Kristian Gidlund tar avsked

Ända sedan i mars 2011 när journalisten och trummisen Kristian Gidlund fick sin första cellgiftsbehandling har han bloggat; om bergochdalbanan mellan kroppslig smärta, ångest och korta ögonblick av eufori, om sina nära och käras reaktioner, om sin egen förestående död. Om bloggen "I kroppen min" har varit hans terapi är den nyutkomna boken, som bygger på bloggtexterna, ett mer beständigt bevis på hans existens.

-Jag önskar att jag inte hade behövt skriva en enda rad i den här boken. Så är det ju. Men nu har jag fått den här chansen eller förutsättningen och då vill jag hantera det så bra jag kan. Jag vill föra min och bokens talan - och det får inte bli någon freakshow.

Nej, det syns inte utanpå att den långe, smale mannen i Philadelphia Eagles-keps är obotligt sjuk. Mer uppseendeväckande är den lilla, magra hunden med snaggad päls som travar före honom in i bokhandeln i Aspudden. Hittehunden Pysen, av oklar härkomst och med en tragisk bakgrundshistoria, är sedan drygt tre veckor tillbaka Kristian Gidlunds ständige följeslagare.

-Det känns fantastiskt att få lägga sin energi på någonting annat än sig själv för en gångs skull, säger han.

Ett besked om obotlig cancer kan vara som att pausa livet i väntan på döden. I kapitlet "Det som är viktigt på riktigt" räknar Kristian Gidlund upp allt som han aldrig kommer att få vara med om. Att bli pappa, att flytta till New York, att sitta med sina syskon när de alla är rynkiga och långsamma och minnas barndomen, att få se Kalifornien. Ändå vägrar han att sluta drömma.

-Jag har fått nya drömmar, andra drömmar och de betyder inte mindre, tvärtom känns det viktigare att genomföra dem än de jag hade förut. Men jag kommer på mig själv varje dag med att tänka, men lägg ner det där, för du kommer inte att vara med om det. Pysen är givetvis ett substitut för mycket.

Det började för flera år sedan med långvarig oförklarlig trötthet och huvudvärk. När han väl kommit i väg till läkare löd diagnosen magcancer: en tumör hade spritt sig som ett nät i magsäcken och sträckt sig mot bukspottkörteln och mjälten. En operation och 17 fysiskt och psykiskt dränerande cellgiftsbehandlingar har inte hjälpt. Sjukdomen räknas numera som obotlig och Kristian Gidlunds vård kallas på sjukhusspråk för "palliativ". De nya cellgiftsbehandlingar som snart påbörjas kommer inte att göra honom frisk.

-Får man ett återfall av en såpass allvarlig cancerform så snart efter en till synes lyckad behandling så är det liksom kört. Självklart hoppas man att kunna bli en sådan där repris från TV 4 Guld om den där snubben som fick ett spett genom bröstkorgen men överlevde, men det finns ingenting som tyder på det.

Sju miljoner besök har registrerats på bloggen sedan han började skriva. Kristian Gidlund är överväldigad över responsen och förundrad över hur många som tycks finna ett slags tröst och försoning i det han skriver. Värre är det att tackla läsare som har gett upp livslusten, eller alla de alternativa behandlingsförslag som han bombarderas med.

-Jag har fått höra allt från att jag ska sluta med mejeriprodukter, dricka bröstmjölk, bli beroende av amfetamin, dricka min egen urin och rena min kropp genom att bara dricka vatten. Om jag skulle lyssna på alla de råden skulle jag ligga hemma och hyperventilera i en plastpåse.

I sina texter har han valt att vara obönhörligt ärlig och öppen med sitt liv. Han skriver om sin inställning till sexualitet, till droger, till rätten att bestämma om sin egen död. På så sätt kan ingen spekulera om hans liv och sjukdom.

-Och jag vill inte att de i min absoluta närhet ska gå runt och undra hur fan det var egentligen. Jag vill minimera gåtorna.

Boken är avslutad, men på bloggen fortsätter Kristian Gidlunds berättelse. Trogna läsare har kunnat glädjas över att han nyligen, mot alla odds, uppfyllde drömmen om att se Kalifornien tillsammans med sina vänner.

-Jag är så glad att jag hann med det äventyret.