Man kan tycka att det är en märklig kritik. Men det är faktiskt för litet Håkan Hellström i Göteborgs stadsmuseums utställning om de senaste 60 åren av musikaliska avtryck i stadens samtidshistoria.
Jo, videon till Känn ingen sorg för mig Göteborg går att se, i en av de många mediespelare där man kan bläddra genom en uppsjö av olika filmer och låtar. Och i den långa sekvensen av filmbilder som inleder utställningen, och som visas intill trapphuset på tre stora bildskärmar, ingår en snutt från den omtalade Ullevispelningen förra sommaren, med över 70000 personer i publiken. Det är själva avslutningsbilderna som visas, med gigantiska fyrverkerier mot Göteborgshimlen och Håkan som om och om igen sjunger frasen om att gå genom tiden. Det är ju en av de där textraderna som talar rätt in i människor och får dem att resa tillbaka längs sin egen tidsaxel. Musiken som minnesmaskin. Men här ser man i första hand spektaklet, folkvimlet, raketerna.
På ett plan är det skönt förstås, att slippa exploateringen och mytologiseringen av Håkan Hellström som Göteborgsskildrare. Berättelsen om musikens betydelse för det som ägt rum i Göteborg under efterkrigstiden är ju så mycket vidare och den här utställningen handlar verkligen om ett större skeende.
Men det är någonting med sammanställningen av detaljer och föremål, skivomslag och konsertupptagningar, som gör att bilden ändå blir för begränsad. Det som saknas är musikens fäste och förankring i gator och adresser, i förflyttningar mellan bostadsområden och olika sociala skikt, alla mikrohistorier och slumpartade möten, klassmotsättningar och samhällelig blindhet. Här blir själva staden på något vis utsuddad, trots att man har den mitt framför ögonen.
Det man ser och hör är mängder av namn, olika artister som uppträtt här och där, punk- och hårdrockband som passerat revy, stilar som kommit och gått, spelställen och svartklubbar där musiken haft sin tillfälliga hemvist. Jag tycker om röran som uppstår, det stökiga och oordnade, och framförallt gillar jag rummet där man får höra artisterna berätta själva. Intervjuerna med medlemmar i Hammer Hill Click, Ice Age, Blue for Two och Häxfeber, med Daniel Gilbert, Elizabeth Punzi, José Gonzales och Gert Lengstrand, är gjorda av Carl Javér och presenterade i collageform, i fyra olika temablock: ”Göteborg, möten och svartklubbar”, ”Makt, pengar och jämställdhet”, ”Motstånd, fria ytor och replokaler”, ”Spelningar och fans”.
Här finns avtrycken av det personliga, en materialitet, också i sättet att prata, i betoningen av vissa detaljer. Som det faktum att Burås fritidsgård var en viktig plats, något som både Daniel Gilbert och José Gonzales påpekar. Eller det speciella liv som uppstod kring Hammer Hill Clicks spelningar, därför att medlemmarnas familjer var så stora och hade så mycket med förbindelserna med andra delar av världen att göra.
I detta öppnar sig andra berättelser, som vetter ut i Göteborgs dubbelhet som stad, men tyvärr blir det inte riktigt synliggjort i resten av utställningen. Detsamma gäller Nationalteaterns verksamhet i Hisings Backa i mitten av 1970-talet. Det borde finnas massor med dokumentation av mötet mellan rockmusiken och förortslivet, och hur detta kom att påverka flera ungdomsgenerationer. Men här är musiken bara musik. Ulf Dageby sjunger visserligen Barn av vår tid, i en konsertupptagning från 1975, men det som sången handlar om, svärtan och utsattheten, desperationen mellan huskropparna, på torgen och spårvagnshållplatserna, kommer man liksom inte intill.
Däremot finns det ett genialt klipp mellan just Barn av vår tid och den filmsekvens som följer direkt på, med Flamingokvintetten, i en tv-inspelning från Sveriges Magasin 1975. Två helt olika världar, intill varandra, och den sortens kollisioner är också det som skapar livet i en stad. När skillnaderna får vara kvar, i stället för att suddas ut.
