Konsten att odla fruktbara konflikter

Varje gång jag tänker på Marx berömda tes "Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den", kommer jag att tänka på Monty Pythons fantastiskt roliga satir med de fotbollsspelande filosoferna, som blivit något av en Youtube klassiker. Ingen vågar röra bollen. När det gäller att gå från ord till handling, lyckas filosofin av någon konstig anledning inte riktigt komma till skott. Som tur är finns det alltid undantag till regeln. Jag tänker på två av vår tids viktigaste kvinnliga filosofer Chantal Mouffe och Eva Illouz. Vad har de gemensamt, förutom att deras böcker,Agonistik. Texter om att tänka världen politisktochIsrael. Sociologiska essäer,precis getts ut på svenska av förlagen Atlas, respektive Daidalos? Jo, konfliktkonsten. Hur skapar och löser man en politisk konflikt? Bör alla konflikter lösas? Om inte, hur bör man underhålla dem på bästa möjliga sätt?

Låt oss börja med Chantal Mouffe. Anledningen till att kapitalismen vunnit världsåskådningsmatchen för tillfället är att kapitalister, till skillnad från vänsterfolk, lever som de lär. Inte nog med det. Kapitalister äter motstånd, de försöker skapa konsensus, allt för det fria kapitalets flöden. Ingen har väl glömt Thatchers gamla devis: "There is no alternative."

Enligt Chantal Mouffe, är det precis där skon klämmer – i konsensusillusionen som drivs av tredjevågens politik. Politiken är inte alltid rationell. Det är en arena med motstridiga världsuppfattningar. Ju mer man försöker kompromissa fram en mittenpolitik, där vänstern går mot högern och högern mot vänstern, ju mer kommer de extrema krafterna, oavsett om de rör sig på vänster- eller högersidan, bita sig in i politiken och försöka erbjuda reella alternativ. Vi måste med andra ord odla konfliktkonsten.

Hur? Genom att dra en linje mellan "vi" och "dem", ty en jämlikhet som omfattar alla människor, är en jämlikhet utan möjlighet till ojämlikhet, med andra ord, en idealistisk abstraktion. Verklig jämlikhet förutsätter ett pluralistiskt samhälle, där verkliga konflikter och passioner tillåts existera. Men här gör hon en skillnad mellan en "antagonistisk" konflikt där den andre ses som en fiende, som inte respekterar gemensamma värden som mänskliga rättigheter, och en "agonistisk" konflikt, där den andre ses som en motspelare.

Det handlar med andra ord om att försöka förvandla antagonistiska konflikter som kan urarta till en kamp på liv och död, till agonistiska konflikter där skillnaderna och striderna hålls levande. Mouffe talar för en multipolär värld som tar sig ut ur svartvita vi-mot-dem-konflikter, där Europa kan spela en viktig roll, mot de övriga världsmakterna, men också för ett dubbelhövdat politiskt engagemang som skapar en förbindelse mellan folkrörelser och parlamentarisk politik.

Det är inte för intet som Chantal Mouffes teorier älskas av såväl occupy movement-aktivister, anarkister som de som fortfarande tror på den parlamentariska politiken. Vad gäller parlamentarisk politik, slår hon fast betydelsen av en vänsterpopulism som kommer med ett verkligt alternativ till den hegemoniska nyliberala ordningen.

Eva Illouz harå sin sida,tittat närmare påen av vår tids mest spektakulära konflikter, nämligen Israel-Palestina konflikten. Enligt Illouz, lider Israel av en schizofren självuppfattning. Israel kultiverar sin styrka, men uppfattar sig själv som svag och hotad. Den religiösa nationalismen har gjort att Israel har blivit något så obehagligt som en etnokrati.

Hon förklarar vidare att ordet "vänster" har blivit ett skällsord inom den israeliska politiken eftersom ett försvar av de universella mänskliga rättigheterna vanligtvis uppfattas som ett hån mot den judiska identiteten och partikularismen. Många vänsterintellektuella tror att man måste skilja mellanmoral och politisk realism, men Illouz förklarar att endast moraliska institutioner kan leda till en sann politisk makt.

Hon påminner om det faktum att mänskliga rättigheter är något som uppfanns av vänstern, i och med den franska revolutionen 1789, att de länder som ignorerar mänskliga rättigheter präglas av instabila och obeständiga politiska kulturer, och att nationalstaterna kan bara stärkas av en lika rätt inför lagen. Hon förklarar också varför man till exempel i Frankrike beslöt att skapa en sekulär stat 1905, för att undvika att staten förvandlas till ett redskap för förtryck av religiösa minoriteter.

Universalismen skapar i sin tur en stabil social gemenskap, för ju mindre man diskriminerar vissa grupper, desto mindre risk finns det för att de revolterar. Det finns med andra ord ett starkt familjeband mellan vänstern, universalismen, mänskliga rättigheter, modernitet och välstånd.

I

Illouz hänvisar till Howard Zinn, som förklarar att de viktigaste samhällsförändringarna i historien, de svartas frigörelse, arbetarnas organisering, tillbakadragandet från Vietnam, inte uppnåtts via valurnor, utan genom organiseringen av folkrörelser som använt sig av olagliga metoder. Hur kan man sammanfatta Illouz teorier? "Politiken tillhör inte partierna, utan folket på gatan."Det är här som hon skiljer sig från Chantal Mouffes dialektiska konfliktsyn som hävdar att politiken bör göras både inom och utanför institutionerna, för att så småningom ändra institutionerna inifrån.

Vilka är Mouffes, respektive Illouz starkaste motspelare? I Mouffes fall, ger hon sig på Antonio Negri och Hardts exodusteori som uppmanar till en undandragande politik, till ett handlande utanför staten, teoretiker som tror att man kan få kapitalismen på fall genom illegala handlingar. Illouz stora motspelare är Judith Butler som stödjerHamas och Hizbollah.

Illou skriver: "Att beskriva Hamas och Hizbollah som del av den internationella vänstern är inte bara förolämpande, utan ett riktigt slag i ansiktet på vänstern. Två beväpnade organisationer som finansieras av Iran, kräver införande av sharia, propagerar för kvinnlig avhållsamhet, förespråkar dödsstraff och, vilket väl knappast behöver sägas, är öppet homofoba – jag, och säkert många med mig, kan inte komma på någon vänsterorganisation som skulle vara beredd att härbärgera dessa åsikter."

Ja, konflikten är en konst som Mouffe och Illouz behärskar mer än väl. Jag undrar hur det skulle se ut om de hamnade på samma fotbollsarena med var sitt lag? Vem skulle vinna? En sak är säkert, varken den ena eller andraskulle tveka att ge sig på bollen.

SinzianA Ravini