Jenny Diski: När mörkret lurar överallt

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är vår igen. Jag vet det eftersom grodorna håller på som galningar i dammen och björken skiftar i det allra blekaste grönt. Det dyker till och med upp en solglimt när morgondimman i Cambridge har lättat. Så varför är jag då så djupt försjunken i svårmod att jag knappt klarar att ta mig upp ur sängen? Absolut inte förrän förmiddagen nästan har övergått i eftermiddag. Varför fasar jag för att veckan ska gå, eftersom det innebär att ännu en är förestående? Varför vaknar jag om morgnarna med ett betongblock av bävan i bröstet som drar ner mig i djupet? Varför ser jag bara fram emot den tidpunkt på kvällen när jag, alldeles för tidigt, släcker lampan och den där kortvariga lättnaden över att jag kan ligga där i mörkret och låta mig själv somna med kemisk hjälp – ända tills jag vaknar med ett par timmars mellanrum hela natten?

ANNONS

Tja, kemin kan vara svaret på de frågorna. Jag har varit här nog så ofta förut, både när verkligheten har utlöst tillståndet och när den inte har gjort det. Det är mitt kynne, min typ, mitt öde, det var så molekylerna hamnade och pusselbitarna föll på plats när ägget som blev jag blev befruktat. Svärtan kommer över mig med jämna mellanrum, men under de senaste tjugo åren, när jag har ätit medicin, har den oftast varit mer hanterlig och pågått kortare tid än den här gången. Den ligger på lur i ingredienserna till receptet på min hjärna.

Dessutom har vi det där som brukar kallas miljöfaktorer. En knäpp barndom som fick en psykiater att säga att jag har haft tur som inte har blivit psykotisk. Jag hade varit galen om jag inte hade blivit depressiv, sa en annan. Därtill kommer att fyra personer som jag har känt sedan jag var tonåring har dött, en av dem min bästa vän och två stycken inom de senaste fyra månaderna, inklusive organiserandet av deras begravningar.

De här kemiska och miljömässiga orsakerna kan man blanda och ge lite hur som helst, eller man kan välja bara den ena eller den andra. Det spelar ingen roll, för oavsett orsak finns det väldigt få alternativ att välja mellan för att hantera det här, även om man räknar med alternativa behandlingsformer. Jag har uppenbarligen alldeles för bra självkännedom för att samtalsterapi ska vara till någon vidare nytta. KBT har jag inget förtroende för, även om jag hade haft energi nog för att göra listor, kryssa i rutor och skriva kontrakt. Då återstår bara att vänta ut det eller att medicinera. Jag har bestämt mig för medicinering – nya sortens antidepressiva – för jag vet att det inte bara är mycket plågsamt att vänta ut det, utan också farligt och dessutom väldigt jobbigt för andra människor att handskas med. Faktum är att medicineringsalternativet också handlar om att vänta ut det, eftersom det är välkänt att antidepressiva inte börjar verka förrän efter ungefär en månad, att man ofta mår sämre av dem och att en biverkning är att man blir avtrubbad. Och sedan kan det förstås visa sig att det inte är rätt sorts piller för mig. Börja om från början alltså, ännu en månad när man väntar ut det.

ANNONS

En annan fråga är hur det kan komma sig att jag skriver det här och har skrivit ett par långa artiklar sedan det här molnet sänkte sig över mig. Det är egentligen två frågor. För det första verkar det som om jag har en ”skrivarskalle”, som kör i gång så fort jag lägger händerna på ett tangentbord. Skrivandet har ingenting med mitt levande jag att göra, även om det använder mitt levande jag. Det är ett mysterium för mig, oerhört märkligt när jag ser mig själv göra det, men psykiatern som jag gick till sa att hon trodde att jag nog alltid har varit ”dissociativ” och att hon inte var förvånad över att jag kunde skriva fast jag samtidigt knappt kunde prata eller röra mig. Jag gick inte djupare in på det än så. Det lät som om det stämde, men jag vill inte tänka alltför mycket på det.

