatten.”
Vips var det problemet löst.
När går en stad av på mitten?
När slutar de i den ena änden att bry sig om dem i den andra? När byts vi mot dem, gemenskap mot protektionism, solidaritet mot egoism? Eller för att tala bohuslänska, när blir Kungälv ett ballerinakex, två ytterligheter med lite fluff emellan?
I början av nästa år.
Då invigs ett nytt resecentrum. Resecenter som blivit för 2010-talet vad biblioteken var på 1980-talet och museerna var på 1990-talet och kulturhusen var på 2000-talet – en byggnadstyp som varje ansenlig stad bara måste ha.
Kungälvs är rostigt redan innan det öppnar, byggt i cortenplåt. Ett uttryck som får anses kongenialt med arkitekturen, fasadens knixiga facettformer är sedan länge passé.
Resecentrat ska bli Kungälvs nya centralstation. Men en särskilt central station blir den inte. Den knyckliga lådan ställs upp i stadens nordvästra hörn, i Kongahällaområdet, den ligger som ett båtvrak i Aralsjön i slänten ner mot E6:an, mittemot det framväxande köpcentret med 99 planerade butiker.
Härifrån är det knappt tre kilometer till Bohus fästning.
Men mätt i stadsliv är det tre ljusår.
I norr är det stort och tvärsäkert och rationellt och – om man så vill – väldigt Morgan Perssonskt. I söderär det … nästan ingenting. Och den dag Kongahällaområdet står klart kommer där att finnas ännu mindre – den handlare på Västra gatan som inte oroar sig över framtiden existerar inte.
Utvecklingspartiets ”grej” riskerar bli pastej.
Och detta trots att Västra gatan, Östra gatan och Gamla torget bildar en treenighet som få nordiska städer kan matcha. Att flanera längs det knappt två kilometer långa stråket, flankerad av intakt 1700- och 1800-tals bebyggelse i två plan, är en rent Elsa Beskowsk upplevelse. De ornamenterade fasaderna följer gatans minsta vink, böljar i höjd- och sidled, leder dig genom en prisma av buteljgrönt, marsipanrosa, petroleumblått, majsgult, granitgrått, falurött…
Jämfört med Kongahälla framstår detta, paradoxalt nog, som supermodernt. Här finns inga motorvägar eller storköp. Inga snabbt ihopmonterade bostadsområden med kladdiga gummifogar. Västra och Östra gatans snäva mått (runt sju meter breda) uppmuntrar istället till gångfart. Känslan av trygghet och samhörighet är stor eftersom husen öppnar sig direkt mot gatan (bara den absoluta mittfåran kan sägas vara offentlig, resten ter sig semiprivat). Man vill både se och röra vid de omsorgsfullt gestaltade fasaderna. Insprängda parker ger variation. Och klimatet är bästa tänkbara eftersom Fontinberget stänger ute nordanvinden och de låga husen släpper in södersolen. Sätter du dig på Gamla torget – lika välkalibrerat som en kompassnål – får du lust att beställa en svalkande Aperol Spritz, strålarna steker som på en italiensk piazza.
Om det nu hade funnits en Aperol Spritz att beställa, vill säga. För även om den gamla staden frammanar drömmen om ett kontinentalt och urbant liv framstår stadsdelen som en spökstad. Torget är folktomt – totalt och fullkomligt öde. Och på Västra gatan passerar jag inte fler än en, två, tre, fyra, fem ynkliga själar varav två är turister från Australien, ”We’re staying in Gothenburg and had some time to kill”.
Det är bara de sista 300 metrarna som har lite liv. Här har den södra sidan helt sonika bulldozrats och ersatts av puts och plåt och plottriga plakat. Ryktet säger att stadsarkitekten var mutad av de stora affärskedjorna – hur annars förklara denna våldtäkt? – men om så var fallet var ju varenda stadsarkitekt köpt under 60-talet. Så här ser Landsortssverige ut – Kungälvs centrum är inte mycket fulare än någon annans.
Vad man snarare kan förvånas över är att resten av Västra gatan förblivit så sömnig. Varför har inte folklivet tillåtits spilla över på den gamla stadsdelen? Varför är stadens absolut mest trivsamma miljöer åderlåtna på verksamheter? Var finns restaurangerna och kaféerna? Var finns de kulinariska upplevelserna i autentiska miljöer som man hittar i överflöd i exempelvis Visby och Svaneke?
Kan det vara så att Kungälvs styrande inte ser potentialen, inte förstår att satsa?
Inte alls, hävdar Morgan Persson bestämt.
”Jag vill skapa Haga-känsla där inne! Mötesplatser!”
Det ämnar han göra genom att locka de skrymmande kedjorna till Kongahälla, förklarar han, för att på så vis renodla det unika arvet.
Boi-oi-oi-oi-oi-oi-oi-ng!
Vad var det för ljud?
Det var Kungälv som gick av på mitten.
