Den 31 oktober 1517 spikade munken och universitetsläraren Martin Luther fast ett dokument med nittiofem teser på en kyrkport i den lilla tyska staden Wittenberg. Om han verkligen just spikade fast texten har visserligen ifrågasatts, men på ett eller annat vis offentliggjordes i alla fall teserna just idag för 500 år sedan. Det här brukar ses som startskottet för reformationen, en process som ledde till en splittring av kyrkan och till uppkomsten av den protestantiska grenen av kristendomen.
För Sverige är detta en avgörande historisk händelse, eftersom landet genom Gustav Vasa och hans efterträdare i och med reformationen fick en luthersk statskyrka som dominerade landet under många hundra år. Sverige, har därför många menat, är i grund och botten ett lutherskt land, en kultur som än idag bär drag från den tyske reformatorn även om vi på ytan sekulariserats. I tidskriften Axess hette det i våras att i Sverige ligger ”Luther bakom allt”. Och SVT:s trevliga programserie Mark och Luther som sänds nu inleds med att Mark Levengood menar att vi är ”helt impregnerade” i Luthers tänkande.
Är Martin Luther då vår själslige landsfader, och står vi alla i Luthers skugga, eller med en berömd metafor, med ”Luther på axeln”? Och bör vi därför fira honom idag på 500-årsdagen? Svaret blir nog trots allt nekande. Hur viktig reformationen än var för Sveriges och Europas historia, blir uttalandena om Luthers betydelse för svensken lätt hårdragna, och att Luther satte igång den här viktiga processen betyder inte att vi måste fira honom.
Reformationen, en ostoppbar kraft
Luthers nittiofem teser från 1517 var en specifik kritik mot den så kallade avlatshandeln och inte en total attack mot den katolska kyrkan, men hans kritik utvidgades och radikaliserades ganska snabbt. Inom några år hade också påvens auktoritet, de katolska sakramenten, helgondyrkan och celibatet hamnat i skottgluggen. Luther bannlystes ur kyrkan och fick gömma sig under en period. Hans anhängare i Wittenberg och på andra ställen började trots det genomföra reformer inom kyrkan och i samhället, och snart stod det klart att reformprocessen inte gick att vrida tillbaka. Luthers intention var från början inte att skapa en ny kyrka men det var vad som slutligen skedde. Efter stridigheter erkändes vid Freden i Augsburg 1555 att det nu fanns två ”religioner”, en katolsk och en luthersk. Brottet var därmed fulländat. Inte bara Tyskland, utan hela Europa delades. Här uppstod kulturella gränser som spelat roll ända sedan dess.
Reformationen var en kyrkosplittring och därmed en religiös händelse av enorm magnitud. Luther trätte med sina samtida om saker som nattvard, nåd och rättfärdiggörelse. Mycket av sådana teologiska stridigheter rör sig med begrepp som många sekulära svenskar i dag har noll och ingen relation till. Men att reformationen var en religiös händelse betydde inte att den var separerad från samhället i övrigt. Religion och politik, kyrka och stat, teologi och filosofi var oskiljaktigt förbundna med varandra. Reformationen var med dagens termer därför lika mycket kulturell och politisk som den var religiös.
Folket danades efter Luther
Reformationsprocessen blev i den europeiska historien något som hjälpte till att skapa den moderna nationalstaten, när de världsliga regenterna tog mer kontroll över kyrkan och använde denna också för att ta kontroll över befolkningen. I Sverige spelade här Luthers ord om lydnad mot den världsliga överheten roll. Även om Luther själv gjorde uppror mot den katolska kyrkan, som han menade rört sig för långt från Bibelns grund, så var han strängt emot uppror mot den politiska makten.
