Plötsligt börjar minnet svika. Inte så att jag redan har närmat mig senilitetens fruktade avgrund. Det är mer en känsla av att jag är osäker på om jag minns rätt eller inte.
Den där julaftonen jag tillbringade i Biskopsgården, hos min mors syster Birgit; var det samma år – 1961 – som Dag Hammarsköld hade störtat i sitt flygplan i närheten av den afrikanska staden Ndola? Eller gjorde jag den där spårvagnsresan till Biskopsgården två år senare, 1963, bara en dryg månad efter det att president Kennedy fått huvudet bortskjutet i Dallas?
Är det överhuvudtaget viktigt? 1961 eller 1963? Det är ändå så länge sen. Inte om man tänker historiskt och anlägger evighetens perspektiv. Men för en enskild människa här på jorden är 50 år en mycket lång tid.
Den gången var jag femton eller sjutton år gammal. Då befann jag mig mitt i livets första akt. Nu ska jag snart träda in i epilogen och vänta på det sista ridåfallet.
Jag bodde den gången i Sjömarken utanför Borås. Min far som hette Hans-Georg Olofsson var en före detta sjökapten som gått i land. Han hade träffat min mor Lydia när han en gång firat jul – alla dessa jular! – i Göteborg, när det fartyg han då var kapten på låg inne på Eriksbergsvarvet och reparerade en skadad propeller.
På väggen i vardagsrummet i villan i Sjömarken hängde ett svartvitt fotografi av de tre båtar där han varit kapten. Alla tillhörde Grängesbergsrederiet. Det finns inte längre. Alla deras fartyg är sen länge upphuggna. Det sista fartyg han var kapten på hette ”Abborrträsk”, om jag inte minns fel. Egendomligt namn på ett lastfartyg, kan jag tänka. Men alla båtar hade namn på antingen A, K eller V. Kanske också nån annan bokstav. Jag har inte de inramade fotografierna kvar. Dom tog min syster Lena när först pappa och sen mamma dog. Jag ville nog inte heller ha dom.
Men Hans-Georg talade alltid om järnmalmen som man hämtade i de svenska gruvorna och fraktade ut i världen. Han berättade om ett systerfartyg där lasten kom på glid i ett kraftigt oväder. Det var utanför Bergen, på väg från Narvik till Middlesborough. Mitt i natten. Fartyget gick under med man och allt på mindre än en minut. Ingen vet egentligen vad som hände. Det kom aldrig ens ett nödrop. Fartyget rullade runt och sjönk som en sten.
Men jag misstänker att ett av skälen till att Hans-Georg gick i land inte var att han träffat min mor. Jag tror Hans-Georg var rädd. För dom där lasterna som kunde börja förskjuta sig och skicka honom och fartyget i djupet.
Hans-Georg var en man som skulle dö som alla andra. Men han fruktade drunkningsdöden, mer än något annat.
Min mor Lydia var skolsköterska. Mina första minnen är från en liten lägenhet på Norrby i Borås. Det var innan de hade köpt det nybyggda huset i Sjömarken. Enplansvilla med uppehållsrum i källaren som kallades ”bodega”. Där var det vanligt att man prydde väggarna med upphängda fisknät och flöten. Men Hans-Georg var trött på havet. Vi hade inga nät i källaren. Väggarna pryddes av egendomliga souvenirer som Hans-Georg hade haft med sig hem.
Han hade då börjat arbeta som avdelningschef på en kommunal förvaltning. Vad den hette lärde jag mig aldrig. Om jag förstått saken rätt var det i en period då Sverige behövde en massa nya chefer. Förvaltningar växte ut, kommunernas byråkrati exploderade, och gamla sjökaptener kunde bli utmärkta chefer. Som idag när överflödiga militärer blir rektorer.
Våra jular var stillsamma. Till och med långtråkiga, kan jag tänka idag. Men samtidigt var jag nog tacksam för all den dramatik som saknades. Det dracks mycket bakom de fördragna gardinerna i villaområden och hyreshus. Jag hade skolkamrater som gruvade sig för jularnas bråk och fylleri. Det gjorde inte min syster Lena och jag. Om nånting var fel så var det just att det var långtråkigt.
Mammas syster Birgit var änka och bodde i Biskopsgården. Då och då hälsade vi på henne. Hon levde för minnet av sin man Sture, som varit revisor. De hade inga barn.
