Utställningen i Malmö konsthall fokuserar på det banbrytande experimentella gitarrbandet Sonic Youth och dess mångskiftande aktiviteter.
Utställningen i Malmö konsthall fokuserar på det banbrytande experimentella gitarrbandet Sonic Youth och dess mångskiftande aktiviteter.

Malmö konsthall: Sonic Youth

ANNONS
|

Sonic Youth är det självklart bästa rockbandet som New York producerat efter Velvet Underground. Och liksom Andy Warhol inte går att skilja från VU, så är Sonic Youth omgärdade med framgångsrika konstnärer som Mike Kelley och Tony Oursler.

Att som sextonåring få en kassett med deras nya album Goo var inte bara en ingång till ett fantastiskt band, utan faktiskt också till den samtida nordamerikanska konsten. När jag ett par år senare såg dem live på Fryshuset, kändes det inte helt ologiskt att omslaget till den nya plattan Dirty var signad, Mike Kelley.

Flera i bandet är också aktiva konstnärer, någon kanske minns Kim Gordons verk på Göteborgsbiennalen för några år sedan? Med andra ord är det inget konstligt att Malmö konsthall nu visar utställningen Sonic Youth etc.: Sensational Fix, där curatorn Roland Groenboom tillsammans med Sonic Youth försökt gestalta historien om det sammanhang som bandet befunnit sig i sedan 1980-talets början.

ANNONS

Här presenteras inte bara verk av bandmedlemmarna, utan också verk av ikoner som Allen Ginsberg, Vito Acconci, Cindy Sherman och Isa Genzken samt en karaktäristisk Dan Graham-skulptur. Även om Graham arbetar med perspektivförskjutningar så ger mig utställningen i sin helhet inte direkt något nytt perspektiv på Sonic Youth.

På presskonferensen gäspar bandet. Man skulle kunna tro att detta mänskliga uruttryck borde förstärka auran av "kind coolness" som genomsyrat mycket av den alternativa medelklasskulturen i väst i över 25 år. Men i stället förstärker det ett välkänt problem med att musealisera en populärkulturell rörelse. Det dör en smula. Och det som skulle kunna ha blivit en energiskt motsägelsefull New York-kompissalong, blir knappt till Sonic Youth-kuriosa. För kuriosa måste väl ändå innebära att man blir nyfiken på mer? Eller så är det jag som helt enkelt tillhör fel målgrupp. För det är väl just en breddad målgrupp konsthallen söker med detta trots allt ambitiösa självbiografiska projekt.

ANNONS