Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Gränsen mellan räddning och undergång

Utställningen Korsvägar på Världskulturmuseet talar på många nivåer – existentiellt, politiskt, historiskt. I en tid när tänkandet i hög grad kretsar kring nationer finns mycket att hämta vid en korsväg, skriver Malin Lindroth.

Korsvägar är märkvärdiga platser. När man kommer fram till en är bara en sak säker: man kan inte smita från det okända. Det kan vara symboliskt eller konkret, geografiskt eller själsligt, brutalt eller harmoniskt. Oavsett vilket kräver korsvägen att jag ger mig i kast med det jag inte vet. Längre fram på vägen kanske en hemkomst väntar. Men i korsningen står ingen välkomstkommitté. Där är man fortfarande i osäkerhet, på väg i en historia, som är långt ifrån färdigskriven. Många sönderslitande gräl och avsked har utspelat sig vid korsvägar. Men också; kompromisser, omvärdering och eftertanke. 

Världskulturmuseet tar fasta på korsvägen som metafor i den stora satsningen som heter just Korsvägar. Första delen av utställningen öppnades i höstas. Nu läggs inte mindre än sex nya korsningar till den första i en stor berättelse om kollisioner och korsbefruktningar som på olika sätt har format mänskligheten. Min första korsning blir den mellan Kongofloden och Atlanten. En av världens stora smärtpunkter där europeisk slavhandel och kolonisatörer mötte kongoleserna och religioner smälte samman. Sedan rör jag mig medsols, mot den globala knutpunkten Mecka och vidare mot sidenvägarnas korsväg Samarkand.    

Föremål från museets samlingar illustrerar vad som uppstått eller stått på spel. I den tankens korsväg som är demokrati fastnar jag för målningen av Anders Sunna. Nya metoder men samma övergrepp; ett självbiografiskt verk där tvångströjor, staket, kranier och porträtt på samer som drar tankarna till rasbiologisk dokumentation berättar om Sveriges rasistiska historia. Därefter är vägen kort till 1500-talets Inkarike och dess förödande möte med de spanska erövrarna. Några steg till och jag hamnar vid den korsväg som är nutidens och mänsklighetens stora: den som rör förhållandet till klimatet.
Enligt svensk folktro var korsvägen en plats där man kunde skåda framtiden, men här är det mesta höljt i osäkerhet och valen lika stora som oundvikliga. Vatten, som sammanlänkande kraft, är ett bärande tema, som binder allt samman – naturen, migrationen och ekosystemen.  Vattenkärl från olika delar av världen pekar mot en snar framtid där nästan hälften av jordens befolkning kommer att lida av vattenbrist samtidigt som andra måste flytta när havsnivåerna höjs.

Ett omständligt klimatspel som kräver att jag joxar med en snurra, svarar på frågor och ställer mig på olika rutor får jag inte alls kläm på och jag går snabbt förbi. Interaktivitet i all ära, men korsvägsperspektivet gör mig mer tankfull än sugen på aktivitet. Här finns mycket att lära sig förstås och nya begrepp, som jag tacksamt tar emot. Men överlag är utställningen mer kontemplativ än den är pedagogisk. Det är en vuxen utställning därvidlag, men alls inte på det sättet att den kräver högskolepoäng, uppnådd myndighetsålder eller särskilt bildat sällskap. Snarare är det en fråga om tilltal. 
Vad vi får är en utställning som på ett otidstypiskt sätt hyser tilltro till besökarens förmåga att hålla två eller till och med tre tankar i huvudet samtidigt. På så vis är korsvägen en fin och sinnesvidgande plats att vara på. Den talar på många nivåer – existentiellt, politiskt, historiskt – och jag väljer själv hur jag vill tilltalas. I en tid när tänkandet i hög grad kretsar kring nationer finns mycket att hämta vid en korsväg. Inte bara befriar den mig från de snabba värdeomdömenas träsk och höjer blicken, bort från nationella perspektiv mot de stora, inte alltid uppenbara sammanhangen. När tusenåriga ting skrivs in i samma levande historia, som det som flöt i land häromåret ges också en välbehövlig frist från kronologiskt tänkande.  

Ljussättningen är försonligt mjuk och bidrar till den eftertänksamma känslan, bäddar in och skapar stillhet kring föremål med smärtsamma berättelser. Den blå fiskebåten som lär ha burit 25 människor på flykt  i början av tvåtusentalet. Tre flytvästar insamlade från Lesbos norra stränder. Vattenflaskor och handbroderade dukar funna på väg genom Sonoraöknen i närheten av den hårdbevakade gränsen mellan Mexiko och USA där migranter törstar ihjäl och dör av värmeslag. Rangliga stegar, hopknutna med trasor, använda för flykt över taggtrådsstängsel.  Ställda inför dessa spår är korsvägen mer än en laddad symbol, den är genomlevd erfarenhet. Ingen annanstans kan gränsen mellan räddning och undergång vara så tunn. 

Mest läst