Knepen kan jag numera. Jag vet att andas långsamt och fokusera på målet mer än färden, och, när detta inte går, distrahera mig med annat. I hörlurarna har jag ofta en podcast spelande; i dag ett nytt program, Happier, vars genomgående tema är finnandet av glädje i vardagen. Poddtipset kommer från en god vän, så jag ger det en chans.
Till det senast uppladdade avsnittet har en lyssnare skrivit in för att berätta om en kvinna hon känner, som varje år brukar fira den första dagen av sin favoritårstid sommaren genom att smycka fint hemma och pryda borden med motiv av hennes favoritfrukt: vattenmelonen.
Kontrasten mellan Postgatans tumult och det jag hör är så absurd att jag blir förvirrad. Det är nära att jag går snett. Vem har tid med sådant? tänker jag. Vem har tid att ens fundera på vilken som är ens favoritfrukt 2016?Måtte jag vara framme snart. Jag måste distrahera mig från distraktionen.
Det är förstås inte jag som talar här ovan, utan hetsen från gatan. Den kom åt mig till slut. Den kommer alltid åt mig. Märkligt är det inte, ty den har stridsvana; kommersen, livligheten och myllret är inte sentida fenomen, utan var en del av Postgatans själ redan innan den fick sitt namn.
På 1880-talet nådde utvandringen från Sverige sin absoluta peak. Då dränerades ett land med färre än 5 miljoner invånare på 375 000 dito. 80 procent av all svensk emigration utgick från Göteborg och Packhuskajen, varifrån bogserbåtar fraktade svenska bönder, lycksökare, värnpliktsvägrare, rallare och drömmare till Hullskeppen för vidare transport ut i världen. Framför allt till Amerika.
Agneta Hermansson, som skrivit ett kärnfullt kapitel om äventyren på Sillgatan i boken För hundra år sedan – Skildringar från Göteborgs 1880-tal (1984), berättar att några av de största vinnarna under dessa karnevalliknande dagar var stadens skräddare, för många män ville anlända till den nya världen i en kostym av modernt snitt, medan kvinnorna gärna bytte ut sina huvuddukar mot förtjusande hattar eller eldröda halsschaletter.
Än i dag förvaltar Postgatan sitt arv som flugfångare för turister och nytillkomna göteborgare, än mer så efter gallerians öppnande 1972. På bara en minuts promenad från tåget får man ett komprimerat Göteborg, vilket nog är anledningen till att så många testar sina sjöben där innan de tar sig an det väldiga vimmel som är övriga staden. Så gjorde jag själv i början, och även min norrländska familj som behövde återvända både en och två gånger till staden innan de vågade sig ner ens till Haga på egen hand.
Längre upp mot kajen, där Postgatan i dag ändrar karaktär helt och istället blir ett svalt gömställe för den som vill fly storstadens puls en stund, förvaltas också stolta traditioner. I alla fall med ojämna mellanrum. För 237 år sedan öppnade nämligen en barsk fransos vid namn Johan von Blanc stadens första offentliga teater i det så kallade Comediehuset på Sillgatan, alldeles intill anrika Kronhuset där det i somras sattes upp 62 föreställningar av Mikael Reuterbergs sällskap Kronhusteatern. Här spelades 1787 för första gången Hamlet på en svensk scen med von Blancs efterträdare Andreas Widerberg i titelrollen, och när Widerberg norpades av Gustav III till Kungliga teatern i Stockholm, togs husets ledning över av Lovisa Simson som därmed blev landets första kvinnliga direktör över en fast teater. Ett arv värt att föra vidare!
Comedieuset brann tyvärr ner redan 1867, så dess goda kulturinsatser kunde inte rädda kvarterstrivseln på Sillgatan som i slutet av seklet blivit rekordlåg.
Särskilt rolig visar sig nu inte våndan vara. Att husägarna ville byta namnet på gatan kom sig inte av att de inte ville bli förknippade med sill; det vore ju bra märkligt, för särskilt nu i juletider är väl många överens om att sillen är en ädel fisk som förenar högborna med arbetare i det att den pryder båda klassernas julbord. Den som kan sin Röde Orm vet också att arten under vikingatiden ansågs så viktig att en särskild sillskatt togs ut. Handgemäng, skärmytslingar, väpnade fejder och rentav krig i mindre skala har utkämpats, allt för denna västkustens sköna Helena med fenor.
Anledningen till husägarnas vädjan stod istället att finna i hur Sillgatan – som även långt efter namnbytet refererades till som ”gamla Sillegatan” av de envisa ortsborna, precis som Andra långgatan i flera decennier fortsatte att heta Stora vägen i folkmun – under det sena 1800-talet blivit ett av områdena som oftast frekventerades av prostituerade och deras kunder, vilket förstås delvis kan förklaras med att den länge varit en sådan smältdegel i staden.
Därtill var gatan känd för sitt busliv. Emigranterna med sina ljusblå dunster i ögonen och fickor fulla av ett livs besparingar lockade Västra Götalands alla bondfångare till Nordstaden som vinäger drar till sig knott, och några av de mest lättrogna blev ofrivilliga medlemmar i den ständigt växande göteborgsbefolkningen efter att de förlorat hela sin reskassa och tvingats stanna här. Oförmögna att resa utomlands på grund av fattigdom, oförmögna att ta sig hem igen på grund av skammen. Inte ens att vara ekonomiskt lagd hjälpte i alla lägen, för där tärningsspelare och sol- och-vårare misslyckades, tog ficktjuvar och dolkbeväpnade rånare vid.
A:son Fredberg dog 1933, så vi kommer aldrig få veta om han senare skulle ha tagit tillbaka sitt omdöme. Det är inte orimligt. Redan på 1930-talet hittas nämligen få negativa anmärkningar om gatan, som med tiden började anses som vilken nordstadsgata som helst, ”bitvis riktigt [gemytlig] med doften av Kronans kafferosteri och Vikstens lilla fabrik för maränger, munkar och kokosbollar” (Sören Skarback). Och i dag är det väl knappast någon som tycker att vare sig den galleriomslutna delen eller dess rustika lilla fortsättning på andra sidan spårvagnsrälsen känns särskilt förfallen.
