När jag var liten satt jag hela augusti med skolväskan på och bara väntade på startsignalen. Det brukar i alla fall min mamma hävda och jag tror att det är nästan sant. Jag minns hur jag tog med väskan ut på trappan till radhuset och än i dag får jag samma känsla: kan det aldrig börja någon gång?
Att längta är ju en härlig känsla och för oss som gillar skolan är det fest att gå och titta på nya pennor och klämma på suddgummin. Tonåringen har inredningsplaner för sitt skåp och tioåringen funderar på papper till bänken och skor till uppropet. Ska man ha hänglås med kod eller nyckel? Det finns emojipapper! Kan du tvätta mina skor i maskinen?
Det är som det ska - men är förberedelser som håller på för länge. Sommarlovet var för långt redan innan skärmarna såg till att hålla barn sysselsatta mellan semester och skolstart. Tio veckor är en evighet och det måste vara möjligt att hitta ett smartare system för dagens skola och unga. Lärare larmar om kunskap som går förlorad när barnen inte läser under lång period, föräldrarnas tid räcker inte till och skärmarna är bekväma men opålitliga vänner. För många barn är skolan dessutom den stora tryggheten i tillvaron, en plats med fungerande rutiner och närvarande vuxna. Då är lovet inte bara obeskrivligt långt – det är också en kamp. Föreningen Majblomman rapporterar om hur många barnfamiljer har svårt att få ihop ekonomin under sommarlovet, och då pratar vi inte om pengar till charterresor.
Kulturkalaset i Göteborg är passande nog öppet för alla och gratis, en bra sak när sommarlovet vägrar att ge sig. Vi lusläser programmet och hittar något som kan funka för tre generationer med samma skolstartsenergi i kroppen: prova på att dreja vid Kronhuset. Det ska delas ut 24 biljetter och för säkerhets skull är vid där nästan en timme i förväg. Smart drag; kön ringlar redan ut på kullerstenarna från krukmakeriet. En överslagsräkning (mattekunskaperna har inte helt lämnat in än) visar att vi ändå är med i matchen.
Det är fantastisk stämning, lite som när man köar till en konsert, och familjen framför oss är ännu mer rutinerad med campingstol i bagaget. Man har väl köat till Michael Jackson på 80-talet, skrattar vi tillsammans. Tjusigast är damen i hatt som funderar på att dreja en tvålkopp som hon sett Ernst göra i tv. Imponerande. Själv är jag mest nervös att jag ska göra en Hellberg (sök Björn Hellberg drejar på Youtube så förstår ni). Efter att tioåringen skapat en snygg kopp utan minsta problem är det min tur. Gården är full av kalasfolk och plötsligt hör jag en kvinna i publiken ropa något om Hellberg till mig. Syns det vad jag tänker på? Eller snarare försöker att inte tänka på.
Lerklumpen framför mig börjar snurra och jag lägger nervöst händerna om den. Den vänliga krukmakaren visar hur man för ner tummarna för att gröpa ur (det missade Hellberg) och snart börjar det faktiskt likna något (annat). Hon frågar om jag tänker mig en skål för vitlökssmör. Absolut, svarar jag. Det är precis vad jag tänker på.
