Falska nyheter. Alternativa fakta. Post-sanningsepokens politik.
Tre ämnen som dominerar stora delar av dagens debatt, som alla hänger ihop med en nyväckt oro kring hur vi ska kunna skilja på sanning och lögn och som tycks vara kopplade till det faktum att Donald Trump har blivit vald till president i USA. Många menar att en ström av falska nyheter bidrog till Trumps valseger. Hans tendens att ljuga, till exempel om publiksiffran vid presidentinstallationen, har hans rådgivare Kellyanne Conway kallat för att han är öppen för ”alternativa fakta”. Och många menar att Trumps seger i presidentvalet visar att vi lever i ”post-sanningens” politiska epok, där fakta inte längre spelar någon roll för stora delar av väljarkåren när de gör sina politiska val.
Det här är tre stora problem. Men vår analys av dem är ofta bristfällig och bidrar knappast till att förklara egenheterna i dagens politik, utan gör dem bara ännu mer svårbegripliga.
Falska nyheter är inget nytt. HL Mencken, en av USA:s mest framstående journalister, fabricerade i maj 1905 en skildring av ett avgörande slag i det rysk-japanska kriget för att hinna före sina tidningskonkurrenter. År 1920 publicerade tidningen Dearborn Independent, som ägdes av bilmagnaten Henry Ford, en serie artiklar om en global judisk konspiration som byggde på ”Sions vises protokoll”, ett förfalskat dokument med rötter i Tsarryssland. Dussintals andra tidningar skrev om bluffen som en nyhet.
Fyra dagar innan valet i Storbritannien 1924 publicerade Daily Mail det påhittade ”Zinovjevbrevet”, som påstods vara ett direktiv från Moskva till de brittiska kommunisterna om att mobilisera ”välvilligt inställda krafter” inom Labourpartiet; valet blev en jordskredsförlust för Labour.
På 1960-talet regisserade FBI under J Edgar Hoovers ledning en smutskastningskampanj mot Martin Luther King för att rubba förtroendet för honom – man planterade historier i pressen och förfalskade ett brev där man hotade att avslöja honom som pervers. I kölvattnet efter Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 förekom falska rapporter i medierna om irakiska soldater som kastade ut för tidigt födda spädbarn ur kuvöser, rapporter som spelade en viktig roll för att piska upp den allmänna opinionen för en amerikansk intervention. Över tio år senare, 2003, under upptakten till ett nytt krig mot Saddam Hussein, var tidningar runt om i världen fulla med uppgifter om Iraks massförstörelsevapen, som inte existerade.
Lögner förklädda till nyheter har funnits lika länge som det har funnits nyheter. Det nya är inte att det förekommer falska nyheter, utan varifrån de kommer.
Förr i tiden var det makthavare, etablissemangets institutioner och tidningar som manipulerade nyheter och information. I dag kan vem som helst som har ett Facebookkonto göra det. I stället för gamla tiders noggrant utarbetade falska nyheter har vi nu en anarkistisk störtflod av lögner. Nyhetsflödets gamla grindvakter har mist sin makt. Det är det som har förändrats. Elitens institutioner har tappat greppet om väljarkåren, och på samma sätt har de fått allt mindre möjlighet att bestämma vad som är nyheter och vad som inte är det.
Falska nyheter är alltså inget nytt, och detsamma gäller föreställningen om ”alternativa fakta”. När Trump påstod att det var fler människor i publiken vid hans presidentinstallation än vid någon tidigare var det en uppenbar osanning. Men det var inte bara själva lögnen som var avslöjande, utan också försvaret av denna lögn.
När Kellyanne Conway sa att det lögnaktiga påståendet var en ”alternativ” sanning som byggde på ”alternativa” fakta utnyttjade hon nämligen en begreppsapparat som under de senaste årtiondena har använts av extremister, inte för att ljuga utan för att ifrågasätta de etablerade sanningarnas makt genom att envist hävda att ”fakta” och ”kunskap” alltid är relativa och beroende av en viss kontext eller grupp av människor.
