Prinsessan berättar om ett älskat slott

Dagar på Drottningholm är titeln på prinsessans debutbok. Texten är skriven i samarbete med journalisten Carl Otto Werkelid, som tidigare varit chef på Svenska Dagbladets kulturredaktion och kulturråd på svenska ambassaden i London.

–När jag fick förfrågan från förlaget om att göra en bok föreslog jag Carl Otto som skribent och han var med på en gång, berättar prinsessan Christina, när GP träffar duon över en kopp te en förmiddag på Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm.

Det finns redan mycket skrivet om Drottningholm slott, ett världsarv av högsta klass med sina välbevarade kungliga miljöer och vidsträckta parker, sin unika teater och sitt charmiga Kina slott. Men förlaget ville inte göra ett praktverk utan "en lagom stor bok" som vem som helst ska kunna läsa och förstå och som lätt ryms i väskan. Och så var man ute efter det personliga anslaget. Med i arbetet har också fotografen Ralf Turander varit.

–Mitt förslag igen, han är en av de absolut skickligaste med ett öga för detaljer, säger prinsessan Christina.

Trion började diskutera våren 2014 och jobbade sedan effektivt i ett och ett halvt år. Det blev många timmars arbete runt prinsessans matsalsbord med böcker, foton och uppslagsverk utspridda.

En del av utmaningen var formatet. Alla var överens om att det skulle bli en bok att bläddra i, att bilderna skulle bära och därför fick texterna inte bli för långa.

–Det handlar om 350 år historia och då måste man välja. Vi frågade oss när vi betraktade helheten: Vad är det som står ut? Vilka personer och vilka tider är det som gäller och som kan ge kvintessensen av det här huset och platsen?, berättar Carl Otto Werkelid.

De tio kapitlen utgår från tio datum i slottets historia med start den 17 april 1662 då drottning Hedvig Eleonora börjar bygga Drottningholm.

–Förra året var det 350 år sedan hennes död och det passade mycket väl att visa på vad hon gjort och betytt för Sverige. I boken är vi mycket inne på kvinnorna. Det är Drottningholm, säger prinsessan med betoning på drottning. Och det är oundvikligt att tala om drottningarnas betydelse när det gäller husets tillblivelse, tanken bakom, arkitekturen, innehållet. Det här var inte det stora statsmannaresidenset från början, det här var ett lustslott.

Förutom Hedvig Eleonora är drottningarna Lovisa Ulrika och Josephina något av bokens huvudpersoner.

Carl Otto Werkelid fyller i:

–Kvinnospåret är inte något vi har kämpat oss till för att få till någon slagsidé i tiden utan det faller sig väldigt naturligt. Det är kvinnorna, framförallt de tre vi nämner, som särskilt har format Drottningholm och som det var roligt att skriva om.

Prinsessan Christina har aldrig i egentlig mening bott på Drottningholm men ofta och gärna har hon varit där som gäst.

–Jag har sprungit runt i huset sedan jag var barn. Det var ett fantastisk, roligt och spännande ställe att vara på. Förknippat med festligheter, familj, värme, glädje – det var roligt att vara här. När man ser det mer på distans så finns det mycket intressant som speglar samhällsutveckling, svensk historia, på alla sätt. Det är ju så ett gammalt hus fungerar.

För henne personligen har jularna på Drottningholm var betytt mycket.

–Med några få undantag har jag firat alla jular där.

I boken berättas om en speciell tradition där farfarsfar Gustav V (och senare farfar Gustaf VI Adolf) pinglade i en liten silverklocka när det var dags för barnbarnsbarnen att ställa upp sig på rad i åldersordning för att få stiga in i det speciella julklappsrummet.

Det var verkligen en familjeparad där även de äldre fick stå längst bak. Vi kom in till uppställda bord med oinslagna julklappar, ett litet bord till var och en. En tradition som vi i dag har gett upp.

Ett annat lyckligt minne är bröllopet mellan henne och Tord Magnuson den 15 juni 1974. Prinsessan Christina ville gärna ha bröllopsfesten på Drottningholm och så blev det. Efter vigseln i Slottskyrkan gick alla gästerna ombord på S/S Gustafsberg VII.

–Att resa från Riddarholmskajen genom Stockholm och komma till Drottningholm med båt en fantastisk junieftermiddag är magiskt, det kan upprepas många gånger inte bara i bröllopssammanhang.

Kungaparet blev först med att göra Drottningholm till permanent bostad. De flyttade in strax före jul 1981. De bor i ena ändan av huset medan slottet i övrigt visas för allmänheten. Till den privata delen hör Stensalen, ett av prinsessan Christinas favoritrum.

–Ett fantastiskt rum med ett överdådigt målat tak, vävda tapeter, gobelänger, på alla väggarna och på golvet ligger en jättelik matta stor som en trerummare. Mattan är mönstrad i alla färger, det är liksom en färgexplosion. Vi syskon älskade att leka på mattan när vi var små.

–Det är världens mest trivsamma rum.Där har familjen samlats i alla år och det gör att det sitter i väggarna någonstans; värme och glädje!

Framför öppna spisen i rummet står en rektangulär pall, med sitsen broderad i åtta fält med en kungakrona i varje. En gåva till Gustaf VI Adolf på initiativ av hans dotter, Christinas faster, Ingrid.

–Jag var med och broderade en krona. Jag broderar oavbrutet, det är en av mina stora svagheter eller kunskaper eller vad vi nu ska kalla det för. Framför allt petit point och korsstygn, det har blivit en del. Jag har gjort det mesta mattor, stolsitsar, kuddar. England är ett paradis för handarbetande damer som jag, ibland måste jag bara åka till London för att köpa brodyr.

Eleonor Ekström-Frisk