Tino Sehgal är ett samtida fenomen. Men berättelserna kring hans konstnärskap utgör en introduktion till en konsthistoria med rötter i 1960-talets institutionskritik. Vi har att göra med en konstnär som saknar ateljé, som inte skissar, som inte antecknar sina idéer, som inte dokumenterar eller transkriberar sina utställningar. Ingen får dokumentera hans verk och om du vill köpa ett verk av Sehgal får du följaktligen inget kvitto, inga instruktioner, bara föreställningen om verket.
Han är helt enkelt en extrem representant för den nya tidens så kallade "flexibla kreativa immateriella arbetarklass" som av etiska skäl inte vill slösa på världens resurser, och som inte vill kritisera makten för att det bara bekräftar den. I ett typiskt Sehgalverk är galleriet tömt på föremål, och "aktörer" kommer plötsligt fram och uttalar meningar som "This is good" eller "This is so contemporary", som en självuppfyllande kommentar till konstvärldens bekräftelseekonomi. Att Magasin 3 nu visar en separatutställning med Sehgal är ett tecken på att man vill ta tillbaka initiativet som en progressiv spelare bland Europas konsthallar.
"BWO tar hjälp av Carolas fläkt" säger expediten till mig efter ha överlämnat inträdesbiljetten. Verket heter This is new (2003) och här har Sehgal instruerat entrévärden att varje dag under utställningen välja en rubrik från en dagstidning och uttala den i samband med biljettransaktionen. Hela utställningssammanhanget utgör alltså ett slags "dispositiv" för Sehgal - ett ramverk inom vilket verket inte bara presenteras, utan också utgör en del av.
Därmed stryker Sehgals konst ett streck över ordet kritik i begreppet institutionskritik. Den lider inte av någon självgod iver att avslöja konstvärldens korruption eller maktmissbruk, eller än mindre peka ut det västerländska konstbegreppet som ett sätt att bekräfta den västerländska identitetens överhöghet. I stället handlar det om att spela med olika institutionella gränser och konventioner som avgör hur personal och publik beter sig, och därigenom skapa nya situationer, i stark opposition mot situationismens revolutionsromantiska idealism, men ändå i avsaknad av spektakel. Såtillvida behandlar Sehgals konst två aspekter av hur konstnärligt värde produceras. Dels genom berättelser om konstverk och konstnärer som producerar varje konstverks och konstnärskaps mytisk-poetiska centrum, som här utgörs av en situation som uppstår i en konsthall. Och dels genom de institutionella gränsdragningarna som utgör dess villkor: konsthall, personal, publik, samlare, konsthistoria et cetera.
Instead of allowing some things to rise up to your face, dancing bruce and dan and other things (2000), är nästa verk jag möter. En uppenbart professionell dansare ålar sig graciöst på gallerigolvet. Koreografin sägs vara skapad efter verk av två av den amerikanska konceptkonstens giganter: Bruce Nauman och Dan Graham. Genom detta återuppförande placerar Sehgal inte bara sig själv i en tradition som ger honom ett värde, han visar också på möjligheten att transformera idéfokuserad konst till något extremt kroppsligt. Dessvärre går många besökare bara förbi dansen. Kanske de nöjer sig med att "ha fattat idén".
Tino Sehgals framgångar är starkt förknippade med Jens Hoffmann, den förre direktören på konstinstitutionen ICA i London. Den konceptuellt arbetande curatorn Hoffmann låg inte bara bakom Sehgals första separatutställningar i London, utan också hans medverkan i den europeiska biennalen Manifesta 4 (2002) i Frankfurt, och hans första separatutställning i USA på Wattis Institute (2007), där Hoffmann är chef numera. Däremellan har Sehgal hunnit med att representera Tyskland på Venedigbiennalen (2005) samt deltagit på biennaler i Lyon, London, Moskva och Berlin.
Nyligen plockades han upp av en av världens absoluta toppgallerier, Marian Goodman i New York. I den meningen bekräftar Sehgals exempel vikten av att bli ett namn i Europa innan det händer i USA. Jag nämner inte detta bara för att peka på en vanlig karriärväg till ett superkommersiellt NY-galleri. Det är heller inte ovanligt att en curator "tar med sig" en konstnär genom sin egen karriär från frilansande curator till institutionschef, och min poäng är på intet sätt att moralisera över detta faktum. Det intressanta är att denna karriärsmyt förefaller integrerad i konstnärskapet. Publik och konsthallspersonal är alltså inte bara medskapare till vad som händer i konsthallen, utan också, i kraft av sina respektive berättelser, till fenomenet Sehgal i sin helhet. En sorts förnyelse av Andy Warhols sätt att bygga varumärke - utan bilder.
Samtidigt bryter Sehgal med den typ av process-, idé- och performancekonst som finner sin varuform i dokumentationen. Bildförbudet bidrar ytterligare till mytologiseringen. Att han exempelvis studerat politisk ekonomi och dans, och mer eller mindre tvingats in i samtidskonsten av curatorer.
Att Sehgal sägs vara en curatorisk readymade snarare än en konsthögskoleprodukt, kan också ses i ljuset av att hans subjektivitet så uppenbart skapas genom institutioner, konventioner och ritualer: hela konstvärlden utgör hans medium - hans egen kravmärkta Factory.
I This objective of that object (2004) möter jag fem aktörer som står längs med rummets vita väggar med ryggen mot besökarna. I kör börjar de viska "the objective of this work is to become the object of a discussion". De upprepar meningen högre och högre. Om man som betraktare inte säger något faller de sakta ihop på golvet, går ut och börjar om. Men om man i stället frågar något så börjar de diskutera saken, utan att dock någonsin beröra verket i sig eller sig själva. Genom detta utelämnande gestaltas på ett häpnadsväckande sätt självreflektionens gränser. Det är dock tydligt att deras språk är tuktat inom olika vetenskapliga discipliner, snarare än på teatern.
När jag är inne i rummet ställs frågan om hur det känns att både vara ett objekt och ett subjekt i en utställning, varpå ett långt och tillsynes uppriktigt samtal sätts igång, utan att frågan på något sätt besvaras. När jag försöker gå ut, spärras min väg av en aktör ända tills jag pressat mig fram till gallerirummets ingång. Då lämnas en halvmeters öppning och jag flyr.
Du har just läst en bra recension.
