Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Stöttar kollegor. Jörgen Lind ska inte på årets bokmässa. ”Det är inte så mycket för egen skull jag uteblir, men jag måste supporta dem som faktiskt är utsatta och som känner av Nya Tiders närvaro mer än jag gör. Det är kollegialt.” Bild: Olof Ohlsson.
Stöttar kollegor. Jörgen Lind ska inte på årets bokmässa. ”Det är inte så mycket för egen skull jag uteblir, men jag måste supporta dem som faktiskt är utsatta och som känner av Nya Tiders närvaro mer än jag gör. Det är kollegialt.” Bild: Olof Ohlsson.

Med penna för Olskroken

Göteborgsbaserade poeten Jörgen Lind återkommer ofta till Redbergsplatsen och Olskrokstorget i sina dikter. Området är heligt för honom. – Jag har bott här i 20 år nu. Det gör ju saker med en, säger han.

Texten fortsätter under klippet.

Jörgen Lind, född i Umeå och sedan början av 1990-talet verksam i Göteborg, tar fram dosan med nikotinfritt örtsnus och väljer ut en av påsarna. Det är två år sedan han slutade med drogen – en faslig process. 

– Jag låg och svettades i flera dygn när jag tog steget. Men så tror jag att jag är en missbruksnatur också. Jag går in i saker fullständigt. Är det musik måste jag lyssna på allting samtidigt, hittar jag en författare måste jag läsa alla böcker den skrivit. Det är alltid någonting jag måste fylla mig med, säger han.

Även skrivandet följer det mönstret; Jörgen Lind skriver hela tiden. Under det senaste decenniet har det ofta mynnat ut i långa, flödande dikter som ibland minner om dagboksanteckningar eller förtätad prosa. I femboks-sviten Rede avhandlas väldigt olika ämnen i det kreativa flödet, från trösten i Grateful deads musik till striden kring den Röda moskén i Islamabad 2007. Och, som inramning eller fästpunkter: spårvagnsresan.

Hyreshusområdet intill Halta Lottas krog. Backen utanför St Pauli kyrka nära Redbergsplatsen, där Jörgen Linds barn brukar åka kälke om vintrarna. 

Men ambitionen har aldrig varit att bli någon Olskroksskildrare.

– Snarare försöker jag att ladda den här orten med någonting. Det finns ord som jag tycker om att återvända till. Som St Pauli kyrka. Eller Askgravslunden. Så otroligt vackra namn. Kanske kunde de lika gärna ha funnits någon annanstans, men det är ju här jag bor. De har blivit fundament i mitt liv. 

– Området har förstås inte behandlats så mycket i skönlitteraturen heller, vilket är lite roligt. Det är jag och Hästpojken som tävlar om de framtida statyerna på Olskrokstorget, säger Jörgen Lind och skrattar.

Det heliga

Den första boken i Rede, Här kommer de varma strömmarna (2004), började han att skriva på när hans första dotter föddes; dikterna blev ett sätt för honom att upptäcka världen tillsammans med henne och att minnas. Författandet, menar Lind, är att ägna sig åt voodoo. Man är ett barn som sitter och leker fram sitt universum, en egen föreställningsvärld. 

– Platserna blir heliga för mig på det sättet. Vid ett träd här kände min dotter på sitt första löv. Det var så otroligt stort att få vara med om, och det trädet är heligt för mig nu. Kyrkogården intill är också helig. Jag och mina barn brukar besöka Karin Boyes grav varje Alla helgons dag och ställa dit ett värmeljus. Det har vi gjort sedan de var små. Jag har ingen relation till Boye, men vi är ju kollegor. Det är en linje man ingår i med dem som har hållit på innan en själv och dem som håller på samtidigt. Man är i ett stort community som poet.

Det samfundet anslöt sig Jörgen Lind till på 1990-talet, efter att Ulf Karl Olov Nilsson – poet med pseudonymen Ukon – övertygat honom att flytta till Göteborg. Här började vännerna sina författarbanor tillsammans med ett antal andra från samma generation; som Pamela Jaskoviak, Fredrik Nyberg och Lina Ekdahl. Poeterna har utvecklats åt olika håll men behållit kontakten. 

Tjuriga göteborgare

– Huruvida den göteborgska poesiscenen har några särdrag eller inte låter jag vara osagt, men de författare jag känner här är i alla fall väldigt generösa och gläds åt varandras framgångar. 

Lind beskriver en befriande chosefrihet i stadens kulturliv. 

– I musiken finns den i traditionen från Freddie Wadling och Union Carbide Productions. Man gör sin grej, jobbar på och är lite tjurig, skiter i vad folk tycker. Det inte så mycket attityd, utan mer hjärta. Så är det för författarna också tror jag. Man funderar inte så mycket. Stockholm har de stora förlagen och kulturpersonerna, teatrarna, institutionerna; man blir en annan människa där som kanske måste nätverka. Det är skönt att slippa.

Vad jobbar du på nu? 

– Ytterligare ett jätteprojekt, men annorlunda från Rede. Rede skrevs i ett stort flöde under tio års tid. Nu vill jag försöka skriva dikter igen, med början och slut. Jag tror att jag behöver avgränsandet. Det tror jag konst i allmänhet behöver.

Jörgen Lind

Född: 1966 i Umeå
Bor: Nära Redbergsplatsen
Annan möjlig karriärväg: ”Egentligen borde jag väl ha blivit musiker som min pappa. Jag spelade i några band i Umeå, till exempel med dem som blev Comeda. Det är nog min stora bedrift i livet. Det var när jag lämnade dem som de blev bra, ha ha”.

Efter sin senaste bok Vita kommun (2015), som vann honom Sveriges Radios Lyrikpris och Albert Bonniers stipendiefond för svenska författare, har Jörgen Lind bytt förlag från Kabusa. Hans nästa diktsamling ges ut på Bonniers. 

Mest läst