Mattias Gardell har fått en hel del kritik den senaste veckan: av Daniel Suhonen i Aftonbladet (25/2) för att han övergett vänsterns sekulära ideal och av Johan Lundberg i Expressen (23/2) för sitt stöd för Gaddafi. Han försvarar sig genom att kalla sina kritiker ”Gardellkramare” (Expressen 25/2). Jag vill krama om honom av ett annat skäl: för hans retorik. Det krävs inga specialkunskaper om islam för att urskilja de retoriska grepp som sedan länge gör honom till en ohederlig debattör.
Mattias Gardell har två ögon. Det ena ögat använder han när han skriver om islam. Det andra ögat använder han när han skriver om Väst. Det första ögat ser bara individer, det andra ser bara strukturer. Inget av synsätten är nödvändigtvis fel i sig, felet med Gardells retorik ligger i hur han växlar mellan dem.
Med det ena ögat ser han ett antal separata uttalanden och fenomen som inte har något med varandra att göra, och som inte får användas för att karaktärisera muslimer som kollektiv. Om någon bär slöja kan det vara ett uttryck för ”hennes egen tolkning av islam”, påpekar han i sin senaste bok Islamofobi. För det här ögat är den atmosfär av krav och traditioner som omger människor osynlig, det finns inga säkra belägg för att den alls existerar. Med det andra ögat ser han bara osynliga förbindelser.
Ombedd att kommentera bråket på Lars Vilks föreläsning svarade han (UNT 14/5 2010): ”Det är beklämmande att Uppsala universitet, som ska vara en plats för kritiskt tänkande och skarpa hjärnor, ger Vilks en plattform. Men så gav också Uppsala antisemiter utrymme på 1930-talet”. Inte ens om jag blundar hårt med valfritt öga kan jag se någon likhet mellan studentkårens ovilja att ta emot judiska flyktingar 1939 och den iranska konstnären Sooreh Heras film, som retade upp publiken på Vilks föreläsning. Men för Gardell hänger allt ihop i en enda lång tradition av islamofobi – en rasistisk ideologi som uppstått helt utan samband med något som muslimer har sagt eller gjort.
Han växlar konsekvent mellan dessa två synsätt – det första, där alla generaliseringar är förbjudna, och det andra, där det är tillåtet att associera från medeltida fördomar om muslimer till amerikansk utrikespolitik, som om det ena var en väsentlig orsak till det andra. Eller med andra ord: dessa två sätt att fördela skuld. Det ena sättet, där skuld finfördelas i atomer tills den blivit omöjlig att tala om, och det andra, där skuld är smittsam, så att skulden för vad någon sagt eller gjort klibbar av sig på alla som kan förmodas sympatisera med det.
I det ena fallet är kontext extremt viktigt: ”slöjan betyder inte samma sak för alla muslimska kvinnor eller i alla sammanhang”, skriver han i Islamofobi (alla citat i det följande har hämtats ur boken). Den som vill generalisera om vad slöjan ”är” gör sig skyldig till islamofobi. I det andra fallet är kontext inte viktigare än att han kan göra en glidning från 1500-talets Spanien till dagens Sverige. Föreställningen om fienden som gömmer sitt sanna ansikte bakom en lismande mask var ”drivande i den spanska inkvisitionens tortyrförhör med judar”, får vi veta. I nästa mening har detta ”kommit att bli en bärande tanke hos ledande ’terrorismforskare’” i Sverige.
I det ena fallet varnar han för oseriösa glidningar. I det andra fallet duger de att bygga halva boken på. Hans rasister och konspirationsteoretiker är alltid kontextlösa: något som sagts av en amerikan eller holländare kan användas för att suggerera fram en föreställning om vad svenskar tycker. Och hans historieskrivning är mycket selektiv: när Väst ”koloniserar” Filippinerna kommer vi till en övärld som ”är muslimsk”, utan att någon muslimsk kolonisation har ägt rum.
