Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
NYA collage Stenpiren
På denna symboliska plats, i Stora hamnkanalens mynning, borde Göteborg ha förärats en märkesbyggnad, ett landmärke.

"Nya vänthallen ser ut som ett vattenkammat lik"

På Stenpiren har en vänthall för 60 miljoner kronor nyligen invigts. Tids nog förväntas den serva 30 000 resenärer. Mark Isitt kommer att tänka på ett vattenkammat lik.

Det allra mest angenäma promenadstråket i Göteborg – om du klarar av att blunda för alla flaggstänger i traktordäcksfundament och glufsglufs-soptunnor och reklamskyltar och tidningsställ och kiosker och pollare och trafikljus och strajpade spårvagnsbarrikader och eldröda varningskoner och suggor och kravallstaket utan att trampa snett på den lappade asfalten – är längs Stora hamnkanalen.

Stråket snitslas med fördel från Gunnar Asplunds beundrade rådhustillbyggnad på Gustaf Adolfs torg, förbi tyska kyrkans gjutjärnsgrindar och Sahlgrenska husets grandiosa pyramidtrappa, utmed ostindiska kompaniet, över Kämpebron med dess bronsreliefer, runt Wijkska husets Rapunzeltorn och fram till residenset, Hans Majestät Konungens hemvist när han besöker staden, Göteborgs äldsta boningshus (1650).

Därifrån ser du Stenpiren. Platsen varifrån nästan en miljon svenskar utvandrade till Amerika, kånkade koffertar, bordade briggar.

Eller rättare sagt, du kan gissa dig till var piren ligger. Numera skyms den av åtta giraffer i stram givakt, lyktstolpar utförda i dyrt cortenstål (minner om fartygsplåt) med Stenpiren utstansat på vertikalen, bokstäver stora som loggböcker.

Det är en vänlig gest. Så att vi inte ska sväva i tvivel om att piren vi inte längre kan se faktiskt finns kvar.

Samtidigt som det också är en gest av dåligt samvete. Som ett välstädat tonårsrum. Eller en barnapjoskande politiker.

Här har ett illdåd begåtts och någon försöker skyla över det.

Ända sedan 1997 har Göteborgs stad velat dra en spårvagnslinje längs Skeppsbron. En sådan länk sparar nästan fyra minuter mellan Järntorget och Brunnsparken – restidskvoter är avgörande om bilisten ska byta bort stolsvärmen och stereon – samtidigt som den avlastar 3:an, 6:an och 11:an som gnisssssssslar sig genom Vasastan.

Några år tidigare initierades också älvskyttlarna. Och i takt med att färjorna ökade i popularitet uppstod behovet av en vänthall vänd mot såväl älv som stad, mot såväl norr som söder, för såväl sjöbusar som landkrabbor.

Stenpiren blev platsen. Så klart. Mitt i staden, nära till allt. Och det är den vänthallen som girafferna nu försöker dölja. Inte för att hallen är så anskrämlig – det är den inte – utan för att en vänthall bara är en vänthall bara är en vänthall.

Funktionerna är de förväntade. Och ändå inte. Här finns en pressbyrå, ett kafé och en sushibar, plus en blomsteraffär inslängd för färgpraktens skull.

Här finns tre offentliga toaletter. De kostar tio kronor att nyttja. Att låta dem vara gratis, att anställa någon som välkomnar och håller rent, har aldrig varit aktuellt, förklarar Västtrafiks representant. Hellre lite blött i passagerarbyxan, särskilt om det ger klirr i Västtrafikfickan.

Överhuvudtaget finns här begränsat med servicepersonal. Sushirestaurangen och de andra är bemannade till tänderna – jag besöker vänthallen klockan nio en tisdagsmorgon och tre japaner med plasthandskar är redan i full gång med att lyfta in lax och tonfisk – men Västtrafik … hallå … vart tog ni vägen? Inte en enda uniform. De tio buss-, båt och spårvagnslinjerna skyltas upp på en ljustavla – ser du, det är den där lilla skärmen, ovanför jumbotronen som visar reklam och statistik över hur mycket solenergi huset lyckas alstra – men någon mänsklig hjälp finns inte att få.

