Norrman: Ett samtal har satts igång i Konststaden Göteborg

En stad med ett ansett konstmuseum, bäst i Sverige på fotografi, en konsthall hyllad av New York Times, men där galleridöden hotar konstnärernas försörjning och det blivit märkligt tyst. Det är bilden vi fått av Konststaden Göteborg. Men vår satsning har satt igång ett samtal i staden, skriver GP:s kulturchef Ingrid Norrman.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det var en slags frustration som gjorde att vi drog igång vår satsning på Konststaden Göteborg. Hur såg det egentligen ut i staden? Vad hade vi för betydelse i Konstsverige? Fanns det vita fläckar som vi på redaktionen inte visste om?

En månad senare kan jag konstatera att vår satsning har gjort skillnad. Kanske det viktigaste är det som Jonas Stampe, curator för performancefestivalen Live Action i Göteborg, skriver i ett mejl. Att vi har förändrat konstlivet: "Folk har börjat prata, diskutera och engagera sig i vad som sker... Just samtalet som har varit frånvarande så länge i Göteborg verkar ha återkommit."

ANNONS

Vi har också gjort skillnad med Olle Niklassons artiklar om galleriinköpen i Västra Götalandsregionen där vi kunde avslöja att Konstenhetens chef Richard Sangwill på två dagar köpte in 196 konstverk från ett enda galleri i Stockholm för västsvenskarnas skattepengar.

"Man vill ju se till att tiden blir väl utnyttjad när man gör en resa till Stockholm", var hans egen kommentar.

Passa på? Richard Sangwill är skriven i Stockholm, det är ju där han bor! Det är kanske det som är anledningen att han hellre köper konst på gallerierna i huvudstaden än i Göteborg.

Men det kan förändras. Conny Brännberg, ordförande i regionens kulturnämnd, berättar att han kommer att ta upp inköpen vid nästa möte med konstenheten. "Vi har ju fått anledning att ställa nya frågor efter GP:s publiceringar", konstaterar han.

En annan effekt av GP:s artiklar är att kulturnämnden ska möta stans gallerister för att undersöka möjligheten att ge dem stöd. För som Olle Niklasson skrev: "Att gallerier försvinner handlar inte bara om att konstintresserade fråntas möjligheter att utan kostnad uppleva konst. Konstnärer går miste om utställningsmöjligheter och tappar sociala träffpunkter. Alla relationer i den lokala konstvärlden påverkas."

Det fanns faktiskt ett kommunalt galleristöd en gång, men det upphörde för sex år sedan.

ANNONS

Göteborgs betydelse som fotostad har också lyfts fram. Niclas Östlind, ansvarig för masterutbildningen i fotografi på Akademin Valand beskrev hur fotografin saknar en tydlig hemvist i Sverige i dag, men att Göteborg kan bidra till ett mer dynamiskt kulturliv. Här finns Sveriges enda fotoboksbibliotek, yrkesutbildning, högre utbildning och tvärvetenskapliga forskningsprojekt.

I Göteborg finns också det museum som var först i Sverige med att börja samla fotografi. Redan i slutet av 20-talet insåg Göteborgs konstmuseum att fotografi borde ingå i samlingarna.

Snart fyller Göteborg 400 år. Men på Göteborgs konstmuseum finns målningar som gjordes 200 år innan Göteborg fanns. "Ett starkt museum är en förutsättning för att resten av kulturlivet också ska kunna vara starkt", säger konstmuseets chef Isabella Nilsson om sitt museum som varje år drar fler besökare än Blåvitt till sina hemmamatcher.

GP:s konstkritiker Mikael Olofsson skrev om hur Fotografiska och andra stockholmska institutioner presenterar sina utställningar som nyupptäckta världssensationer trots att väldigt många av dem redan visats i Göteborg. Det har jag hört från många håll. Senast kanske Vivian Maier, kvinnan som jobbade i 40 år som nanny medan hon i hemlighet dokumenterade livet på gatorna i Chicago och New York. För ett och ett halvt år sedan öppnade den första utställningen i Sverige med hennes bilder på Hasselblad i Göteborg. Nu visas den på Fotografiska i Stockholm, upptäcks av rikstidningarna och berättas om i kulturradion.

ANNONS

Det må vara så, men värre är när räddhågsna kommunala och regionala konstinköpare inte vågar tro på ett konstnärskap förrän det visats i huvudstaden. Då går konstpengar till resor åt inköparna och provisionerna gynnar de stockholmska galleristerna, medan västsvenskarna får stänga ner en efter en.

Hur ska vi gå vidare med vår bevakning av Konstgöteborg. Hur skapar vi intresse för både konst och konstutövare? För som skulptören Pål Svensson skriver: "Vi vet allt om en idrottsmans knäskador och andra problem, men om jag tappade ett stenblock på min fot är det ingen som skulle bry sig."

Pål Svenssons konst blir ofta en del av stadsrummet, som hans nya skulptur, världens kanske största moderna stenskulptur, som invigs nästa månad i Malmö. Här inbjuds både till sittplats och vila, varför står inte den mitt i Göteborg?

I fredags invigdes en utställning i Gislaved där tio konstudenter från Akademin gjort konst för platsen. När skedde det i Göteborg?

En viktig aktör är också den konsthall som ständigt lyfts fram i New York Times reseguider om Göteborg: Och nej, jag pratar inte om Konsthallen på Götaplatsen med 38 000 årliga besökare utom om det gamla Pannhuset vid Älvsborgsbron med mellan 40- och 50 000 årliga besökare varav 10 000 under 26 år. I dag är sista dagen att se den fantastiska utställningen TIdvågor av den finska konstnärsduon IC-98. Gör det!

ANNONS

I veckan var jag uppe på taket på Pannhuset där verksamhetschef Mia Christersdotter Norman vill bygga ett stort rum i glas (se idéskissen härintill) med fantastisk utsikt mot hamninloppet. Det skulle göra skillnad för Röda Sten och för staden.

Roligt under den här månaden har också varit alla kontakter med läsare. H från Majorna som vill ha ett "stadsbibliotek", fast med fokus på konst istället för böcker. KRO-ordföranden Charlotta Klingström som avslöjar att 64 procent av konstnärerna i regionen tjänar under 13 300 kronor i månaden. Konstnären Stefan Karlsson som tipsar om sin kommande Ernst Billgrenutställning i en sunkig källarskrubb i nedre Johanneberg.

Det har varit en rolig månad. Tack för att ni var med. Jag hoppas ni fortsätter att höra av er!

ANNONS