Filosoferna kallar det här påståendet för ”epistemisk relativism”: uppfattningen att skillnaden mellan sant och falskt inte beror på en objektiv verklighet utan på olika sociala konventioner, och att det finns många diametralt olika, helt oförenliga, men precis lika välgrundade sätt att tolka världen.
Den epistemiska relativismen har blivit populär i den akademiska världen under de senaste årtiondena, särskilt genom postmodernismen. Postmodernismen är ett notoriskt svårdefinierat begrepp, men centralt är dess avståndstagande från upplysningens strävan att skapa en universell världsbild utifrån fragmentariska erfarenheter, att ge våra iakttagelser av samhället och naturen ett sammanhang. Eftersom ingen människa har samma överblick som ”en allvetande Gud” menar postmodernisterna att varje människa bara kan uttala sig utifrån ett visst perspektiv, ett perspektiv som är beroende av en viss erfarenhet, kultur och identitet. ”Sanningen” är med nödvändighet lokal och knuten till specifika grupper och kulturer.
Som akademisk teori kan de här tankarna låta grumliga och svårbegripliga. Men föreställningen om kunskap som något relativt har fått bredare fotfäste i samhället – det gäller allt från tesen att kvinnor har ett eget sätt att tänka till den positiva inställningen till ”alternativmedicin”.
Ett skäl till detta är att många delar av vänstern gärna har lånat sig till ett relativistiskt perspektiv. En gång i tiden stod vänstern bakom upplysningens universalistiska vision, en vision som genomsyrade de stora radikala rörelserna som formade den moderna världen, från den antikoloniala kampen och rörelsen för kvinnlig rösträtt till striden för homosexuellas rättigheter. I dag är det mer sannolikt att radikala personer dömer ut universalismen som ett ”eurocentriskt” projekt. Upplysningens idéer växte fram ur en viss kultur och historia, menar många. De är utformade för en viss uppsättning behov, önskemål och smakriktningar. Människor utanför västvärlden måste odla sina egna idéer och värderingar med utgångspunkt i sina specifika kulturer, traditioner och behov – och det gäller inte bara icke-västerländska folk, utan också olika samhällsgrupper i västländerna: svarta, kvinnor, hbtq-personer.
Uppfattningar av det slaget har blivit allt mer vedertagna, en utveckling som har gått hand i hand med identitetspolitikens uppsving på senare år.
Att förkasta universalismen är inte ett dugg progressivt. Visserligen har delar av vänstern på senare år anammat den epistemiska relativismen och identitetspolitiken, men i grunden är detta konservativa åskådningar. De växte fram i slutet av sjuttonhundratalet som en konservativ reaktion mot upplysningen, och de var centrala i rasteoretikernas världsbild, som innebar att den kognitiva begåvningen och drivkrafterna skilde sig åt mellan olika raser.
Det som är nytt i dag är att högern – i synnerhet den reaktionära högern – har börjat ta tillbaka sina egna idéer. Alain de Benoist, grundare av Franska nya högern, menar att ”den avgörande frågan” för tjugohundratalet är om människor kommer att ”hitta verktyg för det nödvändiga motståndet i sina övertygelser, traditioner och sätt att betrakta världen”. Den så kallade ”identitära rörelsen” – högerextrema grupper som öppet bekänner sig till identitetspolitiken – har nu grenar i många europeiska länder, från Österrike till Frankrike.
Motsvarigheten på andra sidan Atlanten är ”alt-högern”, som, för att citera förgrundsgestalten Richard Spencer, ”handlar helt och hållet om identitet”. De vita, menar Spencer, har sin egen kultur, sina egna värderingar, övertygelser och tänkesätt, och dessa får inte vattnas ur genom invandring eller uppblandning. Trumps valrörelse var, enligt Spencer, ”första gången i mitt liv som en identitetspolitik för vita människor fanns med i bilden”.
