När Lisbergs vd Andreas Andersen i förra veckan presenterade nya familjen Kanin som en satsning som föregåtts av samtal om genus och normer flög förväntningarna för ett ögonblick i taket: kul! Hur mycket lekfullt intressant kan man inte göra av en modern kanin och hens relationer?
Kan man rentutav hoppas på två pappakaniner? Ett kollektiv för mostrarna kanin? En ingift utter åtminstone? Nej, vi som hoppades på nya tider i kaninlandet lär bli besvikna. Den nya flocken, som kommer att flytta in i parken under jubileumsåret 2013, är en högst vanlig kärnfamilj vars medlemmar har försetts med varsin harmlös avvikelse från en norm som andas mer femtiotal än samtid. Pappa Kanin gillar att baka bullar, den rullstolsburna kaninflickan är framåt och handlingskraftig. En kanin med annan hudfärg kommer visserligen på besök till jul men lär knappast hinna utmana de grönas levnadsvanor. Ja, på den vägen är det.
Det är lätt att bli frustrerad på denna normkritik extra light som vill tala till alla utan att utmana någon. Samtidigt är satsningen ett bra exempel på en syn på normalitet som har blivit vanlig också utanför nöjesfältets grindar.
Vad talar vi om när vi talar om normalitet? I det mer homogena samhället var det normala det som blev kvar när de galna, kriminella och handikappade visats bort. I dag, när gränserna för det normala bit för bit har förhandlats om, liknar normalitet mer en knivig ekvation som vi hela tiden försöker lösa. Att vara statistisk normal är ingenting för samtidsmänniskan, som strävar efter särart, personlighet. Vem vill vara en genomsnittlig typ när man kan vara den udda fågeln? Samtidigt funkar det inte med vilka särarter som helst: det måste vara rätt sort, i rätt balans med det gängse.
I Normalitet , en norsk antologi, som kom ut för några år sedan kom socialantropologen Thomas Hylland Eriksen med ett användbart förslag: kanske har vi i dag ett normalitetssystem där vi strävar efter att uppfylla en viss andel av en rad ofta outtalade kriterier. Att vara bög och handikappad kan vara okej så länge som du också är en känd artist. Att vara bög, handikappad, fattig och ensam är lika oaccepterat som det alltid har varit. Samma princip tycks ligga bakom skapandet av kaninerna: det avvikande bäddas in i dämpande plyschmjuk normalitet. Självklart måste kaninen i rullstol vara handlingskraftig!
Hur många normer kan man bryta och fortfarande vara kramgo? I dag är det inte bara på Liseberg som den frågan ställs.
Malin Lindroth, författare och kritiker, som jobbade på Liseberg i kaninens barndom.