Som den åttiotreårige huvudpersonen Hendrik Groen själv konstaterar, gamla är inne just nu.
Hendrik Groens fiktiva dagbok har blivit en storsäljare i Holland och sålts till över 25 länder och i Sverige har böcker om gamla gubbar gjort succé. Jag tänker på En man som heter Ove och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände också) är en mer stillsam historia om vardagen på ett äldreboende. Hendrik Groen iakttar och kommenterar, ofta vasst och ibland politiskt. Han försöker hålla livslusten uppe och det går till en början ganska dåligt. När han frågar sin husläkare om att avsluta livet skickar denne en tafatt kurator till Hendrik som lovar att avvakta med självmordet. Men det är inte kuratorn som får honom att piggna till utan de nya vännerna och förälskelsen i Eefje.
Tillsammans med några av de andra boende startar Hendrik klubben GMID (Gammal men inte död), med syftet att bekämpa tristess och gnäll. De prövar bland annat golf, besöker zoo och går på matlagningskurs, och delar goda middagar ihop. Men livet är inte utan dramatik, vännerna drabbas av sjukdomar och tillsammans med Eefje för Hendrik en kamp mot föreståndaren, för mer flexibilitet och öppenhet på boendet. GMID måste också hantera avundsjuka från många av de andra, och kocken som ilsket undrar varför de inte kan nöja sig med hans matlagning.
Det svenska förlaget har valt att ge boken undertiteln 83 1/4-årige Hendrik Groens hemliga dagbok, som en blinkning till en av min barndoms favoritböcker: Min hemliga dagbok, Adrian Mole 13 och ¾ år. Den klassen kommer inte boken om Hendrik Groen upp i, men småputtrigt roligt är det.
Som tidigare timvikarie på ett äldreboende gör jag också bedömningen att livet där är väl skildrat, med alla rutiner, krämpor (avföring avhandlas till måltiderna), intriger (vem får bästa sittplatsen på julmiddagen), krympta horisonter, oro för framtiden och allt annat som hör människolivet till.
