Det är med viss förundran vi läser Mark Isitts artikel om vår bok Stad till salu. Grundläggande resonemang om och argument för studiens syfte och ansats tycks ha undgått honom. Istället gör han en ensidig läsning av boken som konsekvent misskrediterar och trivialiserar vetenskapliga resonemang och förlöjligar vad han uppfattar som bokens underton av solidaritet med stadsrummets utsatta. Denna gör, enligt Isitt, forskningen subjektiv och snedvriden.
LÄS MER:Mark Isitt läser en bok om Göteborg och känner inte igen sig
Men forskning utgår ofta från en värdepremiss. I sig gör det den inte subjektiv. I vårt fall finns den tydligt redovisad i bokens inledning. Vår utgångspunkt är att det offentliga rummet har ett demokratiskt värde - att allmänna platser ska vara öppna för alla. Det är också ett ideal som under lång tid präglat svensk stadsplanering. Det kommer även till uttryck i den svenska lagen om allmän ordning som reglerar allmän plats.
Stadskärnans offentliga rum, menar vi, har en särskild betydelse i staden. Många människor passerar här, på väg någon annanstans, andra gör ärenden, går till bibliotek, handlar, möts på kaféer eller sitter på bänkar. Det är också här manifestationer och demonstrationståg samlas. För att vara ett öppet offentligt rum måste alla dessa funktioner samsas – en funktion kan inte ta över, lika lite som en grupps behov eller ett särintresse.
I den internationella forskningen har det sedan länge uttryckts en oro för vad som brukar kallas det offentliga rummets privatisering. Stadspolitiken sägs ha tagit en vändning mot ”entreprenörsurbanism”, en styrning genom partnerskap mellan offentliga och privata aktörer i syfte att stärka stadens varumärke genom en uppgradering och profilering av stadskärnan.
Våra fyra fallstudier – varav Isitt uppmärksammar en – tar sin utgångspunkt i att analysera hur detta tar sig uttryck i en svensk kontext. I boken visar vi att denna agenda och dessa partnerskap finns i både Göteborg och Stockholm; vi visar hur den praktiskt tar sig uttryck och hur dess genomförande organiseras; vi visar också att dess genomslagskraft tycks bero på många faktorer, såsom stadens politiska och professionella kultur, stadens ekonomi (där de ekonomiska kriserna drabbade Göteborg hårdare än Stockholm), bebyggelsens fysiska karaktär, utformningen av stråk och gator, innehållet i byggnaderna och så vidare. Allt detta diskuteras och analyseras i boken. Isitts återgivning av denna analys anmärkningsvärt missvisande.
Vad vi också kan konstatera i båda städerna är fastighetsägarnas starka ställning – både i kraft av sitt ägande (ägarkoncentrationen har ökat markant de senaste åren) och som problemformulerare. När Göteborgs stadsplanerare på 1980-talet explicit talade om vikten av att kommunen balanserar mellan olika intressen i stadskärnan för att garantera stadens mångfald talas det nu istället om det gemensamma intresset som kommun och fastighetsägare har för att utveckla staden.
Men fastighetsägarnas intresse i stadsutvecklingen är höjda fastighetsvärden, explicit angivet som ett av målen för Innerstaden Göteborg. Med det följer ökade investeringar och höjda hyror. Vi såg det på Fredsgatan när anrika Mauritz kafé fick en hyreshöjning på 175 procent och fick ge plats för en Michael Kors butik. Vi ser det i skrivande stund på Smedjegatan där ett av Göteborgs äldsta kaféer, Smedjecaféet, tillsammans med konstnärer och andra verksamheter flyttas för att ge plats åt bostadsrätter.
De strategier för stadsutveckling som vi beskriver riskerar att göra stadskärnan, i sitt utbud och i sin utformning, homogen och ensidig, och riktad främst till köpstarka kundsegment, vilket i förlängningen gör den allt mindre angelägen, och bitvis utestängande, för stadens övriga invånare. Detta är emellertid frågor som Isitt väljer att tramsa bort.
Mats Franzén är professor emeritus i sociologi vid Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.
Nils Hertting är docent och universitetslektor i statskunskap vid Uppsala universitet.
Catharina Thörn är doktor i sociologi och docent i kulturstudier vid Institutionen för Kulturvetenskaper, Göteborgs Universitet.
(Källa: Daidalos förlag).
