Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Sara Abdollahi: Makt öppnar för möjligheter

Vad som händer med politiska slagord när scenen är nedsläckt, när man har gått hem, är minst lika viktigt, skriver Sara Abdollahi.

Jag var egentligen för tuff. Att gå på en Håkan Hellström spelning skar sig mot min image. Jag var ju ett hardcore kid! På den tiden, under början av 2000-talet, fanns en levande scen med både lokala och större band. Jag kunde åka på festival och sova i läckande tält, leva på vita bönor utspädda med ketchup för att ha råd – en gång flög jag till och med hem till Borås från England för att se DS-13.

Men jag var alltså där: jag stod och trängdes med andra i en minimal skivbutik på Knalleland i Borås för att se Håkan Hellström. Han hade precis släppt Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det var för 17 år sedan, jag var 19.

Jag drabbades av både Håkans valpigt sköra poplåtar och Hardcore-scenens intensivt hårda puls. Håkans melodier om att befinna sig i gränslandet mellan ungdomen och vuxenlivet lyckades ge mitt 19-åriga jag ett soundtrack över livets melankoli. På samma sätt som band som Refused gav min politiska ilska bränsle och ett soundtrack.

Håkan Hellström och Refuseds Dennis Lyxzén är båda karismatiska förgrundsfigurer med stor publik, och det finns en potential för sådana att genom musiken öppna upp för politiska incitament. Jag förstår därför Annah Björks poäng här i GP: har man en plattform kan man passa på att säga något om kampen för en bättre värld där människor på flykt inte behandlas som siffror, eller som namnlösa kroppar som antingen dör eller överlever – ja, helt enkelt göra ett antirasistiskt statement.

LÄS MER: I kväll är valet Håkans

LÄS MER: Replik: "Håkan skulle kunna ta vara på möjligheten"

Men vad som händer med politiska slagord när scenen är nedsläckt, när man har gått hem, är minst lika viktigt. Visst kan förändring börja på scen med språkets makt, men behöver också omsättas i en samhällskropp. Bli till praktik, påverka liv.

Nyligen belyste M.I.A hur kändisar använder aktivism som ett nyliberalt varumärkesprojekt för att bygga sina jag. M.I.A sa att hon själv har förbrukat sitt aktivistiska kapital och visade på hur Beyonce tweetade #FreePalestine som hon sedan raderade för att ämnet anses känsligt. Att ta ställning och vad man tar ställning för kalkyleras således utifrån att tappa eller inte tappa makt – inte förändra eller förbättra.

Det är inte konstigare än att makt öppnar upp för möjligheter och samtidigt begränsar: om du en gång får makt och lyfter fel ämne eller ett ämne på fel sätt kan du tappa makt.

I en tid när den politiska eliten, våra politiskt folkvalda, verkar ha beröringsskräck för politik som förbättrar liv, blir artister som Håkan Hellström och Beyonce substitut, symboler som säger, eller enligt vissa, borde säga något revolutionärt eller politiskt.

Även jag måste få klaga på Håkan. Av rent egoistiska skäl. Det handlar om hur han har övergått från att vara Håkan-bråkan som ramlade omkring, till att bli slätstrukna Allsång-på-Skansen-Håkan. En osäker Håkan är roligare att lyssna till än en Sjunger-för- miljonregnet-Håkan.

Hjärtat slog dock några extra slag när han nyligen hade Leila K som gästartist uppe på scenen. Med tanke på hur hon har behandlats av en vit offentlighet kändes det som en antirasistisk upprättelse – även om för en kort ytlig stund.

Mest läst