Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1966. Året när Jimi Hendrix, (ovan till höger) släppte sin första singel Hey Joe. Samma år i april spelar Bob Dylan och The Band i Konserthuset i Stockholm. Här ger Dylan (bilden nere till höger) en presskonferens dagen före spelningen. Popgruppen The Kinks poserar vid en dubbeldäckare i London (ovan till vänster). På bilden nere till vänster röstar väljare i Hayneville, Alabama.
1966. Året när Jimi Hendrix, (ovan till höger) släppte sin första singel Hey Joe. Samma år i april spelar Bob Dylan och The Band i Konserthuset i Stockholm. Här ger Dylan (bilden nere till höger) en presskonferens dagen före spelningen. Popgruppen The Kinks poserar vid en dubbeldäckare i London (ovan till vänster). På bilden nere till vänster röstar väljare i Hayneville, Alabama.

När världen förändrades i takt med hitlåtarna

50 år efter 1966 – året då allt hände och som påverkar vår tid än i dag. Ove Sernhede har läst den brittiska musikjournalisten Jon Savage nya bok 1966.

Bok

Sakprosa
Jon Savage
1966 The Year the Decade Exploded
Faber & Faber

Få tidsepoker är så utforskade och omhuldade som 1960-talet. Det är i år femtio år sedan popmusiken stod i zenit och ungdomskulturens youthtopia frammanade en tillvaro utan lönearbete och inskränkande auktoriteter. Sätts fokus på ett enskilt år handlar det om 1968. Têt-offensiven i Vietnam, mordet på Martin Luther King och studentrevolten i Paris satte djupa avtryck i samhällsdebatt och kultur. Inte minst i rockmusiken. Trots det menar den brittiske musikjournalisten och kulturforskaren Jon Savage i sin nya bok, 1966. The Year the Decade Expolded, att 1966 är intressantare än 1968 om vi vill förstå detta decennium.

En brytpunkt

I spänningsfältet mellan banala popdängor och ett framväxande självmedvetande utvecklades en specifik kreativitet som sen går förlorad. Det fanns föraningar men 1966 måste, menar Savage, ses som en brytpunkt. Savage, som mest är känd för England’s Dreaming, standardverket om sjuttiotalets London och punkens framväxt, ger sig alltså i kast med sextiotalet. Hans utgångspunkt är att studiet av populärkulturen tillhandahåller nycklar för att förstå viktiga aspekter av samhällsutvecklingen. Boken består av tolv essäer, en för varje månad och varje essä inleds med att en hitlåt blir startpunkt för Savages grävande. Via musiktidningar, tv-framträdanden, sociala rörelser och politiska händelser skapas kontext och snart framträder ett mönster som visar på hur kultur, politik och vardagsliv är inflätade i varandra. Musiken blir med Savages metod en seismograf som blottlägger vad som händer under ytan i samhället.


1966 var året då det blev ohållbart att skriva texter som I wanna hold your hand. Johan Lennon säger i en intervju att han inte står ut med att höra deras gamla hits, han stänger av radion och skäms. Tre år efter att Beatles slog igenom blev det möjligt att toppa listorna med attityder, sound och texter som vände ut och in på vad som tidigare kännetecknat en hit. Rolling Stones gjorde 19th Nervous Breakdown, Loovin’ Spoonful släppte Summer in the City och Kinks gjorde mininoveller om livet i ett London som varken var Swinging eller glamoröst. Dead End Street har en refräng som om och om igen återvänder till frågan – What are we living for?

Rädsla för bomben


Oskuldens tid var förbi. Parallellt med kritiken av konsumtionssamhället frodades en rädsla för BOMBEN som blev till raketbränsle för popkulturen. Inför det överhängande hotet om utplåning blev det självklart att ta för sig och leva ut innan det var för sent, ”If the bomb goes of, just make sure you get higher than the bomb”, förklarade producenten Andrew Loog Oldham och tog som vanligt stilpoäng i provokation.
Popmusiken och ungdomsgenerationen hade 1966 blivit så stor att även musiker och band som inte hamnade på listorna kunde sälja. Detta skapade utrymme för ett experimenterande som också svarade mot de ungas krav på att musiken måste förhålla sig till tidens moraliska och politiska agendor. Samtidigt som 45-varvssingeln ersattes av konceptalbumet på LP-skiva omvandlades musiktidningarna från att vara idolmagasin till att utveckla en ny form av fördjupande musikjournalistik. Bob Dylans Blonde on Blonde, utgiven 1966, blev föremål för långa utforskande essäer som vände och vred på Dylans litterära och musikaliska influenser. Demarkationslinjen mellan konst och populärkultur blev än svårare att dra och det tycktes inte finnas någon motsättning mellan marknaden och den konstnärliga kreativiteten.


