Lucia Berlin
Lucia Berlin

Med fokus på dem som ofta tystas ned

Bokrecension: Lucia Berlin blåser liv i dammiga gator och människor som borde veta bättre, skriver Hanna Jedvik som har läst en författare som slog igenom elva år efter sin död.

ANNONS
|

Ur ett retrospektivt perspektiv är Lucia Berlins liv och öde som hämtat ur en av hennes egna noveller. Det faktum att hon slog igenom riktigt stort som författare elva år efter sin död är en ljuvlig absurdism som jag tror att hon hade älskat att få skriva om själv.

Det hade kanske resulterat i en novell om den ensamstående alkoholiserade modern till fyra söner, vars fäder är lika många och med en provkarta av olika missbruksproblem, som debuterar som författare vid fyrtiofem års ålder men aldrig lyckas slå riktigt stort.

Lucia Berlin hann ge ut åtta novellsamlingar innan hon gick bort i cancer 2004. Men någon bästsäljare var hon aldrig, om det nu är så framgång mäts för en författare. Det var först när hennes redaktör Stephen Emersson såg till att göra en diger sammanställning på 528 sidor, med samma titel som novellen Handbok för städerskor, som hon slog igenom stort förre året och hamnade på New York Times bestsellerlista. Därmed fick Lucia Berlin ett postumt erkännande som hon aldrig fick medan hon var i livet.

ANNONS

I titelnovellen får vi en lektion i hur man bäst ljuger om sin höga utbildning för att få jobbet som städerska ”Jag lärde mig tidigt att säga att min alkoholiserade make just hade dött och lämnat mig ensam med fyra barn.” och hur man gör minsta möjliga ansträngning utan konsekvenser, samt vilken profil du bör hålla och vad som förväntas av dig som person om du är den som städar i de välbärgades människornas hem. ”Råd till städerskor: ta emot allt som frun i huset ger er. Ta emot det och säg tack. Ni kan lämna kvar det på bussen, i springan.” Dessutom bör en städerska undvika att stjäla småmynt och värdesaker till förmån för sömnmedicin och uppiggande piller av allehanda slag.

Lucia Berlins eget liv var minst sagt kontrastrikt. Hon föddes i Alaska och växte upp med en alkoholiserad mor och en far som var gruvingenjör. De levde ett kringflackande liv och hann med att också bo i Texas, Idaho, Montana och Arizona innan de så småningom bosatte sig i Chile där Lucia Berlin tog till sig spanskan som andraspråk.

I sitt vuxna liv bodde Lucia Berlin i New York, Mexiko och Kalifornien och mot slutet verkade hon vid Coloradouniversitetet som lärare i kreativt skrivande. Det är framför allt från åren fram till dess som hon hämtar inspiration till sina noveller. Från tiden som ensamstående mor till fyra barn, när hon bland annat jobbade som lärare, administratör, städerska, kamrer och växeltelefonist för att finansiera sitt alkoholmissbruk.

ANNONS

Och så skrev hon. Korta, slängiga, skruvade noveller som skildrar kvinnor, nästan alltid kvinnor, som lär sig att hantera alltifrån sex appeal och dykning till tysta laddade kärleksmöten och en cancersjuk syster.

Med vass udd skildrar hon kvinnan som smyger sig ut ur bostaden och promenerar genom halva staden för att hinna köpa alkohol innan barnen vaknar. Som hänger utanför spritbutiken med de andra alkoholisterna, trots att äldste sonen gömt undan både nycklar och plånbok, och som gömmer flaskor i tvättmaskinen och lever tillsammans med lika missbrukande män. Vändorna på avgiftningen, sjukhusen, tvättomaterna, och det som brukar kallas för samhällets skuggsida.

Alltsammans gestaltar hon inifrån med en sylvass självklarhet och en skamlöshet som är sällan skådad när det kommer till kvinnliga berättarröster.

Med en särpräglad känsla för detaljer gläntar Lucia Berlin på dörrarna till livsöden som hon belyser i ett ögonblick av intensiv närvaro. Novellerna är korta och kärnfulla. Börjar och slutar mitt i livet. Ändå med ett driv och en självklart egen författaröst, det korta formatet till trots.

Förordet till den denna svenska utgåva är skrivet av Klas Östergren, en av den svenska novellkonstens stora mästare. Och precis som i Östergrens prosa finns det i Lucia Berlins noveller livsöden som löper i sidled, strösslade med oväntade vändningar och bisarra personligheter. Inte minst morfadern i Lucia Berlins novell om en tandläkaren som drar ut alla tänderna på sig själv för att ersätta med sin egentillverkade lösgom, sitt livsverk.

ANNONS

I ett sällan skådat blodbad tvingas barndomens författarjag hjälpa till att dra ut de knakande tänderna med tång. I likhet med Östergrens noveller återfinns här, förutom den skruvade realismen, även humor och värme. Aldrig självömkan, bitterhet eller beska tårar.

Lucia Berlins förmåga att blåsa liv i dammiga gator och människor som borde veta bättre kryper nära inpå och kastar sökarljuset på dem vars röster ofta tystas ner. Det blir intimt och stundvis svettigt. Och aldrig någonsin banalt.

sakprosa

Lucia Berlin

Handbok för städerskor

Översättning: Niclas Hval

Natur och kultur

ANNONS