Och det svenska riket blev undan för undan en slags protestantisk enhetskultur. Grunden för staten var mindre språk eller det vi i dag skulle kalla etnicitet. I stormakts-Sverige var befolkningen någorlunda blandad, men i centrum stod den lutherska tron. Politik och religion var två sidor av samma mynt. Luthers katekes, en slags lärobok i kristendom, förmedlade Guds ord, och i uppfostringssyfte förhördes medborgarna på dess innehåll. Prästerna skötte husförhören, de hade långtgående juridiska och administrativa uppdrag, som att sköta folkbokföringen, men de predikade förstås även den rätta läran och hur man skulle leva som svensk och lutheran. Översättningen av Bibeln till svenska och katekesläsningen spelade också stor roll för det svenska språkets utveckling och läskunnigheten i Sverige.
Så visst spelade reformationen en stor roll för vårt land. Den lutherska formen av kristendomen var länge helt enkelt det kitt som smälte samman befolkningen kulturellt och politiskt. Eller, om man så vill, det disciplinerande verktyg som användes för att forma befolkningen.
Ett misstagatt förenkla
Men samtidigt är det svårt att dra linjen allt för rakt in i vår egen tid och i och med statskyrkans roll och betydelse säga att det är Martin Luther som format svensken och det svenska samhället. Och det finns flera anledningar till detta.
Historien är mer komplex än så. Att koka ner fem hundra års samhällelig utveckling till en enda man och hans tankar och mena att det är just de som styr oss är ett märkligt sätt att se på en mångsidig historisk utveckling. Luther är en person bland väldigt många som haft inflytande på den svenska kulturen. Hans tankar har också genomgått flera filter och tolkats om på vägen.
Luther är förresten inte så entydig själv. Hans kändaste texter kan snarast ses som debattinlägg, och hans idéer går inte enkelt att sammanfatta till ett system. Till karaktären var han komplex. Det finns en ofta förbisedd varm sida av honom, som hyllar frihet och kärlek och bjuder oss njuta världens goda i vänners sällskap. Men det finns också en auktoritär Luther med hatisk retorik, en kompromisslös man som ofta kom i konflikt med människor omkring honom. Den brittiska historikern Lyndal Roper kallade honom i en ny stor biografi därför för en ”svår hjälte”, och inte bara en förebild att fira.
Även upproret har format oss
Vidare, även om historien och Luther hade varit mer endimensionella, så är det kanske inte Luther som ensam spelat en stor roll, i alla fall inte i Sverige. Här var många av reformatorerna mer influerade av hans kollega Philipp Melanchthon. Och innehållet i Luthers lilla katekes, som ofta lyfts som viktigt i en kristen fostran då alla svenskar skulle läsa den och därigenom ta del av Guds plan för människan, behöver inte ses som så typiskt lutherskt. Som teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman pekat ut så skiljer sig innehållet i katekesen inte så djupt från vad kristna på andra ställen och i andra tider trott på.
Och visst, statskyrkan spelade en väldig roll för Sverige historiskt. Men det finns skäl att påstå att i stället för att vi lever kvar i arvet från denna, så lever vi i förra sekelskiftets uppror mot den. Man kan se det som att det var frikyrkornas, fritänkarnas och arbetarrörelsens protester mot den gamla svenska ordningen med en stark enhet mellan stat och luthersk kyrka som var med och skapade det moderna Sverige och den moderna svensken.
Vi lever heller inte i någon luthersk enhetskultur idag. Men inte bara finns det många jämförelsevis sekulära svenskar, Sverige är snarare mer mångreligiöst än någonsin. Det finns på 2000-talet många svenskar som inte har haft någon kontakt med den lutherska kyrkan, ens om man går några generationer tillbaka. Det komplicerar också tanken på att Luther skulle vara en slags landsfader att fira i det land vi nu lever i, 2017.
Det finns alltid anledning att minnas tillbaka på reformationen och vad den betytt för Sverige och Europa. Och det låter sig lätt göras just i år då det kommit en mängd nya böcker och texter om det hela; nämnas kan till exempel Martin Berntsons Kättarland: en bok om reformationen i Sverige. Men att sätta personen Luther på piedestal och fira honom som skaparen av dagens svenska samhälle är varken korrekt eller önskvärt.