En dag innan julafton, om det nu var 1961 eller 1963, undrade Lydia om jag kunde ta tåget fram och tillbaka till Göteborg på julaftonen dagen efter och lämna den vanliga julpresenten till Birgit. Varje år bjöds hon in att fira jul med oss i Sjömarken, varje år tackade hon nej.
Jag sa ja och for med tåget från Borås vid elvatiden på julaftonen. Jag hade kastat en blick på anslaget över tågtider på Borås station och sett att det gick ett tåg tillbaka från Göteborg vid fyratiden.
I Rävlanda där tåget stannade stod en av mina klasskamrater och spelade banjo. Jag tror han var en rätt ensam människa. Om jag inte minns fel spelade han ”In my Solitude”. Om man nu kan spela den på fyrsträngad banjo.
Den ska spelas på min begravning, har jag bestämt. Men innerst inne vill jag inte dö alls. Som den hemliga dröm de flesta människor går och bär på.
När jag kom till Göteborg hade det börjat falla enstaka snöflingor. Men alla som skyndade förbi där utanför Centralstationen tycktes inte märka det. Dom hade bara bråttom. Jag satte mig på spårvagnen till Biskopsgården. Någon hade huggit spetsen av ett paraply genom ett säte, det minns jag fortfarande. Jag undrar varför. Hur kan man låta sin vrede gå ut över ett stolssäte i en spårvagn?
Birgit bodde nära en spårvagnshållplats. Jag gick trapporna upp till översta våningen där hon bodde. Genom dörrarna trängde doften av julmat och ljudet från radio eller teveapparater.
Birgit var alltid klädd i svart. Hennes sorg över sin döde man Sture måste ha varit alldeles äkta. Jag var inte mer än fem år när Sture dog. Jag minns honom bara som en suddig gestalt i bakgrunden.
Birgit log lite vemodigt när hon öppnade. Min mamma hade ringt och talat om att jag var på väg.
I hennes lägenhet luktade det alltid katt. Trots att hon inte hade någon. Hur det kom sig fick jag aldrig något svar på. Och Birgit är nu död sen många år tillbaka.
I hallen stod en liten julgran. Överst fanns ingen stjärna utan ett fotografi av Sture.
Vi gick in i köket och satte oss. Hon bjöd på pepparkakor och Pommac. Hon fick sin present, men hon öppnade den inte. Jag tänkte att jag borde stanna minst en timme innan jag gick. I annat fall skulle min mamma tycka att jag varit ohövlig.
Birgit hade i alla år arbetat i biljettkassan på Konserthuset. När Sture dog blev hon sjukskriven och återvände aldrig till sitt arbete. Nu ägnade hon sig på heltid åt att sörja.
Jag drack Pommac och hon drack te.
- Det snöar, sa jag.
- Det regnar, svarade hon.
Jag kastade en blick ut genom köksfönstret och såg att hon hade rätt. Snöfallet hade förvandlats till regn.
- Det snöade när jag steg av tåget, sa jag.
- Men nu regnar det.
Efter en timme sköt jag undan den tomma Pommacflaskan. Jag hade god tid för resan tillbaka till stationen och sen tåget hem till Borås.
Vi skiljdes ute i tamburen. Jag tyckte mycket om Birgit. Kanske för att hon inte pratade lika mycket som min mamma. Eller kanske mest för att hon menade allvar med sin sorg. Hon berättade något om hur det är att vara människa.
Men det tänkte jag inte då. Den tanken föddes långt senare när jag börjat begripa vad livet egentligen handlade om.
När jag kom till stationen och läste på den anslagna tidtabellen insåg jag att det inte gick något tåg till Borås. Jag hade läst fel. Det tåg jag trodde jag skulle åka med gick bara på vardagar.
Det gick överhuvudtaget inget mer tåg den dagen till Borås.
Jag satte mig på en av de bruna bänkarna i väntsalen och försökte tänka. Att lifta insåg jag var omöjligt. Det regnade. Ingen skulle ta upp en dyblöt liftare på julaftonskvällen. Om det ens var några bilar ute och körde.
Jag ringde hem till Borås. Den åttonde telefonautomaten jag provade fungerade. Nu, så lång tid efteråt, kan jag tänka att en stor del av min ungdom gick åt till att leta efter fungerande telefonautomater.
Det var Hans-Georg som svarade. Jag sa som det var, att jag på sätt och vis var nödställd.
Han funderade en stund.
- Du får sova på soffan hos Birgit, sa han sen. Det är naturligtvis synd. Men jag kan inte hämta dig eftersom jag har tagit ett par glas vin.