När Skeppsbron är färdigbyggd – om Skeppsbron någonsin blir färdigbyggd – förmodas antalet resenärer uppgå till 16 000. 2030 kan det vara så många som 30 000 – 5 000 fler än på självaste Nils Ericson-terminalen. En siffra som förutsätter att vartenda älvstrandsprojekt går i lås. Och, förmodligen, att ingen bro över älven någonsin avlastar färjetrafiken.

Hur många som frekventerar vänthallen i dag finns det ingen säker statistik på (den invigdes den 13 februari), men under min timslånga fältstudie gapade hallens sex bänkar tomma. Två män satt i kaféet. Den ene hörde till stenläggarna som fortfarande sliter med pirens streckkodsrandiga beläggning. Den andre var barristan.

Totalt finns här 950 kvadratmeter. Det motsvarar drygt två fotbollsplaner. En yta som fördelas på entréplanet och ett entresolplan där näringsidkarna kan bereda sina varor och chaufförerna ta igen sig, duscha och byta om.

Det låter stort. Och det är det. Men mäter du enbart den allmänna ytan, den trekant där du tillåts uppehålla dig utan att behöva äta, dricka och handla, då pratar vi runt 300 kvadrat. Drygt 30 procent av vänthallens yta.

Man undrar förstås, betyder detta att de kommersiella aktörerna stått för 70 procent av byggkostnaderna? Men icke. Det är skattebetalarna i Västra Götalandsregionen som betalat rubbet. 50 miljoner för själva hallen och tio miljoner för den underliggande pålstrukturen (360 pelare, 50 meter långa, sträcker sig hela vägen ner till urberget).

Utslaget på trekanten ger det en kostnad på 200 000 kronor per kvadrat.

Att man uppnår viss standard när sådana slantar är i rullning är förstås inte så förvånande.

Norrsidan mot stenpiren är rena rama Riksbanken. Fasaden mäter 40 meter och är klädd i råkilad granit, släpljuset smeker blockens ojämna brottytor och förvandlar den till krossad sammet. Precis som på den svarta kassakistan i Stockholm.

Övriga tre fasader är skinn och ben; sex meter höga och en meter breda fönsterglas fixerade av tunna karmar, skuggade av ett utkragande skärmtak som vill påminna om kulturhuset i Luzern. Och även om det förekommer irriterande många fasadpelare – det Mies van der Rohe klarade för 60 år sedan fixar NCC fortfarande inte – överlever intrycket av membran, genom huset skymtar du Oldsbergs kran.

Materialpaletten känns igen. På arkitektritningarna står det Sweco, men mest är denna byggnad en tolkning. En cover. Verklig upphovsman är Niels Torp, den norske mästerarkitekten bakom Nisseterminalen. De grovhuggna bänkarna i oljad ek är hämtade därifrån, liksom det skira glashöljet och naturstenen på golvet (på Nils Ericson är det jämtländsk kalksten, här finsk granit). Och visst, nog blir det lite klumpigt när samma typ av förhistoriska granitportaler ska appliceras även här, fastklistrade på ett långt mindre hus, men stenen skänker vänthallen en väldig värdighet, greppet är omöjligt att inte gilla.

Så synd då att det är och förblir fel byggnad på fel plats.

Vänthallen är som ett vattenkammat lik; lite fin att titta på, i viss belysning rentav stilig, men det är ringa tröst för allt det som inte blev, alla möjligheter som för alltid gått förlorade.

Här, på denna symboliska plats, i Stora hamnkanalens mynning, borde Göteborg ha förärats en märkesbyggnad. Ett landmärke som kunnat accentuera stadens skifte från sjöfartsstad till kunskapsstad.

Kanske ett stadsbibliotek. Det ombyggda på Avenyn var underdimensionerat redan när det stod klart för två år sedan.

Eller ett kulturhus. Som en pendang till Götaplatsens institutioner.

Eller en ny konsthall eller ett nytt Hasselblad center. Så hade Konstmuseet sluppit bygga ut.

Eller varför inte ett museum över utvandrarna och invandrarna och nybyggarna och de sista breven hem till Sverige?

Vänthallen hade med fördel integrerats i institutionen.

Först då hade Stenpiren blivit det crescendo Stora hamnkanalen kräver.

Mest läst