Det är en grannlaga uppgift att skapa en utställning som fungerar på det viset. Själva idén är smått genial, att använda sig av de olika musikaliska uttryck som uppstått i Göteborg, för att därigenom spegla samhällsutvecklingen och hur staden har förändrats. Och ibland skymtar den vidare berättelsen fram, som i videon med gruppen Fidget, gjord 1997, med medlemmarna som står vid brofästet under Älvsborgsbron och utanför Röda Stens fabriksbyggnad med graffitimålningar och slitna fasader. Eller i en inspelning från Kållevisionen tio år tidigare, 1987, där Kid Jam rappar utomhus, i närheten av Gamlestans fabriker, samtidigt som en blå spårvagn kör förbi. Här materialiseras staden som symbolvärld och teckenförvirring, en verklighet minst lika suggestiv och laddad som den som skildras i tv-serien Bron. Det räcker att cykla utmed hamnstråken och över någon av broarna, till eller från Hisingen, så ser man allt det där som musiken hör ihop med. Det hårda och det brustna, de skinande husen som lyser av pengar och investeringar och de fallfärdiga som står alldeles intill.
Och just därför är det bästa på hela utställningen en film med Ace of Base, videon till Beautiful Life från 1995. När den kommer rycker man till och vaknar upp. Det beror på skärpan i Max Martins och Denniz Pops ljudbild och den otroligt effektiva poprefrängen. Framför mig står två fyraåriga tjejer i rosa klänningar. De börjar omedelbart dansa när låten går på och det finns någonting befriande i känslan som uppstår. Men mitt i videons flimmer av snabba bildsekvenser ser man också två bilar på en parkeringsplats som brinner. Här blir stadens ofullständiga berättelser plötsligt tydliggjorda, och det sker i en uppsluppen anda.
Jag blir också glad när bilderna och ljuden av Etzia kommer, den begåvade sångerskan Erica Haylett som framför sin moderna, elektroniska variant av dancehallreggae. Staden förbinds med resten av världen. Det är ju bland annat detta som Göteborg behöver så väl: Andra rytmer, andra röster, andra brytningar mellan kulturerna. Staden måste hitta ett sätt att bejaka sina olika erfarenheter och referenssystem och förstå betydelsen av mötesplatser där också oväntade saker kan få äga rum.
Visst är det kul med alla anekdotiska detaljer som väcks till liv på stadsmuseet. Sonya Hedenbratts bror, pianisten Östen Hedenbratt med sina practical jokes. Soulsångerskan Doris Svensson som sjunger Du som bara sett vårar i filmen Åsa Nisse i rekordform. R:arnas sånggrupp Knutna Nävar som i stalinistisk övertygelse drar linjen mellan vän och klassfiende. Masterbandet från en inspelning gjord i Nacksvingsstudion 1992 där Håkan Hellström och Henrik Berggren, i en tidig upplaga av Broder Daniel, framför låtarna Son of St Jacobs Church Organ och Här kommer lyckan. Elektronmusikpionjären Rune Lindblad som omnämns som en av föregångarna till 1990- och 2000-talets explosion av techno- och housemusik.
Ja, Göteborg är fullt av avvikelser och märkliga sidohistorier. Men utställningskonceptet hade behövt mer av fördjupande perspektiv som vetter utanför de musikaliska referenserna och binder ihop det hela. Jag får en känsla av att utställningsproducenterna en smula gått vilse bland alla namn, stiluttryck och rådgivare som bidragit med specifika minnen. Det finns ett annat pussel att lägga. En mer politisk berättelse.
Magnus Haglund ser Göteborgs stadsmuseums utställning om musiklivet i Göteborg 1955–2018 och tycker att utställningskonceptet hade behövt mer av fördjupande perspektiv som vetter utanför de musikaliska referenserna.
Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och recenserade senast Fallet Makropulos på Göteborgsoperan.