- Mamma då?
- Du vet att hon bara blir förvirrad om hon ska ut och köra när det är mörkt.
- Kan du ringa och säga till Birgit att jag är på väg?
Hans-Georg lovade att ringa. Jag satt kvar en stund på stationen. Spårvagnarna skulle i alla fall inte sluta gå.
Jag minns fortfarande att jag plötsligt frågade mig hur gammal jag skulle bli. Var frågan kom ifrån vet jag inte. Och jag minns inte heller att jag gav mig själv något svar. Men för en kort stund förvandlades väntsalen i Göteborgs Centralstation till en katedral där man kunde ställa svåra existentiella frågor.
Jag for tillbaka till Biskopsgården. Det hade börjat bli öde på gatorna.
Affärerna hade stängt. På spårvagnen satt bara några enstaka passagerare.
Jag gick trappan upp. I en del av lägenheterna var det nu ganska stojigt. Siw Malmkvist sjöng bakom en dörr, räven raskade över isen bakom en annan dörr.
Men på övervåningen var det tyst. Jag skulle just ringa på ytterdörren när jag hörde ett egendomligt ljud. Det tog en stund innan jag kunde lokalisera källan. Sen insåg jag att det kom från Birgits lägenhet.
Först la jag örat mot dörren. Sen öppnade jag försiktigt brevlådan.
Det var då jag insåg att Birgit satt där inne i sin lägenhet och grät. Jag höll andan. Det var något så skrämmande med att tänka på att jag suttit där bara någon timme tidigare. Och nu var hon ensam där inne och grät.
Hon tänkte på sin julstjärna. Bilden av Sture som plötsligt hade avlidit.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Säkert hade Hans-Georg ringt henne. Men hon hade kanske tänkt att jag inte skulle göra mig någon brådska med att återvända till Biskopsgården.
Jag blev stående i trappuppgången. Ljuset slocknade. Mörkret var kallt. Då och då slutade gråten där inne. Men så återkom den igen.
Med fingret letade jag reda på ringklockan. Men jag ringde aldrig. En stund satt jag i mörkret överst i trappan. Sen tände jag ljuset och gick ner till utgången. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen på denna julaftonskväll. Men jag kunde inte tänka mig att störa Birgit i hennes julfirande.
Dörren ner till källaren och hyresgästernas olika förråd stod på glänt. Där hittade jag ett som saknade både hänglås och var tomt. Det låg en matta där som jag bredde ut. Sen kurade jag ihop mig. Eftersom det var kallt sov jag inte många minuter den natten.
Det var fortfarande mörkt när jag lämnade källaren och började gå ner mot Centralstationen. Jag hade gått länge när en ledig taxi plötsligt syntes på gatan. Jag viftade den till mig. Jag hade tjugu kronor i fickan.
Chauffören var en äldre man. Han betraktade mig tveksamt.
- Vart ska du åka? frågade han.
- Till Centralen, svarade jag.
- Vid den här tiden på juldagen?
- Jag ska ta första tåget till Borås.
Han funderade en stund på det jag sagt.
- Har du pengar, frågade han till sist.
- Jag har tjugu kronor.
Han nickade åt mig att stiga in. Vi for genom den öde staden, över älven och stannade utanför Centralstationen. Jag betalade och gick ut i den kalla morgonen. Regnet hade återigen förvandlats till ett glest och still snöfall.
Stationen var öppen. Jag väntade tre timmar tills det första tåget mot Borås körde in på perrongen.
Det är femtio jular sen den gången. Men faktum är att den enda julafton jag på allvar kommer ihåg i mitt liv är den som jag tillbringade på golvet i ett källarförråd i Biskopsgården. Alla andra jular flyter ihop till ett rödfärgat töcken.
Jag berättade aldrig för mina föräldrar eller min syster om vad som hade hänt när jag besökt Birgit. Jag tror heller inte hon någonsin talade om att jag aldrig kommit tillbaka den där kvällen.
Men varje gång jag ser en julgran med en stjärna på toppen tänker jag på bilden av Sture och Birgit som satt där och grät.
Samtidigt kan jag tänka att Birgit mycket bestämt hade valt hur hennes jul skulle se ut.
En människa som placerar ett fotografi istället för en julstjärna i toppen av en gran, bär på en märkvärdig övertygelse, som kräver all vår respekt.
Den respekten ger jag henne fortfarande, trots att hon sen länge är borta. Och jag själv börjar bli gammal. Med ett minne som långsamt har börjat svikta…
