Thomas Arnroth lämnade den kontroversiella kristna rörelsen Livets ord 1995 men återvänder i en självbiografisk serieroman till den tiden i sitt liv.
Omslaget fångar blicken. Pastor Ulf Ekman i predikartagen med händerna höjda, ett myller av människor med armarna lyfta, munnarna öppna, ögonen slutna. Är det sång och lycka, panikartade skrik eller religiös extas? Flera av ansiktena kan tolkas mångtydigt, dock inte den unge Thomas. Han verkar verkligen vilja bort.
Thomas Arnroth är numera prisbelönt journalist som synts hos bland annat Aftonbladet och KIT och som spelrecensent i Gomorron Sverige. Under sin tid i Livets Ord var han redaktör för deras tidning och skrev böcker mot rockmusik och en musikal om abort. Om det berättar han tyvärr inte om här. Livets ord – Mina tio orimliga år som frälst kommer nämligen i tre delar och detta är bara Del ett: De första åren.
Gymnasieeleven Thomas är en sökare, som så många andra i ungdomen. Möjligtvis tar han sitt sökande efter livets mening på större allvar, eller testar åtminstone fler grejor. Meditation, buddhism, klichéfyllt diktskrivande. För en stund hittar han tillräcklig gemenskap i basketlaget, men det läggs ner. Så plötsligt händer det. Han blir frälst. Liggandei badkaret i källaren. Han ber Jesus komma in i hans liv och Jesus kommer. Arnroth beskriver känslan som en orgasm i skallen. Han är både frälst och nyfrälst i den meningen att han predikar för kompisar, flickvän (det tar slut) och på lärarvikariejobbet (han får sparken) och är övertygad om att Bibeln verkligen är Guds ord.
Arnroth tecknar i svart och gråskala, med enstaka färgklickar. En blå himmel, en munks röda mantel, gröna militärkläder. Serierutor blandas med faksimil av tidningstexter, såväl några av den unge Thomas egna krönikor som artiklar som varnar för högerpastorn Ulf Ekman och uppmärksammar konstiga saker Livets ord höll på med. Men för honom var det enkelt: ”I Livets Ord tyckte jag att jag fattade allt: Världens människor behövde Jesus, och jag skulle ge honom till dem.”
Ändå är det svårt att förstå. Den äldre Arnroth håller en distans till sitt yngre jag, ofta genomdrivet med ironi och skämt. Kanske som ett skydd, för fastän han nu delar med sig av sitt förflutna verkar han inte bekväm med det han tänkt och gjort. För en berättelse som vill förklara vad som hände blir distansen för stor. Men kanske finns det ingen logik att förstå för den som befinner sig utanför den religiösa tron. Inte ens Arnroth verkar helt förstå längre.
Men nog hade alla tio åren kunnat få plats i ett album. Del ett handlar mer om frälsningen och vägen dit än om Livets ord – Thomas hinner bara med två möten – så det är lite som att bli snuvad på konfekten.
Dessutom behöver vi ju inte vänta på nästa del för att få veta mer om Livets Ords grundare och ledare Ulf Ekman. Han blev pensionär 2013 och konverterade till katolicism året efter. I samband med det bad han om ursäkt för att rörelsen orsakat vissa människor lidande. I går sommarpratade han. Sent ska syndaren vakna?
