Gabriel Byström: Skördetid för den populistiska politiken

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det var en förfärlig söndag. Nationalistisk högerpopulism som kanaliseras via partier som Front National i Frankrike, FPÖ i Österrike och UKIP i Storbritannien attraherade påfallande många av dem som gick och röstade i det val till Europaparlamentet som enbart lyckades locka 43 procent av de röstberättigade. En vecka efter valet försöker en kontinent förstå vad det var som hände. Hur det kom sig att extremnationalistiska partier i många europeiska länder kunde få ett så stort stöd?

Men var den nationalistiska och populistiska vågen verkligen en överraskning? Parallellerna mellan ekonomisk kris, bristande tilltro till etablerade institutioner och det kraftiga uppsving populistiska partier haft är inget nytt fenomen. Varningssignalerna har varit tydliga under många år.

ANNONS

Tidigare i vår kom den omfattande Eurobarometern, en undersökning från EU:s samtliga 28 länder. Den studerar både nuläge och framtidstro. I Frankrike, där Front National fick en fjärdedel av rösterna (24 platser i EU-parlamentet), svarade nästan nio av tio att tillståndet i ekonomin var dåligt. Sex av tio trodde att vi inte sett botten på den ekonomiska krisen, åtta av tio saknade förtroende för den franska regeringen. I Ungern, som också sett en kraftig nationalistisk våg, var resultatet likartat. I Italien ansåg fler än 90 procent att tillståndet i den inhemska ekonomin var dåligt.

Det finns några tankeväckande skillnader i synen på den egna regeringen kontra EU. I Sverige är förtroendet för regering och riksdag högt (mellan 60-70 procent), medan över hälften av svenskarna är EU-skeptiska. I Frankrike saknar åtta av tio förtroende för den egna regeringen, nästan två av tre litar inte på EU. Statistiken ska ses i ljuset av det som Kenan Malik noterade på denna sida för en vecka sedan, allmänhetens förlorade kontakt med den politiska processen. Det ökande avståndet mellan stora väljargrupper och de traditionella partierna. Vilket då öppnar för extrema partier att skaffa sig ett större inflytande.

För många av Europas nationalistiska partier har det skett ett skifte i retoriken de senaste åren. Tidigare fokuserades den mesta kraften på en djupt obehaglig invandrar- och islamfientlig politik. Här finns åtskilliga groteska uttalanden från exempelvis Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen och holländske Geert Wilders. Här finns också ungerska Jobbik vars uttalade anti-semitism och antiziganism har varit svårsmält även för andra extremnationalistiska partier runtom i Europa.

ANNONS

Inför valet förrasöndagen hade flera av de nationalistiska partier som gick fram ändrat fokus till en stark EU-kritik och parallellt med det en allt tydligare öppning mot Putins Ryssland. ”Monstret i Bryssel” skulle bekämpas. Makten återerövras av nationella parlament. Federalismen bekämpas i högsta tänkbara tonläge. Fokusändringen då knappast en effekt av en mer humanistisk syn på omvärlden utan snarare utslag för en klinisk strategi. Det är av allt att döma inte lika motbjudande att rösta på partier som gör vad de kan för att dölja de fascistiska rottrådarna trots att de finns där för den som ids skrapa en liten aning på ytan. Här utgör Sverigedemokraterna ett näraliggande exempel.

I en tid när de ekonomiska klyftorna ökat, allt större grupper marginaliserats, är det skördetid för den populistiska politiken. De enkla lösningarna som sällan tål närmare granskning. I grunden är det ingenting som förändrats trots att politiken klätts i en mindre iögonfallande språkdräkt. Den nationalistiska politiken skiljer ut. De som inkluderas lovas en ljus framtid. De andra, de exkluderade, har all anledning att känna sig hotade.

Även om resultatet förra veckan inte var särskilt överraskande skickar det en kraftig uppmaning till övriga partier att formulera en politik som skapar mindre klyftor och inkluderar i stället för att exkludera. Det är också en uppmaning till EU att fundera över hur de grundläggande värden som slås fast i artikel två i EU-fördraget verkligen kan uppfyllas. Problemet hittills är att det varit allvarligare för ett medlemsland att bryta mot EU:s budgetregler än mot mänskliga rättigheter.

ANNONS
ANNONS