Det finns människor som inte går att fånga i ord, ty orden räcker inte. Det finns konstnärer vars talanger är så många att de inte går att ringa in. Hans Alfredson var en sådan människa, en sådan konstnär. Väldigt länge var han två, det var när Tage Danielsson levde. Han dog ju 1985 och lämnade ett djupt saknadens hål efter sig. Och nu har också Hans Alfredson gått sin väg.
HasseåTage är emellertid ett begrepp som kommer att leva för alltid, även när de två nu inte längre trampar den jord de båda värnade om i filmer som den surrealistiska attacken på kapitalet i Ägget är löst och på markexploatören i Äppelkriget.
LÄS MER:Hans "Hasse" Alfredson är död
Vem minns inte hur Taubes Änglamark ur filmen med samma namn gnolades från norr till söder i det land som HasseåTage så kärleksfullt gisslade. Det är tomt nu, när ingen av dem längre lyser upp vårt samhälles mörker med sina kvickheter, sin halsbrytande humor och den vänliga politiska satirens pricksäkerheter – den som vi så väl skulle behöva idag kanske mer än igår.
Jag såg Hans Alfredson på Guldbaggegalan 2013 för sista gången och det kom att bli hans sista stora framträdande. Han fick en hedersbagge och höll ett långt slingrande associationsrikt tal, alfredsonskt roligt och underfundigt. På bänkarna nedanför satt hans söner regissörerna Daniel och Thomas som båda gått i sin fars fotspår och in i filmens värld.
Så stolt han måste ha varit över dem. Det var som om värmen från publiken nästan fick tv-rutan att smälta, ty så är det: HasseåTage älskades som få.
De besatt en slags intellektuell folklighet som nådde rätt in i det svenska folkhemmet som de börja syna och roa under det 60-tal som inom alla konstarter skulle bli alltmer politiserat. De gjorde sina revyer och filmer så intelligent och humoristiskt att ingen politisk röd korrekthet kunde avkrävas eller få dem att tystna. De predikade som Leif Furhammar har formulerat det ”en socialism med ett soligt ansikte.”
Och runt dem på scenerna en stödtrupp av begåvade personer, som passade så opassande väl i ett otal revyer som Gröna hund, Gula hund, Spader Madame, 88-, öresrevyn där var Martin Ljung, Birgitta Andersson, Brita Borg, Gösta Ekman, Lena Nyman och Monica Zetterlund som i Per Flys film om henne uppmuntras så rart av Tage Danielsson.
AB Svenska Ord bildades 1961 av duon och deras arkiv förvarades länge i i Svenska Ords röda stuga på Södermalm i Stockholm. Idag finns denna unika skatt av roligheter tillsammans med brev, programblad, manus, fotografier, pressklipp i Lund där Hans Alfredson studerade och blev hedersdoktor. Femton hyllmeter unikt material till forskares glädje, omfattande också arkivet från AB Skrivstugan som Hans Alfredson bildade 1985. Storleken i samlingen ger en vink om de två herrarnas produktivitet.
Hans Alfredsons bredd och kreativitet var alltså enorm.
Revyer, filmer, böcker flera stycken, romaner, noveller, teaterpjäser, deckargåtor, 100-tals Lindeman, fabricerade denne snabbtänkte, kvicke man, som dessutom gjorde scenografier. Och så barnvisor; så befängt att nynna om Blommig falukorv och vilket örhänge det blev, eller med ljuvlig barnslighet skriva om Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen. Skratt och allvar i en oförliknelig blandning.
Till allt detta som hade med hans konstnärliga gärning att göra ett stort engagemang för Amnesty, mot kärnkraft, för mänskliga rättigheter, för samhället. Att hans skrev romanen Attentatet i Pålsjö skog ( 1996) med en tydlig varning för nynazismen i Sverige ligger helt i linje med hans politiska engagemang.
HasseåTage gjorde alltså en rad filmer tillsammans. Ofta och i början var Tage Danielsson regissören, men manus skrev de ihop och nästan alltid skådespelade Hans Alfredson. Det är svårt att avgöra vem som gjorde vad. Tänk vilket kliv det är mellan Att angöra en brygga och till exempel Den enfaldige mördaren. Den första hade knappast bröderna Marx kunnat göra bättre. Med all sin svenskhet om en kräftskiva med förhinder, kunde den emellertid inte gjorts av några andra än dessa två. Och nog gäller det också Picassos äventyr, Mannen som slutade röka och Släpp fångarna loss, som återigen visade på bådas politiska engagemang.
De hade en suverän verbal förmåga och ett kroppsspråk som talade för sig. Associerar Att angöra en brygga till Marx, så får deras och medspelarnas hantering av gester mig att, utan andra jämförelser, tänka på den franske komikern Jaques Tati, också han med ett kroppsspråk, som överraskande nog ibland gjorde honom populärare i Sverige än i Frankrike. Annat släktskap: Povel Ramel i ordkärleken – så samarbetade de också - Karl Gerhard i det politiska engagemanget.
Men idag har Hans Alfredson huvudrollen och när jag bläddrar tillbaka i minnet blir det trångt. Väldigt tydligt bland minnesbilderna, finns den av den harmynte, hunsade Stellan Skarsgård i just Den enfaldige mördaren. Det var på 70-talet som Hans Alfredson började visa sig från sin allvarligare sida och som tydligast i just den filmen från 1982. Den bygger på ett avsnitt i Alfredsons roman En ond man. Denna onda saga om kampen mellan ont och gott är nog den finaste filmen Alfredson gjort och så suveränt stöttad han blev av Jörgen Perssons lysande foto.
Att Hans Alfredson, dels regisserade, men senare också skådespelade, inte bara i andras filmer som Jan Troells Utvandrarna och Nybyggarna, och Maria Larssons eviga ögonblick, Ingmar Bergmans Skammen, utan i flera thriller, är inte så överraskande. Han var road av genren, regisserade t ex thrillern Falsk som vatten 1985 och spelade så sent som 2009 med i Luftslottet som sprängdes, regisserad av sonen Daniel.
Det är svårt att veta hur en ung generation ser på alla de unika svenska filmer, som Hans Alfredson på olika vis medverkat i och nu lämnat i arv. Är tempot för långsamt? Är humorn en annan idag? Är de bundna till sin förgångna tid!
Kan inte svara på det – men det som alla, oavsett ålder och tid, måste se är Hans Alfredsons unika begåvning och nog tror jag att riktig konst aldrig åldras. Det som alla också måste begripa är att vad Hans Alfredson och Tage Danielsson givit oss tillhör det kulturarv utan vilket vi skulle vara mycket, mycket fattigare.
