Det är inte helt lätt att sätta tummen på vad som är politisk teater 2015. Att begreppet har fått renässans på senare tid är uppenbart. Men uttrycket är halt och faller sönder i en skur av frågor så snart jag rör vid det. Som teaterpublik eller sittande framför datorn, i färd med att radera ännu en kulturkrönika i ämnet förbannar jag min oförmåga att sätta ord på vad jag ser och saknar. I sådana stunder kan politisk teater kännas lika angelägen som den kan kännas fylld av luft.
För fyrtio år sedan var läget ett annat. Då, i plakatens och protestsångernas tid, handlade det om att på rättframt vis slå fast sin sanning. I dag, när 80-talets politiska sömn har släppt är tillvaron betydligt mer komplex. Å ena sidan finns det skarpa politiska läget. Å andra sidan lever vi i splittringens och visionslöshetens tid. Att i ett sådant läge göra teater av politik – eller politik av teater – måste handla mer om att problematisera än om att proklamera.
Ska teatern kommentera eller riva upp? Iscensätta nyheter? Debattera? Plocka upp det som alla talar om eller det som ingen nämner? När jag tröttnat på att brottas med frågorna vid datorn bestämmer jag mig för att bolla över dem till några scenkonstnärer i staden.
Vi är sju personer som ses i Bagaregården, och upplägget är enkelt; det blir två timmars samtal och klassfestmeny med korv och bröd, som tillreds i Ingrids kakelugn. Bakom oss ligger några år då politiken har tagit allt större plats på göteborgska scener, men alla som gjort avtryck har inte kunnat komma (Masthuggsteatern till exempel. De har ett eget seminarium i kväll). Bland de sex som kommer finns olika erfarenheter och vitt skilda sätt att närma sig det politiska. Men därifrån till att tänka på sig själv som en politisk scenkonstnär är ju steget inte självklart.
Jag har jag ju bjudit in er för att jag tänker mig att ni i en eller annan mening gör teater med politiskt innehåll, men ni kanske inte håller med om det? Skulle ni själva beskriva det ni gör som politiskt?
Åsa Eek Engquist: Jag hugger direkt och säger… När man diskuterar samtiden i sina uppsättningar blir det med nödvändighet politiskt. Man står för någonting och man är själv avsändare i någonting man vill diskutera. Sedan är det inte alltid samma sak som att slå fast en sanning.
Birte Niederhaus: Själva begreppet är väl en rest från sjuttiotalet. Den har inte jag personligen lust att skriva under på. Men jag tänker att så fort man försöker prata om samtiden så blir det ju betraktat som politisk teater. Och det är väl en jättebra utveckling. Man måste ju kommentera. Det ser jag som konstens uppgift.
Erik Åkerlind: … särskilt i dag, när det ser ut som det gör. Då behöver politiken vara en faktor i scenkonsten. Samtidigt kan det finnas ett problem när teatervärlden debatterar formen. Risken är att vi missar målet. Att vi blir mer besatta av att söka den rätta politiska teatern än av att vässa innehållet.
Petra Revenue: Jag har en inneboende, en teaterforskare, som håller på att definiera politisk teater. Hon menar att en stor skillnad, om man jämför med sjuttiotalet, är att det finns en ingrediens av självreflektion i dag. Det är inte renodlat psykologisk eller politisk teater, i stället är alla mer ambivalenta. Och det är väl ganska uppenbart. Det vi försöker hantera nu är ambivalens, både på ett personligt och samhälleligt plan.
Jag kan längta efter teater som bryter upp någonting. Teater som går över en gräns. När teater blir mer av en politisk handling kvittar det mig om innehållet är politiskt eller ej.
Caroline Andréason: Det är viktigt att definiera vem vi vill nå. Det är ett beslut som i sig är politiskt. Om man vill spela för unga människor eller spela för människor med makt ser det ganska olika ut. Så där har vi ett val.
Rebecca Alverfors: Jag tycker också det är viktigt att hitta ett sätt att inte reproducera gamla bilder. Att inte visa upp ett händelseförlopp och säga … titta här! Det här var hemskt! Man vill hitta nya vinklar, nya titthål.
EÅ: Men hur gör man det?
RA: Jag tror man gör det genom att ha en nära kontakt med sin publik, att inte stänga in sig, att behålla kontakten och samtalet. Att vidga sina egna föreställningar och utmana egna fördomar är viktigt för att inte reproducera strukturerna som finns. En får inte slarva. Strukturer behöver motverkas också hos konstnären själv.
– Sen kan det förstås bli fel ändå … Att prata politiskt kan bli ett problem när det alltid är samma historier, samma människor, samma representation.
Vi pratar om svårigheter med att spela för en homogen publik. Om hur pressande det kan kännas i en teatersalong där alla skrattar unisont och vänder bort blicken i samma ögonblick. Hur förhåller man sig till publik där alla delar samma värderingar?
