När sjukvården befinner sig i rampljuset är det oftast i form av krisreportage från överbelastade avdelningar med utarbetad vårdpersonal, eller larmrapporter om hur privata vinster framför kvalitativ vård alltmer styr välfärden. John Chapmans pjäs Nil by mouth innehåller visserligen delar av detta men är något så ovanligt som en utpräglad förvecklingskomedi i sjukhusmiljö. I Adde Malmbergs uppsättning har handlingen förlagts till en avdelning på ett icke namngivet sjukhus i Göteborg, en helt vanlig lördag, med personalbrist, överbeläggning och ett havererat datasystem som självklara ingredienser.
Hansson Sjöbergs scenrum badar i lysrör. Fyra sjukhussängar står på rad, bäddade med landstingets bredrandiga lakan. En ljusbrungul bård löper som en bajsrand längs väggen. En deppig rest av filosofin att försöka förhöja institutionskorridorerna med hjälp av färg.
Den lätt alzheimersjuka Karin Bellmann, fint spelad av Ulla Skoog i slip in-tofflor, morgonrock och lätt ihopsjunken gång, har flyttats till avdelningen med en bruten arm. I sällskap av sin make (Thomas Nystedt) dras hon snart in i en härva av felbehandlingar, missförstånd och cirkelresonemang. Och vi i publiken befinner oss lika snabbt mitt inne i en dement medvetandeström.
Låter det rörigt? Det är det.
Sjukhusets avdelningar är uppkallade efter svenska författare, och naturligtvis uppstår missuppfattningar när Karin presenterar sig som Bellman. Än mer förvirrat blir det när hennes make Gerd (sic!) Bellman, presenterar sig som teologie doktor och specialist på själavård. Genast misstas han för läkare, men förväxlas även med en kvinnlig patient i koma, som också heter Gerd. Värre blir det när han svimmar av och får fel id-band runt handleden tillhörande en tredje patient, Bengt Granlund, som ska genomgå en akut prostataoperation. Låter det rörigt? Det är det. Och bitvis ganska roligt. De förväxlade patienterna skjutsas fram och tillbaka mellan bår och säng som lådor med bananer. Och naturligtvis dyker det upp en inspektör mitt i kaoset, i Fredrik Evers slicke gestalt, som utreder huruvida sjukhuset ska läggas ned eller ej. Sjukvården ska effektiviseras, ja, och kanske mår patienterna i själva verket bäst av att vårdas i hemmet? Här ligger handlingen otäckt nära verkligheten.
Till föreställningens absoluta höjdpunkter hör Evers förvandling från nitisk kontrollant till läkaraspirant. När han i ett obevakat ögonblick kliver in och gör en sjukvårdande insats känner han omedelbart stor tillfredsställelse. Snart tolkar han röntgenplåtar på kontoret och tar sig friheten att fatta egna beslut. Över lag vilar föreställningen på den sammansatta ensemblens vård och omsorg. Tove Wiréens råbarkade skånska sköterska i knallrosa cloggs och knästrumpor, en sjukhusbibliotekarie med tics och Joe Labero-frisyr och Carina Brobergs avtrubbade avdelningssköterska hör till de övriga sceniska toppnoteringarna.
Första akten går på tomgång
Det finns dock en gräns för hur många gånger det är roligt att skoja om avdelningarnas, respektive patienternas namn, vilket gör att första akten till stor del går på tomgång. Melina Tranulis har fått den otacksamma rollen som undersköterskan som inte förstår skillnaden på teologie doktor och läkare, aldrig hört talas om Strindberg annat än som en avdelning på sjukhuset och inte förstår några referenser till poesi och litteratur. Humor som slår nedåt blir aldrig riktigt rolig. Ensemblen lyckas annars väl med att förmedla den strikta sjukvårdshierarkin varav Victoria Olmakers morotstuggande läkare står högst i rang, och den bemanningsanställde Lukas (Hampus Hallberg) lägst.
Det finns också stråk av allvar som hjälper till att mota farsen i grind. Som komapatienten Gerd (Ulla Holm) som ligger i sin säng som ett tyst vittne och ingen visar tillbörlig respekt. När hon till sist dör greppar hon inspektörens (Fredrik Evers) hand. Likstelheten infaller och han tvingas bända loss sin hand, till publikens spridda skratt. Här är gränsen till det tragiska tunn. Är det inte vår egen dödsskräck och rädsla för att spendera våra sista dagar i en kaotisk vårdkorridor vi försöker mota bort med ett skratt?
Adde Malmberg förtjänar en eloge för sin översättning, bearbetning och regi av den brittiska förlagan, för det är inget lätt jobb att hitta rätt tonträff, när så mycket i manuset bygger på ordvitsar och språkliga och dialektala missförstånd. Det kräver stor fingertoppskänsla för ordens komiska potential och inneboende omvandlingsmöjligheter. Men ett välskrivet manus är ingenting utan sina skådespelare. Och rakt motsatt sina felbehandlande rollkaraktärer, gör de ikväll sitt alla sitt bästa för att ge både text och publik bästa möjliga vård.