Kanske undrar läsaren hur det är med terrorismen. Då är det dags att bli extremt noggrann: ”det finns ingen allmänt accepterad definition av ’terrorism’”. Är sharia odemokratiskt? ”Så kan det vara, men det beror på vad som menas med utsagan.” I Gardells händer blir demokrati plötsligt så svårt att definiera: ”begreppet ’demokrati’ används som benämning på företeelser inom en rad olika områden och med skiftande innebörder.” Ett påstående som inte är osant, utan självklart: det jag vill fästa uppmärksamheten på är hur han använder sig av sådana självklarheter. Det är avsett att se ut som nyansering, men det är motsatsen: Gardell vill inte hjälpa läsare som är okunniga om den muslimska världen att se ett komplext sammanhang klarare, han vill göra begreppen suddigare, tills vi inte kan se någon skillnad på islamism och demokrati.
Hur är det med den muslimska antisemitismen? Då blir det återigen viktigt att inte gröta ihop saker: legitimeras antisemitism med koranverser sker det av ”enskilda muslimska aktörer”. En namngiven muslimsk antisemit är inte ”representativ”.
Hittar han en felaktig detalj i en artikel av
Dilsa Demirbag-Sten gäller felet däremot inte bara henne: ”det är symptomatiskt för den illiberala dagordning som förs fram i liberalismens namn genom att vädja till allmänhetens rädsla för den muslimska faran.” Skribenter han ogillar, som Christopher Hitchens och Ayaan Hirsi Ali, är inte enskilda aktörer, de är en ”miljö” i vilken man slår mynt av islamofobin. För att karaktärisera dem bemöter han inte något de skrivit, utan tar upp ett citat från 1920, där Bertrand Russell jämför kommunism med islam och låter det representera deras åsikter: alla som simmar omkring i den där miljön är medskyldiga till allt som någon av dem sagt eller gjort. Stäng det ena ögat, öppna det andra: man kan inte ”få reda på ’hur muslimer är’ genom att citera lösryckta verser ur Koranen”.
Islam är inte monolitiskt och oföränderligt, får vi veta. Ändå är boken märkligt vag när det gäller konkreta detaljer. Gardell skriver så försiktigt och undvikande som om han hade investerat sina pensionspengar i ett auktoritärt och patriarkalt islam. ”Mångfalden av starka, kreativa och självständiga muslimska kvinnor” är okända i Väst, skriver han, men när han sedan räknar upp sju betydelsefulla muslimska kvinnor levde fem av dem före år 1000. Vi får inte veta någonting om de muslimer som just nu försöker reformera eller modernisera islam. En av dem, kanadensiskan Irshad Manji, har sagt att den allvarligaste islamofobin är muslimernas egen rädsla för ett antiauktoritärt islam: ”lös problemet med islamofobi bland muslimer så kommer vi också att lösa problemet med islamofobi bland icke-muslimer.”
Islam är inget subjekt , inskärper han, och det har han rätt i: det går inte att säga ”islam vill”, ”islam förbjuder” som om islam var en person. Det är en bra lärdom, men han har själv glömt den när han sedan skriver om ”den islamofobiska kunskapsregimen” som om den var en person. Den islamofobiska kunskapsregimen skapar ”en karriärväg” för personer som angriper islam: ”även om inte alla har gått lika långt som Ayaan Hirsi Ali har kunskapsregimen producerat motsvarigheter i många västerländska samhällen, inklusive Sverige.” Observera vad som är subjekt i den meningen: det är kunskapsregimen som producerar islamofobiska skribenter, inte enskilda individer som kritiserar orättvisor de har erfarenhet av. Därmed har han uteslutit och ogiltigförklarat deras röster på ett elegant sätt.
Professor Gardell är mycket skicklig i det han gör, men han verkar ha hamnat på fel fakultet: hans verkliga ämne är nog inte religionshistoria, utan retorik. Visst finns det hatiska fördomar om muslimer, men Gardell gör sitt bästa för att dölja att fiendskapen mellan islam och Väst har underblåsts från båda håll.
Det bästa sättet att desarmera konflikten mellan islam och Väst vore att förbättra våra kunskaper och vårt omdöme, men vill man lära sig att skilja okunniga och rabiata angrepp från relevant kritik av islam har Gardell ingen hjälp att ge (jämför med Kenan Malik, som inte borde vara okänd för GP:s läsare). Gardells ärende ser ut att vara det motsatta: att skuldbelägga den relevanta kritiken så att den låter rabiat och rasistisk. På det sättet bekämpar man inga fördomar om muslimer.
