Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Nyskrivet .Jacob Mühlrads verk, Kaddish – bön för de bortgångna, uruppförs på lördag av Radiokören och Eva Dahlgren, under ledning av chefsdirigent Peter Dijkstra i Berwaldhallen. Bild: Henrik Montgomery/TT.
Nyskrivet .Jacob Mühlrads verk, Kaddish – bön för de bortgångna, uruppförs på lördag av Radiokören och Eva Dahlgren, under ledning av chefsdirigent Peter Dijkstra i Berwaldhallen. Bild: Henrik Montgomery/TT.

Mühlrads musikaliska släktkrönika

Kaddish är titeln på en tonsatt släktkrönika om kompositören Jacob Mühlrads morfar, som kom till Göteborg 1945 som överlevande från Förintelsen. På lördag uruppförs hans verk i Berwaldhallen i Stockholm.

Våren 2017 skrev jag om två överlevande från Förintelsen som kom till Göteborg 1945. Hit kom även Jacob Mühlrads mormor och morfar och här växte hans älskade mamma upp med sina fyra bröder i Majorna, en blommande och harmonisk arbetarstadsdel. Morfar och mormor är nu döda sedan länge. Så, vad är din relation till Göteborg? frågar jag Jacob. Han skrattar. Det är barnets relation, den där starka, sinnliga anknytningen till en plats dit man återkom gång på gång under en tid då världen ännu präglades in i hela ens kropp, som om man var utan skydd, band som är starka och oförglömligt en del av hans historia

De flesta har några sådana där platser, där det nästan alltid är sommar eller i varje fall en återkommande och stagnerad årstid. Det finns lukter, smaker som är så starkt förknippade med en plats att de fyller nästan hela minnet som därmed är ordlöst, omöjligt att beskriva om man inte går ner på detaljnivå.

Göteborg gjorde sig också påmint hela tiden, resten av året, påpekar Jacob, i de dagliga samtalen från en morfar som inte släppte taget om sin dotter. Det var kärleksfulla samtal, men också högljudda diskussioner. Mikael Bliman förlorade fem barn i Förintelsen, och sin första fru.

Mikael – som på hebreiska betyder ”Vem är som Gud?” – fick i Sverige fem nya barn och en ny kvinna att älska. Och få har älskat som han, berättar Jacob och talar om för mig att trots att morfar inte hade några inkomster att tala om var det alltid barn och barnbarn som gick först. De finaste presenterna var inte en förlängning av materialismen, men av kärleken och en önskan om att ge precis allt till de människor som också betydde allt.

Jacob Mühlrad är idag tjugosex år, och omtalas redan som en av världens mest lovande kompositörer. Han tilldelades tidigare i år Micael Bindefelds stipendium Till minnet av Förintelsen, 300 000 kronor avsedda för produktionen av ett körverk för Radiokören med Eva Dahlgren som solist. Hans Kaddish uruppförs på Berwaldhallen på lördag, och verket är baserat på morfars upplevelser och komponerat till hans ära. De två konserterna är utsålda.

Under arbetet med Kaddish kom stycket att också bli ett hedrande av hans mamma som i skrivande stund är dödligt sjuk. Också den situationen behövde bearbetas. Jacob beskriver det långa arbetet som en kamp mot klockan. Men samtidigt: hans mamma tycks ha en särskild kraft, hon trotsar läkarnas diagnostiska tidsramar.

Också Jacob har en särskild förmåga att trotsa såväl minnets som dödens begränsningar. Han återskapar, skapar och bevarar. Jag kommer att tänka på Lenke Rothmans minnesarbeten, på att transformera erfarenhet och minne i konstnärlig form. ”From the sewn pages of a diary I gradually changed to memoirs of another type. The sewn pages were a preparation, the only possibilty at the time”, skriver Rothman.

