Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Kerstin Avemo briljant i rollen som Violetta

Magnus Haglund har sett La Traviata på Göteborgsoperan och gläds åt en konstnärlig fullträff.

Musik

Opera
Göteborgsoperan
La Traviata
Opera i tre akter av Giuseppe Verdi
Dirigent: Giancarlo Andretta
Regi: David Radok
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Solister: Kerstin Avemo, Åsa Thyllman, Cecilia Vallinder, Bülent Bezdüz, Åke Zetterström, Markus Pettersson, Mattias Ermedahl, Johan Schinkler, Anton Ljungqvist, Iwar Bergkwist, Thomas Jönsson, Fredrik Helgesson
Spelas till 4 juni

Kerstin Avemo gör en briljant gestaltning av rollen som Violetta i Göteborgsoperans uppsättning av La Traviata, en föreställning som nu efter tio år är tillbaka på repertoaren. Magnus Haglund imponeras av konsekvensen och den geometriska precisionen i regissören David Radok och scenografen Lars-Åke Thessmans version av Verdis klassiska opera.

Regissören David Radok och scenografen Lars-Åke Thessman har genom åren skapat många minnesvärda föreställningar där operalitteraturens mästerverk fått skarpa och mångtydiga gestaltningar. Det rör sig genomgående om rum och platser där olika dimensioner av verkligheten möts och kolliderar, och versionen av Verdis La Traviata är ett av de bästa exemplen. Uppsättningen gavs första gången 2006 på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, hade året därpå premiär på Göteborgsoperan och återkommer nu, tio år senare, med helt andra sångare i de bärande huvudrollerna. 

Verdis längtansfulla tonflöden

Man slås av skärpan i den konstnärliga visionen, förmågan att låta det inre skeendet stå i fokus. Här finns ingenting som skymmer. Verdis längtansfulla tonflöden förmedlas med en förunderlig lätthet, som om det vore kammarmusik, och en av förklaringarna till denna precision i de enskilda ögonblicken är den enastående dirigenten Giancarlo Andretta. Det är Verdi som minneskonst med en speciell genomsläpplighet för ljusskiftningar och dynamiska skillnader. Det nedtonade spelet får verkligen fram rikedomen och komplexiteten i partituret. 


Den som i första hand bär upp detta koncisa och rörliga uttryck är sopranen Kerstin Avemo i huvudrollen som kurtisanen Violetta Valéry. Det finns en imponerande koncentration i hennes tolkning som gör såväl de virtuosa koloraturpassagerna som de återhållsamma och folkviseartade ögonblicken självklara, exakta i tonfallen. De utdragna höjdtonerna kan sväva fritt, samtidigt som sorgen och tvetydigheten i karaktären kan beröra just genom sin obestämbarhet. Hon är på samma gång innanför och utanför skeendet.

Den långa duetten i akt två

Den kanske starkaste scenen i föreställningen är den långa duetten i andra akten mellan Violetta och Alfredos far, Giorgio Germont, utmärkt gestaltad av barytonen Åke Zetterström. De drömartade harmoniväxlingarna får melodilinjerna att bilda lager på lager av skiftande betydelser, samtidigt som sången blir allt tystare och går ner mot ppp. Violettas oberoende står mot faderns kontrollerande och auktoritära närvaro. Men i stället för att göra detta till ett psykodrama med expressionistiska effekter, betonas kropparnas rörelser i rummet, avstånden och de små gesterna. Spelet kan gå inåt utan att något av uttryckskraften går förlorad. 

Det finns en geometrisk noggrannhet i detta som kan påminna om hur Luchino Visconti in i minsta detalj koreograferade varje rörelse i den långa balscenen i filmen Leoparden. Här finns genklanger av Viscontis tidigare regiarbete med La Traviata på La Scalaoperan, med Maria Callas i huvudrollen som Violetta, och i filmen förekommer också flera sekvenser med citat från Verdis opera. Radok och Thessman åstadkommer en liknande precisering av skeendet, bland annat genom ett raffinerat användande av fönsterluckor och glasdörrar där ljusdunkel och skuggor bildar ett eget koordinatsystem. Effekten är en skärpning av både blicken och hörseln. Man hör alla detaljer i sången, de finstilta skiftningarna. Musiken får bära uttrycket. 

Ett fascinerande perspektiv

Första och sista akten inleds på samma vis med att Violetta rör sig utmed scenkanten och långsamt drar isär ridån. Vi blickar in mot en minnesvärld där rörelser och riktningar tycks äga rum i repris. I sina arbetsanteckningar, återgivna i programboken, beskriver Thessman det scenografiska rummet som en form av skrivande. I en av nyckelpassagerna skriver ju Violetta ett avskedsbrev till Alfredo, men här riktar sig orden lika mycket till henne själv. ”Lugnet, tystnaden, tillvaron som vi alltid söker igen och igen … Rummet blir en dagbok, en parallell till hennes kärlek och död.” 

Det är ett fascinerande perspektiv. Den transparens som är något av uppsättningens kännemärke öppnar för ett annat och mer reflekterande spel. Det gör visserligen att Alfredo, gestaltad av Bülent Bezdüz, hamnar en smula i bakgrunden och inte blir riktigt tydlig som karaktär. Vad vi i stället får är en konsekvent genomförd konstnärlig vision som tar fasta på Verdis unika förmåga att fånga det mänskliga sinnets rörlighet.

Mest läst