Om inflytandet från surrealism var möjligt att spåra hos Dylan så var relationen till situationism minst lika påtaglig i delar av tidens proteströrelser. I Amsterdam, som 1966 var ungdomsprotesternas huvudstad, formades en grupp som kallade sig PROVOS. Den bestod av studenter, anarkister och konstnärer som gick samman i olika anti-auktoritära aktioner grundade i happenings och gatuteater. Sommaren 1966 skakades Amsterdam av omfattande kravaller när PROVOS förenade sig med strejkande byggnadsarbetare. Den etablerade ordningen var chockad. Ungdomen hade aldrig haft det bättre och ändå protesterade den mer kraftfullt än någonsin tidigare.

Fria kärleksfester


Ryktet om vad som kunde åstadkommas genom samlade aktioner i Amsterdam inspirerade unga i San Francisco. Här experimenterades med droger och nya samlevnadsformer. Grupperingar som The Diggers startade sociala projekt i Haight-Ashbury. Genom att samla in överbliven mat som sedan tillagades och serverades gratis till hemlösa och andra mindre bemedlade ville man bygga ett självförsörjande, alternativt samhälle som inte tärde på jordens resurser. En av de nya samlevnadsformerna i San Francisco var de fria kärleksfesterna, Love Pageant Rallys. Den officiella moralen var bestört men stod handfallen. Det var i dessa sammanhang som Grateful Dead och Jefferson Airplane spelade inför en påtänd och mer eller mindre avklädd publik. Myndigheterna förbjöd LSD men detta ledde till ännu större och än mer utsvävande partyn.


I hamnstaden Oakland, helt nära San Francisco, startades hösten 1966 Black Panther Party av Bobby Seal och H. P. Newton. Pantrarnas tio-punkts program handlade om att försvara det svarta gettot mot polisens trakasserier. Partiet krävde social rättvisa och pantrarnas svarta skinnjackor, coola frisyrer och självmedvetna attityd bar på en symbolisk laddning som inspirerade marginaliserade grupper världen över.
Savage ger också stort utrymme åt den svarta kulturens betydelse för musiken. I korsbefruktningen mellan vitt och svart kom den undertext av motstånd som under lång tid varit levande i de svartas musiktraditioner att vävas in i popmusiken på ett sätt som tvingade den att växa ur sin oskuldsfullhet. När Dylan intervjuades om poeter han uppskattade jämställde han Smokey Robinson med Rimbaud och Allen Ginsberg, vilket närmast sågs som motkulturens officiella erkännande av den svarta kulturen.

Musikens kraft

San Francisco, Amsterdam och London blir till noder i ungdomskulturens allt påtagligare globala utbredning. Den subversiva energin i den svarta musiken hade varit avgörande för Londons beatboom under första halvan av sextiotalet. Grupper som Rolling Stones och Yardbirds startade med att imitera rhythm and blues och soul. Nu står stadens musikscen på egna ben och utövar en stark dragningskraft på den tidens konstnärliga avantgarde, i Europa såväl som i USA. London hade aldrig haft samma aura av glamour och romantik som Rom eller Paris. Men vid sextiotalets mitt är London centrum för gränsöverskridande rörelser inom och mellan musik och konst. När regissören Michelangelo Antonioni 1966 förlade delar av händelserna i filmen Blow Up till Londons vibrerande undergroundvärld var det den sociala mixen, den uppskruvade pulsen och det självmedvetna gestaltandet av en ny kultur som han ville fånga.


Vad Savage gör är att han visar på hur, pop, rock, soul och rhythm and blues såväl speglade som triggade samtidens politiska utmaningar. Musikens kraft grep inte bara in i sociala skeenden, den bidrog till att revolutionera konst, litteratur, film och mode. 1966 startade med pop men slutade i rock, en populärmusikalisk genre som tog musik och lyrik på större allvar och som distanserade sig från den form av kommersiell listpop som musikkritikerna nu definierades som populistisk. I december 1966 släpptes Jimi Hendrix första singel, Hey Joe, och en av rockmusiken största stilbildare trädde in på scenen.

Analyser blandas med skvaller

Savages bok är en tegelsten på 650 sidor. Den är initialt oregerlig men späckad med intressant research. Det gödslas med stringenta analyser som blandas med skvaller och nonsensinformation. För Savage utgör 1966 såväl en vattendelare som en höjdpunkt i efterkrigstidens kulturhistoria. Men den form för kulturstudier som Savage bedriver är inte hänvisad till historia. Savages metod är också möjlig att använda för att blottlägga hur vurmen för svenska värderingar och moralpaniken inför islam är kodade i dagens populärkulturella väv. Inte minst av denna anledning är Savage bok viktig, den inspirerar och ger uppslag till att läsa vår egen tid.

Mest läst