Kaddish är ingen dagbok, men kanske kan man kalla det en tonsatt släktkrönika. För att förstå verket till fullo är det av vikt att veta något om judendomen och den traditionella Kaddish-bönens centrala roll. Kaddish, skriven på arameiska, inte hebreiska, reciteras till de hädangångnas minne, och har lästs i ungefär 2000 år. Att recitera Kaddish är en stor och viktig mitzva inom judendomen. Bönen reflekterar främst över Guds storhet och människorna som en del av hans skapelse.  När man mister en förälder reciterar man Kaddish varje dag i elva månader, och på årsdagen av dödsdagen.

Ursprungstanken med Kaddish var att skapa en monolit, en klangmassa. Jacob Mühlrads morfar gick bort när Jacob var i tio-årsåldern. Men frågorna som aldrig hann ställas försvann inte, de växte. Likaså behovet av att hantera dem.

För att kunna musikaliskt utforska släktens öde har Jacob till viss del använt sig av inspelade och bevarade intervjuer med morfar, gjorda för familjen, av familjen och han påpekar att han sällan arbetat med tydliga narrativ förut, utan snarare med tillstånd. Men Kaddish väver samman de två, tonsätter såväl berättelse som tillstånd. Tystnad och tal, tomhet och erfarenhet.

Vi talar vidare om erfarenheterna från Förintelsen, om att vara tredje generationens Överlevande och vi rör oss därmed genom ett märkligt efteråtlandskap befolkat av både förtvivlan och hopp, ett landskap bestående av tragedi, tystnad, frågor, fakta men också av klanger. Kaddish träder fram som ett verk skapat genom en slags lappteknik. Ett tillitsarbete där tonerna bär och där bit fogas till bit just för att ingen del kan existera utan den andra. Samtidigt som varje del bär allt, varje ton bär alla toner.

”Fotografen ramar in bilden, författaren ramar in sin värld”, skriver Jeanette Winterson. Kompositören liknar författaren i det att hen både måste skapa och rama in, tänker jag. Vi är människor och vi behöver svar, vi behöver historia för att kunna föreställa oss framtiden. När historien är vag, nästan obefintlig, finns konsten där som en möjlighet att skapa en annan historia och det utan att ta fel, eftersom det handlar om upplevelsen, inte fakta och grafer, inte årtal och orsak, konsekvens.

Sålunda skildras i konstarterna Förintelsens avgrund som avgrund, inte som antal döda eller antal läger. Konsten gör inte anspråk på att äga eller definiera något annat än sin egen existens, därför kan den också nå fram till alla.

Ett citat som varit ledmotivet i skapandet av Kaddish är Eli Wiesels eviga uppmaning: ”For the dead and for the living, we must bear withness”. Eli Wiesel och Jacobs morfar satt i samma koncentrationsläger. Ännu en väv, ännu en betydelsebärande detalj.

I sitt rosade sommarprat sommaren 2017 kallar sig Jacob  Mühlrad för musikaliskt troende. Det är kanske inte så konstigt. För inte så länge sedan kände han sig mest utanför. Han led av dyslexi, men var utan diagnos. När den väl kom, blev det en lättnad och han fick möjlighet att förstå sig själv på nytt. I dag har han skrivit flera verk till musiker ur Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios symfoniorkester och han har internationella beställningar som väntar fram till 2021. Hans verk Pan uruppfördes på Carnegie Hall i New York. 

Jacob Mühlrads relation till musiken är allomfattande: varje ton och klang har en speciell betydelse. Han tillhör dem som hör alla ljud som på en extremt uppskruvad frekvens. Jag känner igen det, så har jag det med språket. Lösryckta meningar blir poesi, något till synes meningslöst kan bli kvar i huvudet som en bokstävernas bro, ett ledljus. Man måste följa det ljuset. Precis som man också måste följa spår … och spåren bakåt kan alldeles uppenbart leda oss rakt in i framtiden.

 

 

Se mer från - Göteborgs judiska historia
Mest läst