Den andra delen av frågan är varför i all världen jag skriver så intima saker om mig själv när jag skulle kunna skriva om tillståndet i världen, den senaste amerikanska teveserien som alla måste se eller huruvida gatumodet avspeglar koalitionsregeringens splittrade struktur. Varför lämnar jag ut mig själv? Ett svar är helt vanlig narcissism. Människor som skriver, särskilt människor som skriver romaner och självbiografisk prosa, måste per definition vara narcissister. Ett annat svar, som kanske egentligen är samma svar, är att allt jag skriver handlar om mig. Tillståndet i världen så som jag skriver det försiggår genom mina ögon, det är ofrånkomligt; det filtreras av min hjärna, förvandlas till åsikter och meningar av mina fingrar. Som författare har jag ingen känsla av mig här inne och det där ute. Författaren och tillståndet i världen befinner sig både här inne och där ute tillsammans. Ett led i det mörka för icke-författaren i mig är att jag vägrar sätta på tevenyheterna. Att jag vägrar att se att världen finns där. Men samtidigt kan jag inte låta bli att oupphörligen läsa på nätet om allt som händer i världen, och det är lika dystert och krigshärjat som jag själv just nu.

ANNONS

Det kanske alltid är så att världen speglar ens sinnestillstånd, men jag har svårt att föreställa mig att jag skulle betrakta det som händer i Ukraina och på Krim med ett glatt och livat humör och optimismen i behåll. Jag tycker alltid att världen verkar dyster, och jag förstår att alla inte har det så. Det kanske är så att det där mörka som ligger på lur hos mig finns där hela tiden, även när jag är helt ”frisk”. Viktigast av allt är att om skrivande betyder något, så betyder det något att författare skriver om världen och att det alltid och enbart är just deras uppfattning man läser vid varje enskild tidpunkt. En översiktstext om allas olika uppfattningar är bra, men det är inte skrivande som jag definierar det. Vilket humör jag än är på avvisar jag tanken på att jag inte skulle finnas med eller att jag inte skulle ta in mig själv i det jag skriver om, vad det än är. Hur skulle jag kunna ta bort mig själv?

Men integriteten då? Har jag inget emot att blotta mitt inre tillstånd för anonyma läsare i Göteborg som jag inte känner och som inte känner mig? Svaret är nej, det har jag inte. Jag sitter här i sängen och skriver det här på min skärm under tystnad i ett tomt hus (Poeten har tagit paus och håller en föreläsning i Oxford). Ingen läser det här utom jag. Att jag vet att vissa personer kommer att läsa det här (de som inte vänder blad till andra, mindre narcissistiska ämnen) har ingen betydelse. Förlåt, jag vet att var och en av er är en individ med en levande själ och ett bultande hjärta, men medan jag skriver existerar ni helt enkelt inte för mig. Jag pratar för mig själv. Det ”ni” som jag vänder mig till just nu är jag-själv-som-läsare. Ingenting kommer utanför dessa fyra väggar. Ibland får jag till min förvåning brev från svenska läsare som pratar om en text jag har skrivit eller någon av mina böcker som de har läst, och jag blir verkligen chockerad, trots att jag förstår hur verkligheten fungerar. Det finns folk som läser det där, och de pratar med mig. Eller tror att de gör det. I själva verket pratar de förstås med den version av mig som går omkring ute i världen. Mitt författarjag är inte anträffbart, det enda hon gör är att skriva. Det händer emellertid att hon hör det avlägsna ljudet av verkligheten, och det kommer som en chock när den bråkdel av världen där ute som läser mig ger sig till känna. När jag började skriva och folk kom fram till mig och sa att de hade läst något var jag tvungen att lägga band på mig för att inte reagera som om de hade stulit min privata dagbok och påminna mig om att jag hade skickat ut det skrivna i världen. Mycket inkonsekvent. Men så är det bara. Vi är krångliga, inkonsekventa varelser.

ANNONS

Jag har valt att låta bli att slå upp ”dissociation” i läroböckerna i psykiatri, men jag tycker att ordet är begripligt på något sätt. Jag tror att jag borde vara tacksam för det, som ett fotfäste i verkligheten. Det har definitivt funnits tillfällen när jag har varit i det här tillståndet, när jag har varit stum och orörlig i månader i sträck, när jag har behövt större delen av dagen för att samla ihop tillräckligt med energi för att ens gå och kissa. Så mörkt och dystert jag överhuvudtaget kan föreställa mig att det kan vara. Men eftersom jag har varit ”författare” har jag under korta stunder lyckats hålla händerna i rörelse på tangentbordet och genom något litet hål i mitt psyke koncentrera mig på orden som dyker upp på skärmen. Dissociation funkar för mig.

Översättning: Helena Hansson

ANNONS