"Det kan inte sluta i annat än en katastrof. William Shakespeares klassiker i bearbetning av Lars Norén." Den korta texten på innerfliken till nummer 13 i Riksteaterns manusserie ger besked. Det går som det brukar i Hamlet. Alla - nästan - dör på slutet. Även i Lars Noréns version.
På Romateatern, i Roma klosterruin, mitt i det sommarfagraste Gotland, har det blivit tradition att spela Shakespeare. Varje sommar sedan 1989 ger sig namnkunniga ensembler i kast med blankversen i det fria. Att Lars Norén nu debuterar som Shakespeareregissör här är naturligtvis ännu en fjäder i hatten för teatern. Det blir stiligt och lyhört mästarmöte.
Norén läser Hamlet med sikte på att skrapa fram relationen barn-föräldrar. Avskalat och stramt är grundläget i formen. Men med plats för uppsluppna överraskningar.
Texten är en bearbetning av Britt G Hallqvists översättning. Norén går fram med skarpslipad kniv. Han skär bort bilder och utvikningar som här kunde kännas daterade och lyfter med eleganta snitt fram en pjäs om patriarkatets pris. Ensemblen är reducerad till sju skådespelare, varav alla, utom David Dencik i titelrollen, dubblerar lika effektivt som elegant vid behov.
Dramat börjar inte med vålnaden på fästningsvallen - nej, så enkla lösningar som att utnyttja ruinens eroderade väggar till dylikt frestar inte Norén. Skådespelarna stegar alla allvarligt fram på rad. Ann Bonander-Looft klär dem i vackert skurna, fotsida och svepande rockar med flortunna skjortor under. Grova kängor stöter i gruset. Hårt och skört i samma person. Lika för alla. Precis som att vara eller inte vara-monologen här blir en deltagande talkör med plats för allas röster.
Var och en tilldelas ett nummer, skrivet med svart i pannan. För att kunna åtskilja - och ställa till svars - i kravaller och tumult? Eller för att hjälpa oss hålla ordning på vem som gör vad i rolldubbleringarna? Oavsett avsikten ger det starten en tät koncentration. Tät är också Hamlets och Ofelias omfamning. Likt Romeo och Julia i förbjudet kärleksmöte tumlar de häftigt i sprättande grus med kropparna spända i lustens båge. Allt detta är förspel som säger lika mycket om tillståndet som Claudius statement när han vevar igång tragedin.
Romas klosterruin har Lars Norén - som scenograf - förstärkt med svarta, blanka portar. Mäktigt dras de för och ifrån när makten vill skapa rum och motstånd. Det fallande sommarljuset ersätts konstfullt av Niclas Erdmans strålkastare. Naturen bidrar med grönskan i fonden och fågelsången, mer än en gång bryter den in som på beställning.
I det frontala spelet är det pappa patriarken som för. Iso Porovic Claudius driver sitt svek mer av ingrodd vana än utstuderad ondska. Som vålnaden är Porovic helt desarmerad. Per Burells Polonius är en naiv Bror Duktig, nitiskt håller han sina barn på mattan och står överheten till tjänst. Burell prickar skickligt in de komiska poängerna hos ja-sägaren. Och han bjuder senare på ett verkligt hat-trick i dubbeldialogen med sig själv som de två dödgrävarna. Det är scener där Norén på gott humör går loss med Shakespeares ordlekar.
David Dencik i titelrollen börjar trevande. Texten ligger främmande i den nybrutale ynglingens mun. Men han finner snart tonen. Som ironiker och sanningssägare blommar han ut. Den förtryckta unge mannen ger Dencik högexplosiv laddning, men balanserar med insikter av innerligare slag. Denna Hamlet präglas mer av smärtsam förståelse för maktens mekanik än veka existentiella grubblerier.
Ofelia hamnar i skottgluggen för männens intriger, ty så är hennes lott även i Shakespeare à la Norén. Men Lo Kauppi är mer robust och full av aptit än ljuv. Desto större är hennes förtvivlan över motståndet, särskilt sett i dubbelexponering med Lil Terselius som drottning Gertrud. I en ordlös duett söker de två kvinnorna ett förhållningssätt till insikten om sin situation. Ofelia begraver sin tro och sitt oskuldsfulla kärlekshopp, Gertrud grånar av sin inre resa, hon går till klarsyn, inte genom eklut, men väl genom iskallt vatten.
Med ordlösa, konkreta men samtidigt symbolmättade scener ger regissören Norén Shakespeare sin kontrapunkt. Hans Hamlet talar intressant men något nytt ljus kastar Norén knappast över relationerna. Än en gång klär han av hycklarna, ibland med hjälp av metateater, som när han låter Gertrud och Hamlet repetera sin trötta dialog. Ibland rakt på, som när Suzanna Dilber och Scott Ackerman lismar som Gyldenstern och Rosencrantz. Båda skådespelarna gör för övrigt flera fina och flexibla insatser.
Men slutet segar, det är inte bara orden som tar slut. Hela föreställningen töms på sin energi. Men fram till dess är det spännande. Trots att vi vet hur det går.
