Make America Great Again, säger Trump, men menar inte mig

America Vera Zavala döptes efter den kontinent hennes peruanska mamma saknade. Det var en åkallelse av en dröm om ett annat America, ett förenat Latinamerika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det var länge sen jag hörde mitt namn så ofta och i så förvrängd form som jag gjort det senaste året. Varenda gång jag hör honom säga ”Make America Great Again” så hoppar jag till. Tänk att Trump och jag, by accident, delar något, har något gemensamt. Och jag undrar hur många mexikanska papperslösa flickebarn det föds i USA, dömda att föraktas av Presidenten och alt-right rörelsen, som bär namnet America. Hade jag fött en dotter i USA idag hade hon fått namnet America. För att kontrastera det motbjudande budskap som hela tiden basuneras ut. ”Det syftar på Latinamerika och inte USA,” är en mening som jag har upprepat så många gånger i livet när mitt namn kommit på tal. Det är en åkallelse av en dröm om ett annat America, ett förenat Latinamerika frammanat av Jose Marti, Simon Bolivar, Che Guevara, Salvador Allende och Evo Morales. Det var nära att det blev Habana, min mamma gillade revolutionen på Kuba, men vänstern i stort, speciellt de mer konservativa delarna, gillade inte Fidel Castros otyglade tredje världen-drömmar. Där jag föddes i en av realsocialismens värsta enklaver var p-piller förbjudna eftersom Ceaușescu ville att det skulle födas fler socialister. Utfallet blev nog väldigt dåligt, men jag föddes i alla fall. Min pappa är från Chile, min mamma från Peru, jag är född i Rumänien, och mamma döpte mig till den kontinent som hon saknade. Min lillasyster föddes bara några veckor efter att vi kom till Sverige. Hon fick namnet Libertad, frihet. Mamma led mycket av den ofrihet som var i Rumänien och när vi kom hit så ansåg hon att vi hade kommit till frihetens land. Jag tror inte hon tycker det längre. Och det land vi kom till är onekligen inte det land vi bor i. Vi kom till ett sagoland och mina föräldrar, som var skilda, var noga med att på olika sätt, peka ut det sagolika. Det tog många år innan jag formulerade en första kritik av mitt hemland. Kanske så sent som i ettan på gymnasiet. Då hade lasermannen redan slutat mörda, Ny demokrati dykt upp och den första flyktingförläggningen brunnit. I det Sverige jag växte upp i var ovanliga namn ovanligt. När vi var små och lekte på den trygga bilfria gatan i Fisksätra lutade mamma sig ut genom fönstret och ropade America, Libertad. Någon skrev en dikt om det här, det stod att min mamma lät bitter, var bitter. Först långt senare förstod jag att personen förmodligen inte förstått att mamma ropade på sina två barn, för att de skulle komma in till middagen. Hen trodde att det var en traumatiserad halvgalen kvinna som öppnade fönstret och ropade efter frihet till sin hemkontinent. Så blev hon förevigad för att hon hade gett oss så konstiga namn. En gång åt jag middag med en annan. Det var i slutet på 90-talet och jag jobbade i EU-parlamentet i Bryssel. Jag kom sent till en middag och det fanns en plats ledig bredvid en svart kvinna som ställde sig upp och presenterade sig – Africa. Vi gav varandra den där blicken, som säger, skämtar du med mig nu, vi förstod snabbt att ingen av oss gjorde det. Så America och Africa satte sig ner och åt middag ihop. I Latinamerika behandlas alltid mitt namn lite vördnadsfullt, som att det avslöjar ett DNA som innehåller militärdiktatur, exil och drömmen om en bättre värld. Ett av de minnen jag håller mest kärt är från sommaren 2002 när jag var mänsklig sköld i Palestina. De palestinska barnens busiga skratt när de fick höra vad jag hette. För dem var America USA, den stormakt som allra mest stöttar den skoningslösa israeliska ockupationsmakten Och där stod jag, en svenska, med latinamerikansk bakgrund, som såg ut som en judinna, och presenterade mig som – America. Det kunde stå grupper av barn som ropade, Hello America, goodbye America, och skratta och skratta och skratta som bara barn kan trots att de var omgivna av död, förödelse och krig. Nu säger mina barn America, när de ser mig i tidningen eller på tv eller på ett teaterprogramblad. En dag i somras kom de springande och ropade America, America, hon heter America, det är en tjej som heter America på tv. Jag sprang dit och såg den fantastiska skådespelerskan Angelika Prick på Barnkanalen. Hon heter Angelika säger jag till mina barn och jag ser besvikelsen i deras ögon. Kanske önskar de sig att fler ska heta som deras mamma. Senare berättar Angelika för mig att fler har trott att hon heter America. I landet där vi bor är det inte längre ovanligt med ovanliga namn. Och det uppstår en speciell känsla av frihet att veta att en Angelika kan råka ut för motsatsen till det jag oräkneliga gånger råkat ut för, att behöva bedyra att ja, jag heter America och inte Angelika.

ANNONS

Läs även Karwan Faraj från Kurdistanvars namn betyder Karavan.

Läs Hanna Jedvik från Värmland som hellre hade velat heta Rosa..

ARTIKELSERIE: MITT NAMN Göteborgare berättar sitt namns historia

+ Vad gör vårt namn med oss? Och vad betyder namn på andra håll i världen? + America Vera Zavala är född i Rumänien med en pappa från Chile och en mamma från Peru Tidigare avsnitt: + Karwan Faraj från Kurdistan. +Hanna Jedvik från Värmland.

ANNONS