Näthat. Bara termen är som ett eget litet universum. Men lika smaklig som själva termen är, lika oanvändbar är den för en analys av det fenomen som avses. Jonas Thente skriver i tisdagens DN om näthatarna som de bortsorterade, som ingen lyssnar på, företrädesvis arbetarklassmän utan arbete och med låg utbildning.
Thente har rätt i att diskussionen om klass försvunnit från svensk politisk debatt. Och jag delar uppfattningen att det är ett problem. Men att av detta dra slutsatsen att de som kallar mig ”Stalinhora”, mitt arbete för ”svammel” och min arbetsplats för ”fluminstitution” skulle sluta göra det om diskussionen handlade mer om klasskonflikter än om identitetsfrågor är felaktigt.
Hatbrott och kollektivt hat är lika gammalt som människan. Aldrig har väl möjligheten att göra sig hörd varit så stor som nu. Men har vi glömt opinionsstormen mot kvinnliga radioröster, upproret mot Vilgot Sjömans film 491, kritiken mot vänstervridna journalister eller hatbreven till kyrkoherde Ingemar Simonson under Båstadkravallerna 1968? Vad hade hänt om nätet funnits då? Hatet på nätet är ett internationellt fenomen – det finns vetenskapliga artiklar om till exempel näthatet mot Obama och mot homosexuella i afrikanska länder. Både i Sverige och andra länder bedrivs forskning om mobbning på nätet, om hat på nätet och om extrema nätverk som använder nätet för att påverka debatten. Ingen av mig känd vetenskaplig rapport eller artikel hävdar att näthatarnas klassbakgrund eller en reell bortträngning av en särskild social grupp ur debatten är den grundläggande orsaken till deras beteende.
Vi vet att det i arbetarklassen oftare än i medelklassen förekommer auktoritära värderingar av typ lag och ordning, behov av social kontroll och traditionella könsroller. Men det är inte samma sak som att denna grupp oftare än andra skulle uttrycka hat med grund i dessa värderingar. Tillgången till internet och närvaron i sociala medier är dessutom lägre i de lägre klasserna. Generellt brukar också det politiska engagemanget vara lägre bland dem med lägre utbildning. Snarast borde alltså arbetarklassens män ha ett större steg till näthat än vad manliga tjänstemän, lärare och ingenjörer har. Sanningen är den gamla vanliga, att människor på nätet drivs av samma krafter som IRL – politiskt intresse, ideologisk övertygelse och sociala nätverk.
Att de män som uttrycker sitt hat mot de liberala värderingar som vunnit allt större insteg i vårt samhälle skulle tillhöra de ”bortsorterade” är ju också närmast komiskt med tanke på hur oerhört stor uppmärksamhet de får, till exempel i den här artikeln. De missnöjda männen är en grupp som mediesamhället gillar att inkludera som just – exkluderade! Och så har det varit länge. Missnöjda är ideala exponenter för att markera sin egen välvilja men också var diskursens gränser går, vilka som får vara med och vilka som inte får det. Gruppen näthatare vill göra sin röst hörd, de vill bli lyssnade på och det har de alltid velat – samma personer skrev antagligen förr arga insändare och förde långa monologer på föreningsmöten. Och de blir lyssnade på. Men det räcker inte. De säger att ”vi” inte lyssnar – men de menar att ”vi” inte gör som de vill.
Och a propos bortsorterade ur debatten – när talade vi om kvinnliga pensionärer över 80 år? När talade vi om småbönder? När talade vi om unga mammor? En del grupper är så bortsorterade att de inte ens tycks existera, vare sig för Thente eller någon annan. Vår demokratis problem är att extrema röster – drivna av misogyni, homofobi, islamofobi, antisemitism och auktoritära värderingar – får oproportionellt stort utrymme i debatten. Det är som när man flyger: man måste hålla fastlagd kurs och inte stirra på de ljus som dyker upp på himlen för då börjar man omedvetet styra mot dem. För att utveckla vår demokrati behöver vi absolut prata klass, resursfördelning och arbetsmarknad. Men ”Hatyttranden vars syfte är att inskränka en specifik grupps rättigheter eller att uppmana till våld mot den är inte en acceptabel del av det politiska samtalet” för att citera professorn i statsvetenskap Raphael Cohen-Almagor. Cohen-Almagor har beskrivit hur internethatet tog sin början 1995 med Vit makt-sidan Stormfront men idag innefattar inte bara rashat, utan också hat mot till exempel homosexualitet, islam, feminism, kommunism och kulturradikalism.
Enligt en objektiv internationell yrkesgruppskodning (SSYK) tillhör 40 procent av Sveriges befolkning arbetarklassen, enligt egen subjektiv bedömning endast 25 procent. Det tycks alltså inte vara så populärt att vara arbetarklass. Thente menar att vi inte längre hyllar den manlige arbetaren som förr, inga massavskedanden syns i tv. Men när SAAB i Trollhättan 2010-2012 slog igen svämmade medierna över av återkommande bilder av avskedade arbetare (både män och kvinnor) som uttryckte sin förtvivlan. Eftersom den stora industriella omstruktureringen redan ägt rum är sådana massavskedanden ovanliga idag. Numera är tillverkningsindustrin stenhårt slimmad och understödd av små underleverantörer. Allt färre människor arbetar i en stor fabrik, allt fler rings in på timmar i vården eller för att lösa specialproblem på ett pappersbruk.
Den arbetarklassmoral jag själv vuxit upp med inkluderar absolut inte någon typ av sådant beteende som näthat står för. Däremot känner jag hos Thente igen den patriarkala och mästrande ton som medelklassen gärna använder om den arbetarklass den sällan vet så mycket om. Mina klasskamrater på journalisthögskolan från bättre bemedlade hem tyckte så synd om arbetarbarnen när intagningen blev betygsbaserad eftersom sådana som jag skulle ha svårt att få en högre utbildning då. Jag höll inte tyst då heller.
Nej, att förstå näthatet och näthatarna är en viktig uppgift som vi behöver arbeta med. Men att skylla arbetarklassen för något som är ett ideologiskt projekt direkt riktat mot demokratins utvidgning till fler grupper, mot ökad frihet för individen och mot rättigheten till uppror mot auktoriteter, nej det går jag helt enkelt inte med på.
