Innan Abba erövrade världen var det Hugo Alfvéns Midsommarvaka som, mer än något annat musikstycke, representerade Sverige som musiknation. I början av 1950-talet blev verket, under namnet Swedish Rhapsody, en hit på den amerikanska topplistan, genom den kanadensiske orkesterledaren Percy Faiths inspelning. Den italienske underhållningsdirigenten Mantovani följde strax upp med en egen version som blev tvåa på brittiska topplistan. Det är så många känner stycket, som något ljuvt och lätt, en sorts klichébild av den svenska sommarnatten.
Ett absurt ögonblick
Den berömda inledningsmelodin i Alfvéns orkesterrapsodi har förekommit i en mängd varianter genom åren. En av de mer kända är Chet Atkins arrangemang för elgitarr från 1957. Förmodligen var det härifrån Deep Purplegitarristen Richie Blackmore fick infallet att låta sitt gitarrsolo på Lazy, ett av spåren på albumet Made in Japan från 1972, plötsligt gå över i Alfvéns schottisliknande dansmelodi. Det är ett absurt ögonblick när det bluesinfluerade spelet växlar över i de ljusa durklangerna. Två helt olika världar sammanförda, två olika språk som egentligen inte har något med varandra att göra.
Komponerades i Skagen
Man kan fundera över vad den här musiken handlar om och hur den förhåller sig till sitt melodiska material. Hugo Alfvén komponerade större delen av stycket under en sommarvistelse 1903 i konstnärskolonin i Skagen. Året innan hade han träffat konstnären Maria Krøyer som då fortfarande var gift med Søren Krøyer. Även Alfvén hade en parallell verksamhet som amatörmålare, och började vid samma tid att umgås flitigt med Anders Zorn, något som i sin tur påverkar inriktningen på hans komponerande. Med Midsommarvaka inleder han ett programartat tonmåleri som tämligen bokstavligt försöker översätta skeenden och stämningsbilder i klangliga förlopp.
Verkets upprinnelse är minnena av ett bröllopsfirande på Svartnö i Roslagen nio år tidigare, under sommaren 1894. Festen pågick i tre dagar, och melodierna som spelades av spelmännen kom senare att bilda underlag för materialet i Midsommarvaka, bland annat Jösseredspolska och Trindskallar är vi allihopa. Drygt 50 år senare, i memoarvolymen Första satsen från 1946, beskriver Hugo Alfvén sina intryck av dansmusiken: ”Nu började spelmännen gnida sina fioler, och snart var dansen i full gång. Själv dansade jag inte, men var en desto uppmärksammare åskådare. Där dansades polketta, roslagshambo, Pekdansen, gammalvals, och några överdängare dansade till och med en hemmagjord mazurka, som väckte allmän beundran.” Efter ett tag hade en av de ordinarie spelmännen somnat under ett bord och Alfvén, som under denna period var violinist i Hovkapellet, fick ta över fiolspelet.
Drängen sjöng melodierna
Samma sommar som bröllopet ägde rum tecknade Alfvén ner melodierna, sammanlagt 16 stycken. Det var drängen Erhard Lännman som sjöng dem för honom, en efter en, och sedan transponerade Alfvén om dem till fioltonarterna G-dur och D-dur. Men det som framträder i Midsommarvaka är inte någon regelrätt folkmusik, utan mer en klingande efterbild som hör ihop med tidens strävan efter nationell samhörighet. Dansrytmerna harmoniseras, bland annat med hjälp av Alfvéns briljanta instrumentationsteknik.
Verket är i första hand en genremålning, ett försök att skildra stämningen kring midsommarfirandet. Alfvén var själv mån om transformationen av materialet. I ett brev om öppningsmelodin formulerade han sig så här: ”Jag har med andra ord icke användt låten i dess ursprungliga gestalt utan format om den efter min egen konstnärliga smak, givit den min rent personliga prägel.”
Anders Zorns målning
En ofta refererad bild i samband med Midsommarvaka är en målning av Anders Zorn från 1897, kallad Midsommardans. Den fångar några par i dansens virvlar, intill en timrad lada där en spelman sitter i dörröppningen med sin fiol. I bakgrunden ser man en midsommarstång bredvid ett falurött boningshus. Det speciella nattljus som vilar över landskapet speglas i ett av fönstren på övervåningen. Ljuset faller också över ansiktena på det dansande par som är bildens blickfång, och det som skapar en sådan stämning är just blandningen av rörelse och stillhet. Målningen är på en gång öppen och inåtvänd.