När Birte Niederhaus regisserade Politico – ett interaktivt demokratitest – sökte hon medvetet teaterovan publik. Rebecca Alverfors å anda sidan pratar om att väcka och provocera den publik man redan har.
Har debatten blivit ett krig där alla är ute efter att stärka sin egen retorik, omedvetna om att retoriken i grunden är densamma? Petra Revenue berättar om Dansarens kvinna, en pjäs hon skrev om tvångsäktenskap som fick dödshoten att rasa in – de flesta från svenska kvinnor – och om samarbetet med teatergruppen Kurdish Fine Arts Society, som nyligen tog henne till Kurdistan.
PR: De skulle spela en pjäs av mig som jag skrev för länge sedan. Bardo. Den handlar om en man som dör när han skär sig på en potatisskalare vilket jag tyckte var väldigt komiskt. Men för kurderna var det jätteprovocerande… De sa, varför ska vi berätta en historia utan mod? Den reaktionen fick mig att tänka att vi inte kunde göra pjäsen där, inte som den var skriven i alla fall.
– Vi älskar underdoghistorier, men för dem, som hela tiden förlorade sina älskade … de föraktade det, de tyckte det var äckligt.
Frågan om teaterns hierarkier och förhållandet till publiken – vem berättar vad för vem? – är en stor och brännhet fråga som vi bara hinner snudda vid här. Vad man kan konstatera, generellt, är att gårdagens höger-vänsterperspektiv är utdaterat. I dag talar man i stället om normkritik och genus.
Erik Åkerlind pratar om hur viktig maktkritik, som först planteras av konstnärer, lätt mister sin kritiska udd när den plockas upp på byråkratinivå, om hur konsten kan ledas in i fållor. Att bryta de fållorna kanske är det mest politiska man kan göra i dag, säger Åsa Eek Engquist.
Kan man bli för medveten? När jag försöker föreställa mig konst, som skapas av medvetenhet allena är jag inte säker på vad som skiljer den från journalistisk.
Finns det en risk att man i sin medvetenhet gör sig döv för allt som ligger utanför det rationella? Har det irrationella, drömda, paradoxala alls en plats i politisk teater?
CA: Teatern är ju ett rum där vi kan jobba med känslor. Det kan vara intuitivt; underliggande känslor och tankar. Vi hämtar material ur våra fördomar och känslor. Och vågar vi det kan det nästan kännas farligt. Man kan improvisera och hamna i en Hitler. Eller i en som står och hejar på. Då gäller det att kunna ta hand om det.
EÅ: Om man verkligen vill göra politik är det bättre att bli politiker eller politisk journalist, då kan man gå på intellektet direkt. Teatern har möjlighet att slå i magen. Om man verkligen koncentrerar sig på själva konsten då är det oundvikligt att det får politiska konsekvenser. Det finns ett kölvatten i all teater, där finns det politik.
Ordet risk är ett ord som återkommer under kvällen. Faktum är att vi pratar mer om risk än vi pratar om kritik. Kanske säger det något om hur den politiska teatern numera sträcker sig åt två håll, inåt och utåt. Men är det då inte ett problem att man rör sig för långt bort från plakaten? Kan man hamna i ett läge där man bara söker, prövar, relaterar och aldrig får något sagt?
BN: Det är möjligt att det är så att man relaterar, nämner. Men jag tycker inte det räcker. Jag tycker att man ska slå fast någonting.
ÅE: I dag kan man säga Jag påstår det här med en tydlig avsändare. På 70-talet sa man: Så är det.
CA: Ja, det är skillnad på att driva en tes och att pröva den …
PR: På sjuttiotalet visste man vilka som var dumma. Nu kommer man mer tillbaka till sig själv; Är jag dum också?
Vi var med!
Caroline Andréason, skådespelare konstkollektivet snö.
Aktuellt: Flykt, Matteuskyrkan, premiär mars.
Rebecca Alverfors, skådespelare/regissör/ konstnärlig ledare Teater Kurage.
Aktuellt: Muskler, magi och magkänsla. För mellanstadiet.
Åsa Eek-Engquist, skådespelare Teater UNO.
Aktuellt: Lars-Görans bibliotek, premiär i mars. För låg- och mellanstadiet.
Birte Niederhaus, regissör/konstnärlig ledare Die Bühne.
Aktuellt: Unveil, på Folkteatern.
Petra Revenue, dramatiker, Teater Trixter.
Aktuellt: Hjälpgalan, Lorensbergsteatern, premiär mars.
Erik Åkerlind, regissör/skådespelare Göteborgs Dramatiska Teater.
Aktuellt: Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, premiär mars.
Skribenten
Malin Lindroth är författare, dramatiker och skribent på GP:s kultursida. Hon skrev senast om Julstaden Göteborg och betydelsen av att tända ljus i mörkret.
