Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Varför bjuds inte konstnärer som Makode Linde och Carolina Falkholt in om SD är måna om om konstens yttrandefrihet, frågar sig Sinziana Ravini.

Varför bjuds inte konstnärer som Makode Linde och Carolina Falkholt in om SD är måna om om konstens yttrandefrihet, frågar sig Sinziana Ravini. Bild: Arkivbild: Bengt Kjellin, TT, Thomas Johansson

SD får Hitler att framstå som en "vidsynt mångkulturalist"

Kulturkrönika Den här veckan drar riksdagen igång för en ny säsong. Sinziana Ravini försöker ta reda på i vilken riktning Sverigedemokraterna vill styra kulturfrågorna.

Hur rumsrena är Sverigedemokraterna egentligen? De har länge försökt klippa banden med nazismen och högerextremismen, men den monokulturella vurmen för kulturarvet, som man kan läsa sig till i senaste kulturpolitiska programmet, får till och med Hitler att framstå som en vidsynt mångkulturalist. Hitler var liksom Sverigedemokraterna stormförtjust i forngermansk mytologi, men han var lika förtjust i det antika Grekland och romarriket, som har varit avgörande för den tyska klassicismen. För ja, till och med Hitler förstod att ingen kultur kan klara sig utan yttre influenser. Att all kultur är per definition mångkulturell. 

Så är det inte med Sverigedemokraterna. De har lämnat rasbegreppet för etnicitetsbegreppet och nu håller de på att lämna etnicitetsbegreppet för kulturbegreppet. Men deras rasistiska ideologi lever kvar och muterar till en kulturkamp som döljer en dödskamp. Och vad är det de vill ta död på? Samtiden.

Alla etniciteter är välkomna sa länge de anpassar sig till "den svenska kulturen", säger SD, men när jag ringer upp riksdagsledamoten Aron Emilsson för att fråga vad partiet betecknar som svensk kultur, svarar han författare som Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren. 

När jag påpekar att alla dessa författare tillhör det förflutna, övergår han istället till en beskrivning av den svenska mentaliteten: "Svenskarnas karakteristiska drag är att de är konsensusinriktade, konflikträdda och ordningsstrukturerade." Jag replikerar: "Då är ni väl inte särskilt svenska, för ni är väl varken konsensusinriktade eller konflikträdda?". Han svarar: "Vi har väldigt god dialog med de flesta". 

Emilsson verkar ha glömt att Anna Kinberg Batra lovat att upprätthålla en SD-blockad om hon blir statsminister och även glömt alla partimedlemmar som blivit sparkade på grund av rasistiska och människorättsfientliga åsikter. 

2014 hävdade Aron Emilsson att kulturarvet skänker sammanhang och förståelse och är ett ryggstöd och en backspegel för en trygg färd framåt. Kultur skall med andra ord fungera som en trevlig bilfärd, bort från kulturkrockar och annat elände. Men bilfärd mot vad? Ja, inte är det framtiden. 

Étienne Balibar hävdade i boken Ras, nation, klass att den klassiska rasismen, som fokuserade på det biologiska arvet, har lämnat plats för en dold rasism som talar om de kulturella skillnadernas orubbliga karaktär, en vilja att försköna och bevara den tid som flytt. 

När Jimmie Åkesson valdes till Sverigedemokraternas partiledare 2005, lät det så här:

 "Vi vänder oss emot det multikulturella samhällsbygget då det förutsätter splittring, utanförskap och även kräver att vi i Sverige ska anpassa oss till andra kulturer (…) Sverigedemokraterna är motståndare till både kulturimperialism och kulturrelativism… Det är uppenbart så att vissa kulturer är bättre än andra på att slå vakt om grundläggande mänskliga rättigheter, skapa demokrati och materiellt välstånd, god sjukvård, hög utbildningsnivå och likhet inför lagen (…)" 

"Den i vissa länder utbredda seden med kvinnlig könsstympning kan anföras som ett konkret exempel på en sådan destruktiv aspekt. Vi hoppas att de länder som praktiserar denna barbariska sed väljer att avskaffa den och att man gör upp med de kvinnofientliga attityder som ligger till grund för den. Vi hoppas dock samtidigt att dessa länder håller fast vid sina språk, sin konst, sina folkdanser, sina mat- och byggnadstraditioner, sina starka familjeband etc."

