Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Fötter. Sofie Ryders sovande fötter kan vid första anblicken misstas för jättelika stenblock som bara råkar ha särskilt mjuka former. Sedan ser man de sammanslingrande fötterna, som om en del av en styckad jätte placerats i gräset. Till vänster: Magdalena Abakanowicz verk Ten seated figures
Fötter. Sofie Ryders sovande fötter kan vid första anblicken misstas för jättelika stenblock som bara råkar ha särskilt mjuka former. Sedan ser man de sammanslingrande fötterna, som om en del av en styckad jätte placerats i gräset. Till vänster: Magdalena Abakanowicz verk Ten seated figures

Pilane – natur och kultur i samspel

Det är något enkelt och oerhört avancerat i en och samma anblick, skriver Karin Brygger, förstagångsbesökare på skulpturparken Pilane, och blir tagen av platsen.

Konst

Skulptur i Pilane 2017
Årets utställande konstnärer:
Magdalena Abakanowicz, Jaume Plensa, Pia Hedström, Sophie Ryder,Tony Cragg, Xavier Veilhan och Martin Sjöberg.
t o m 3 september.

Jag kommer utan föreställningar och förväntningar till denna park. Kanske för att jag inte kan föreställa mig vad kombinationen gravfält och modern skulptur kan vara. Jag har en vag förutfattad mening om att hit kommer de som inte går på konsthall, de som helst vill fika i gräset. Jag ändrar mig. Årets utställning på Pilane är förvisso en kombination av den halvvilda, halvt tuktade naturen och forntidens lämningar, men det är också en konstupplevelse som gräver sig djupt in i människans samtidshistoria, en reflektion av vår tid och vår tids historia.

Konsthall under bar himmel

Pilane är alltså ett gravfält, och en konsthall, under bar himmel. Här samsas sedan elva år tillbaka de gravsatta utan namn och med knapphändig historia med samtida skulpturer. De forntida lämningarna består av resta stenar, domarringar, högar och runda stensättningar.

För det arkeologiskt otränade ögat (mitt) är de ibland svåra att identifiera i det öppna landskapet. Det är ingen slump att detta landskap på omkring tio hektar är så öppet som det faktiskt är, det är människan som rensat det från buskage och från den skog som fortfarande kantar dess konturer. Idag vandrar här dessutom en skock betande får vilka på sitt eget sätt håller efter växtligheten och ger plats åt den samtida konsten som varje år (med vissa undantag) byts ut och placeras i den spännande terrängen.
Jag, som aldrig besökt Pilane förut, blir tagen av platsen. Det är något enkelt och oerhört avancerat i en och samma anblick: en grusig parkering, några bajamajor och en byscha med en tillmötesgående entrévärd. Och så höjer man blicken och ser längst upp på klipporna ett gigantiskt huvud.

Sittande figurer

Det är ett monumentalt verk av Jaume Plensa, detta huvud vid namn Anna (glasfiber och marmorpulver) och när jag efter en stund tar mig hela vägen upp till det ångrar jag nästan mitt besök på nära håll. Anna på avstånd var faktiskt vackrare så. Först tror jag att det är till henne jag ska återkomma, fästa mig vid, eftersom hennes tillitsfulla slutna ansikte ger en ro som är stadsmänniskan sällan förunnad. Så blir det inte. Jag blir nästan lika intresserad av flertalet andra verk, framförallt Magdalena Abakanowicz (Polen) Ten seated figures, ett verk som i kraft av sin märkliga formation återknyter till de forntida domarringarna, och Sophie Ryders (Storbritannien) Sleeping feet och Introspective.

Mindre imponerande är Tony Craggs tre skulpturer, åtminstone för mig: de säger ingenting, det är som om de är alltför upptagna av sig själva. Inte heller Martin Sjöbergs Breaking Through når fram till mig. De sammansmälta kropparna utan huvud och händer står i en närmast amfiteater-liknande inramning där de karga bergen skyddar den. Men den står också bara där. Den räcker inte ut till sin omgivning, landskapet varken tillför eller drar ifrån. Metamorfosen uteblir. Så kan man inte säga om Anna vars tronande huvud hela tiden förändras när jag vandrar omkring i parken – eftersom mitt perspektiv på henne förändras beroende på var i terrängen jag befinner mig. Särskilt påfallande blir det när hon krymper och halsen tonar bort: de slutna ögonen förblir synliga.
Anna vakar över Ryders två verk som i sin tur samspelar såväl med varandra som med Abakanowics sittande figurer.

Sovande fötter

Ryders sovande fötter kan vid första anblicken misstas för jättelika stenblock som bara råkar ha särskilt mjuka former. Sedan ser man de sammanslingrande fötterna, som om en del av en styckad jätte placerats i gräset. Men trots den grova estetiken är stenens runda former tilltalande, kärleksfulla. Det vet kanske en av de fyra märkliga figurer – en korsning mellan hare och kvinna – handgjorda i ståltråd (hönsnät?) som ingår i Introspective. Medan tre av dem böjer sig värdigt och eftertänksamt inåt, mot sig själva och sluter sig så, står en enda på två ben, med armarna sänkta och blickar ut över landskapet. Introspective är Ryders svar på 9/11, terrorattacken som sänkte de flesta av oss från vår tro på frihetens segrande till en grubblande fråga: vad har gått fel i den här världen?

I smärta och stolthet


Oavsett allt som gått fel sedan dess och innan dess, har också något gått rätt: Syrian Horse, en mäktig arabhäst av rundstång har svetsats av Mohannad Soleman, och den står här i Bohuslän. Soleman flydde Syrien och anlände till Sverige 2015. Han är upphovsman till denna häst, utan kött, utan skinn, som reser sig i smärta och stolthet över de bohuslänska klipporna. Jag får ont, någonstans, oklart var. Jag blir också stolt. Över en konstnär som istället för att plocka isär och förminska, reser sig ur inget och skapar denna kraftfulla häst av det som i princip är inget: rostig rundstång. Sverige har blivit rikare, tänker jag, med denna konstnär som jag med förväntan ser fram emot att se mer av de närmsta åren.
Det är också något med Magdalena Abakanowicz verk som jag gärna vill skriva mer om. Men det skulle ta tid. Det är något med ett huvud av sten (Head), som liknar en meteorit eller en fågelnäbb, utslängt bland klipporna. Med figurerna, som utan hjärtan, utan huvud, utan händer och utan innanmäte håller sitt viktiga möte, någonstans i Polen och på samma gång just här. De sitter på maktens stolar under himlen. Men jag kan inte skriva mer om det. Inte nu.

Mest läst