Problemet som vänstern nu står inför är att den har dåliga förutsättningar att stå upp mot den identitära högern efter att ha ägnat årtionden åt att propagera för relativism och identitetspolitik.
Men hur är det då med föreställningen om en ”post-sanningsepok”? Historikern Daniel T Rogers menar att det speciella med vår tid inte är att det saknas sanningar utan att den är överfull av sanningar – det är en tid då ett oräkneligt antal sanningar konkurrerar med varandra och alla framställer sig som trovärdiga, och där företrädarna för respektive sanning vägrar att diskutera eller ens erkänna existensen av några andra ”sanningar”.
Naturvetenskapliga sanningar överensstämmer i grova drag med världen som den faktiskt ser ut, även om vetenskaplig kunskap alltid är provisorisk. Politiska och moraliska sanningar är något annat. Det är sätt att betrakta världen inte bara som den faktiskt är utan också som vi önskar att den vore. Det är därför politik inte bara grundar sig på fakta om världen. Politiken vilar också med nödvändighet på ideologiska ramar genom vilka man kan tolka fakta, ramar som hjälper till att definiera vilken sorts värld vi vill leva i. Och eftersom dessa ideologiska ramar är uttryck för oförenliga uppfattningar om världen, bygger politiken också på att vi är villiga att föra en offentlig dialog och diskussion, beredda att både lyssna på andra och skärskåda våra egna övertygelser, villiga att kompromissa med andra och förändra oss själva. Allt detta håller på att urholkas, och det är det som ger oss en känsla av att vi lever i en ”post-sanningsepok”.
Förr i tiden utgick de politisk-ideologiska ramarna i stort sett från den politiska skiljelinjen mellan vänster och höger. Det fanns naturligtvis många varianter på bådadera. Men allesammans tillhandahöll ett par ideologiska glasögon att betrakta världen genom, så att man kunde tolka samma fakta på olika sätt och komma till olika slutsatser i politiska frågor.
I dag har dessa politiska ideologier splittrats, och de formas nu mer av identitet än av ideologi. Ramarna som vi använder för att förstå världen definieras i mindre utsträckning som ”liberal” eller ”konservativ” eller ”socialistisk” eller ”kommunistisk” och i större utsträckning som ”muslimsk” eller ”vit” eller ”amerikansk” eller ”svart”. Politiska motsättningar delar samhället längs ideologiska skiljelinjer, men de förenar tvärs över etniska och kulturella skranker. Motsättningar som har sina rötter i kulturell, etnisk eller religiös identitet leder oundvikligen till splittring. I politiska motsättningar är det viktiga inte vem man är utan vad man tror på – i identitetsmotsättningar är det tvärtom.
Rogers konstaterar att dessa samhällsförändringar har lett till att ”själva föreställningen om politik som ett rådslag, där människor som självklart har olika önskemål och utgångspunkter måste komma fram till en lösning, måste hitta fram till ett mål som kanske ingen av dem tidigare har kunnat föreställa sig, har devalverats”. I frågor som rör allt från globalisering till global uppvärmning klamrar sig alla sidor fast vid att just deras uppfattning är ”sanningen” och vägrar att befatta sig med ”avvikande” uppfattningar. Sanningarna ”glider bara förbi varandra utan några kontaktpunkter”, som Rogers uttrycker det. Vår värld är inte en post-sanningsvärld, utan snarare en värld av alltför många disparata ”sanningar”.
Falska nyheter, alternativa fakta och en känsla av en post-sanningsvärld är allesammans symptom på djupare missförhållanden. Vi måste börja tackla de mer grundläggande problem som sammanhänger med uppluckringen av universalismen, identitetspolitikens uppsving och uppkomsten av ett mer fragmenterat samhälle, annars kommer alla lösningar som angriper symptomen sannolikt bara att förvärra det hela.
Översättning: Helena Hansson