Musikforskaren Gunnar Ternhag har beskrivit förhållandet mellan bild och musik i den uppslagsrika essän Hugo Alfvéns Midsommarvaka i interartiell belysning (tryckt i boken Hugo Alfvén – liv och verk i ny belysning, Gidlunds förlag 2012). Begreppet interartiell syftar på relationen mellan olika konstnärliga fält och Ternhag tar fasta på hur både Zorn och Alfvén försöker fånga ett större skeende. ”I båda fallen rör det sig således om verk som inte kan förstås utan en öppenhet för det som finns runt musiken respektive bilden. Verken är följaktligen större än det klingande respektive visuella. De interartiella egenskaperna får verken att expandera utöver sig själva, vilket är en del av deras odiskutabla kvaliteter.”
Det var också Zorn som lockade Alfvén till Dalarna, och bland annat såg till att han fick medverka som domare i en spelmanstävling i Mora 1907. Tillsammans med Marie Krøyer skaffade Alfvén en gård i Tällberg strax utanför Leksand, och spelmansmusiken kom att dyka upp i åtskilliga verk, i bland annat Dalarapsodin och Potpourri över svenska folkvisor och låtar, samt ett stort antal arrangemang för framför allt manskör (under närmare 50 år var Alfvén ledare för både Siljanskören och Orphie Drängar). Men musiken hör också, precis som Ternhag skriver, ihop med en vidare bild, en samhällelig strävan där de folkmusikaliska uttrycken förbinds med storslagna idéer om den svenska kulturens särart och speciella hembygdskänsla.
Ideologisk tendens
Ett av de tydligaste exemplen på denna ideologiska tendens, och ett av Alfvéns mest berömda stycken förutom Midsommarvaka, är körsången Sveriges flagga. Den skrevs på beställning inför det första firandet av Svenska flaggans dag 6 juni 1916, på Stockholms stadion. Det finns ett ceremoniellt anslag i den här sången, som kombinerar det högstämda och det kraftfulla. Det hela når sin kulmen med betoningen av ordet stark i frasen ”Gud är med oss, Han skall bära stark vårt fria svenska folk”, när första tenoren drivs upp till höga b, med utdragen fermat. Frågan är om denna sång ens skulle gå att sjunga offentligt längre, till exempel under ett evenemang som Slottsskogskonserten. Hur skulle det tas emot? Vad är det för berättelse som förmedlas? Vem räknas in i gemenskapen?
Under samma tidsperiod skriver Hugo Alfvén, utöver flaggsången, en lång serie kantater och sceniska verk som befäster hans roll som nationens högtidskompositör nummer ett. Uppenbarelsekantat vid ingivningen av Uppenbarelsekyrkan, Saltsjöbaden (1913), Kantat till Baltiska utställningen i Malmö (1914), Kantat vid Reformationsfesten i Uppsala (1917), Kantat vid Världspostunionens halvsekeljubileum (1924), Kantat vid Uppsala universitets 450-årsjubileum (1927), Kantat vid Sveriges Riksdags 500-års minnesfest (1935) samt Gustav II Adolf, föreställningsmusik till Ludvig Nordströms text Vi i samband med 300-årsjubileet av Gustav II Adolfs död (1932). Det finns något hymniskt och heroiskt över dessa verk. Nationen bekräftar sina egna berättelser.
Landskapet inte neutralt
Begreppet Vi blir över huvud taget laddat i förhållande till Hugo Alfvéns konstnärliga skapande. Det mytologiserade svenska landskap där många av hans verk tar plats är inget neutralt territorium. Det uppsluppna och medryckande, inte minst i den välbekanta inledningsmelodin i Midsommarvaka, kan förefalla oskyldigt. Men tonernas flöden hör ihop med ett skede när det svenska blir svenskt. Musiken finns där som ett sätt att samfällt säga ja, snarare än att bejaka de lokala skillnaderna och oregelbundenheterna.
Klockan 14 på nationaldagen kan du se Göteborgs Symfoniker och sånggruppen Kraja i Slottsskogen.
