Happy end för Tommy Wiseau

Tommy Wiseau närde en dröm. Han ville bli James Dean. Och om han inte kunde bli det så åtminstone en Hollywoodstjärna av den gamla skolan och omslagspojke för den amerikanska livsstilen. Att hans excentriska Marlon Brando-tolkningar inte gick hem hos kursledaren på den lokala teaterskolan och att hans kraftiga östeuropeiska brytning förvrängde replikerna skulle inte stå i vägen för hans framgång. Kritiken hade snarare en motsatt effekt på Tommy. Han skulle visa dem. Han skulle visa dem alla. Och det gjorde han.

2003 var det premiär för The Room. Indiefilmen som Tommy Wiseau själv hade skrivit, producerat, regisserat, finansierat och spelat huvudrollen i. Med inspiration från Linje lusta och Ung rebell hade han färdigställt sitt livsverk. Men filmen kom i stället att jämföras med Citizen Kane. Eller så här: filmen kom att kallas “de dåliga filmernas Citizen Kane”. För The Room var varken en bra eller dålig film. Det var ett konstnärligt haveri av proportioner så episka att filmen fjorton år senare transcenderar begreppen “bra” och “dålig”.

Om du inte har sett The Room än så har du chans att göra det påtorsdag på Bio Roy. Det är tredje året i rad som biosalongen på Kungsportsavenyn visar filmen, det har blivit lite av en hösttradition. Det är de inte ensamma om. I Köpenhamn visas The Room en gång i månaden på Husets Biograf. Det är lustigt att The Room i efterhand har blivit ett så stort bioevent, särskilt när Tommy Wiseau sägs ha betalat statister för att fylla de tomma sittplatserna på galapremiären.

Till eventet kommer också The Room-skådisen Greg Sestero – Sancho Panza till Tommy Wiseaus Don Quijote. I boken The Disaster Artist: My life inside The Room, the greatest bad movie ever made bjuder Greg på en fascinerande inblick i en av filmhistoriens märkligaste inspelningar.

Han berättar bland annat om när de skulle filma en scen i en gränd och Tommy envisades med att bygga upp miljön i en studio. När en i teamet frågade varför de inte filmade i gränden precis utanför lokalen svarade Tommy att de gjorde “en högklassig film, inte en Musse Pigg-produktion.”

Under arbetets gång blev det alltmer uppenbart att Tommy Wiseau inte hade någon aning om hur en filminspelning gick till. Trots det betedde han sig som en vansinnig demonregissör och kunde när som helst få oprovocerade utbrott mot teamet.

Premissen för The Room är enkel: det är ett relationsdrama som handlar om Johnny, en snäll kille som trots sin godhet har hela världen emot sig. När han får reda på att hans fästmö Lisa är otrogen med hans bäste vän Mark brister det för honom.

Det är en i grunden simpel historia, men i händerna på Tommy Wiseau blir det en surrealistisk feberdröm. Dialogen är utomjordisk, sidohandlingar dyker upp från ingenstans och försvinner spårlöst, karaktärer som inte har någon bäring för historien kommer och går, och ett oförklarligt stort antal scener utspelas framför en hustakskuliss som flera gånger byggdes upp på studions parkering och som under inga omständigheter kan misstas för att vara ett hustak.

Tommy Wiseau vägrade låta skådespelarna avvika från manuset som han hade skrivit, men själv fick han många plötsliga infall. Vid ett tillfälle ska han ha gått fram till filmfotografen och frågat om det gick att få det att se ut som om Johnnys bil flög från taket. Varför, frågade fotografen. “Det kan vara en kul sidohandling”, svarade Tommy och ryckte på axlarna. “Johnny kanske är en vampyr.”

I sin essä Notes on camp från 1964 skrev Susan Sontag om hur hon kunde njuta av dålig smak i allt från filmer till inredning. Camp – eller kitsch – är som bäst när den är naiv och omedveten om sina egna tillkortakommanden, förklarade Susan. Faktumet att Tommy Wiseau var så innerligt övertygad om att hans film handlade om allmänmänskliga teman som vi alla kunde relatera till gör den underhållande på ett sätt som ironiska Sharknado-filmer aldrig kan bli.

Senare i år är det premiär för filmatiseringen av Greg Sesteros bok The Disaster Artist. Till skillnad från filmen som den handlar om blir The Disaster Artist en stjärnspäckad historia med James Franco, Alison Brie och Seth Rogen i huvudrollerna. Av recensionerna att döma verkar det vara en kärleksfull tolkning av historien snarare än en elak nedsabling.

Greg Sesteros bok är en av de roligaste skildringar av en filminspelning som jag har läst.

Men den tangerar på gränsen till karaktärsmord. På sätt och vis speglar boken skeendet i The Room. På samma sätt som filmens Johnny blir sviken av sin bäste vän Mark (som spelas av Greg) blir verklighetens Tommy Wiseau sviken av sin bäste vän Greg.

I efterhand har Tommy Wiseau sagt att The Room är en svart komedi, och att den är medvetet dålig. Om det verkligen vore sant så skulle The Room inte vara så fascinerande som den är. Det som gör The Room till en stor filmupplevelse trots den exceptionellt låga kvaliteten är att det finns så mycket hjärta i filmen. Det här skulle bli Tommys livsverk, och på sätt och vis blev det också det.

I slutändan lyckades han överbevisa sina kritiker, fjorton år senare är The Room en succé och han själv en filmstjärna. Han kanske inte blev sin tids James Dean. Men nog väl de dåliga filmernas Orson Welles.

LÄS MER: Här är filmerna du absolut inte ska se

Jimmy Håkansson