Kärleken segrar över girigheten

ANNONS
|

Kärlek och pengar. Klassiska teman med inbyggd konflikt. Vad har kärleken att sätta emot pengarna - när det verkligen kommer till kritan? Det skulle väl vara listen då, lustens list. Precis sådana kittlingar laborerar Molière med i sina komedier och de funkar fortfarande, efter flera hundra år. Det är alltid småroligt att se kärleken dra den snöda ekonomin vid näsan.

I Den girige skruvar den gamle intrigmästaren dessutom till det ett extra varv genom att göra just pengarna till föremålet för den hetaste kärleken av alla.

Regissören Erik Ståhlberg avstår från att dra nutida tyngre växlar på det temat i sin uppsättning på Gunnebo slott och trädgårdar. Nej, det är en lättsmält och läcker klassikerkaramell som bjuds på hönshusgården i sommar.

ANNONS

Att utnyttja Gunnebos unika miljö är en given utgångspunkt för sommarteatern, det finns flera spelplatser med "naturlig" scenografi. Hönshusgården är en lagom stor scen med den gula tjänstefolksbyggnaden som vacker fond för kärleken och penningsjukan. De riktiga dörrarna och fönstren ger perfekta variationsmöjligheter för scenerierna. Men den första entrén kommer utifrån, samma väg som publiken.

Där kommer teatersällskapet insläntrandes, knappt färdiga för start. Damerna kastar nyfikna, fräcka ögon på åskådarna, någon laddar batterierna med en banan. En annan kånkar på resväskor. Skådespelarvardag som den såg ut förr. Kontrakten på teatrarna täckte bara delar av året. Sommartid var lika med turnéunderhållning för att klara ekonomin. Idag har åtminstone några av aktörerna betald semester - och avsätter en del av den för att spela för oss!

Lasse Brandeby axlar rollen som teaterdirektör. Han samlar gänget, delar ut rollerna och ger oss förutsättningarna. Jag vet inte om Anders Wällheds nyskrivna prolog lagts in av historiska ambitioner eller om den bara ska värma upp publiken med några sliriga pikar - där genusperspektivet naturligtvis kläms in. Hur som helst känns upptakten onödig.

Sedan blir det rent spel. Frontalt mot publiken, med rollfigurerna på rad, hela första akten. Det låter kanske trist men det fungerar. All denna kärlek med förhinder presenteras utförligt i texten och Ståhlberg ställer helt enkelt skådespelarna till Molières förfogande, utan att krångla till det. Christer Kihlmans översättning har regissören själv hottat upp med dagsfärska markörer här och där.

ANNONS

När hela intrigen är kartlagd och sonen upptäcker att han är rival med sin egen far får spelet mera fysisk nerv. Efter paus drar det iväg mot lättsamt folklustspel, till allas förtjusning.

Den girige Harpagon hör till registret griniga gubbar, men Sven-Åke Gustavsson skapar alltid nytt. Entrén med jätteglasögonen är vältajmad storkomik och ur kostymförråden har man plockat samman en dräkt där inte bara mössan sitter som en smäck. Men framför allt spritter han som en stungen gris så fort någon bara andas om pengar.

Föreställningen är ändå balanserad i spelet. Sven-Åke Gustavsson kör alls ingen one man show, vilket Den girige lätt inbjuder till. Visserligen kammar han skickligt hem poänger, som i den bestulne mannens monolog, men han spelar aldrig på någon annans bekostnad.

Ensemblen är en välavvägd blandning av ungdomar och pålitliga ankare som Lasse Brandeby, Dag Malmberg och Sara Wikström, som alla tre dubblerar roller och vet hur man byter mustasch, även i spel. De saltar med grova korn utan att det blir plumpt.

Nyutexaminerade Jonas Örjefelt och Ola Hedén har redan auktoritet på scen som de förälskade ädla ynglingarna och Josephine Bauers och Charlotta Jonssons hårdbevakade hustruobjekt visar egna viljor under korsetterna.

Föreställningen är lätt och tillgänglig sommarunderhållning. Kärleken segrar med ett leende över girigheten. Fast fortfarande krävs stöd av försynen. Och en återupptäckt fader med tung penningpung.

ANNONS

ANNONS