Sverigedemokraternas kultursyn är slående hierarkisk. Vissa kulturer är helt enkelt bättre än andra. Samtidigt bör de andra kulturerna som ännu inte börjat slå vakt om mänskliga rättigheter, bevara sin särart och inte beblanda sig med den svenska kulturen.

Främlingen spelar en central roll som man liksom i animistiska kulturer kan projicera sina farhågor och begär på, för vem skulle annars bära skulden för samhällets alla problem?

Hur vill Sverigedemokraterna bevara Sverige svenskt idag? I programförklaringen som lades fram i höstas vill Sverigedemokraterna slå vakt om "kulturarvet" genom att ge ökade anslag till Institutet för språk och folkminnen och Riksantikvarieämbetet. De vill också införa dialektundervisning på skolschemat, ett nordiskt år som kan stärka det nordiska samarbetet, ett driftvärn för att skydda kulturarvet vid ett eventuellt krig, knyta kontakten till kyrkan genom att fira att det i år är 500 år sedan Luther spikade upp sina 95 teser i Wittenberg, bevara de svenska minoriteternas språk och folkminnen – som finlandssvenska och estlandssvenska – samt satsa extra på idrott och folkhälsa, eftersom det svenska friluftslivet fyller en viktig funktion för att knyta ihop kultur- och naturarv.

Även nazisterna ville skapa en brygga mellan kulturarv, kultur och natur, i hopp om att skapa den nya sunda människan, en människa som skulle stå över alla andra kulturer och civilisationer, fast förankrad i sin agrarpolitiska Blut und boden kultur.  

Vad är det SD vill skära ner på? Samtidskulturen, som enligt Aron Emilsson, skall stimuleras till att stå på egna ben. Samtidigt vill partiet skapa ett institut för datorspel med fokus på Nordens historia och mytologi. 

Den dubbla diskursen är synlig inte minst hos Aron Emilsson själv, som i en debatt på Uppsala konstmuseum förra året hävdade att han drömde om "en kultur som inte spretar eller utmanar". Samtidigt slogs han för att en person som Lars Vilks, skulle få ställa ut i Sveriges riksdag. 

Men när det kommer till konstens yttrandefrihet, premierar Sverigedemokraterna endast den yttrandefrihet som gagnar deras egen politik. Varför bjuder de inte in konstnärer som Makode Linde, Dror Feiler, Joanna Rytel eller Carolina Falkholt, som hotats och misshandlats av högerextremister, om de nu är så intresserade av yttrandefrihet? Aron Emilsson förklarar att "konst som uppenbart vill splittra eller försvåra integrationen" ställer vi oss emot. Hur går detta ihop med talet om de fria konsterna? Ja, konsten är fri, så länge den kammar samhället medhårs, eller än värre, kan instrumentaliseras för politiska syften. 

Sist men inte minst vill Sverigedemokraterna inrätta Sverigecenter, en form av inhemska ambassader, som kan lära de nyanlända vad Sverige går ut på. Jag frågade: "Det är med andra ord, envägskommunikation som gäller? Ni vill bygga kulturella tvättstugor, där folk kan göra sig av med sitt kulturella bagage, istället för att skapa mötesplatser på lika villkor?" Emilsson svarade: "I de tidigare satsningarna har man uppmanat nyanlända att upprätthålla och förstärka sin tidigare kulturella identitet. Låt oss vara analytiska. Har det förbättrat eller försämrat läget? Vi anser att det har skapat ett glapp." 

Ja, men det är precis i de här glappen, som den fria konsten opererar. 
Inget samhälle eller demokrati kan fungera utan en gemensam föreställningsvärld, skriver Sverigedemokraterna. Men de kulturella uttryckens gemenskapssträvan kan inte styras uppifrån utan måste komma från individerna själva. Respekten for det svenska kulturarvet är central, men konsten måste också vara respektlös, ifrågasätta och skapa konfliktytor där skilda åsikter kan vädras. Det kallas demokrati. Och hotet mot demokratin är rädslan. 

Rädslan för främlingen och rädslan för samtidskonst har alltid gått hand i hand, för båda bär på det nya, det okända, den tid som komma skall. Sverigedemokraterna är rädda för samtiden, framtiden, samtidskonsten, yttre influenser, globalisering och interkulturella mötesplatser. Deras främlingsfientlighet är så stor att det är de som håller på att bli Sveriges främlingar. 

Mest läst