Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/5

Göteborg är ett vilohem för själen

Skådespelaren Mirja Burlin hade bara sett räkor på burk när hon kom till Göteborg första gången.

Jag vet nästan inte vad gatorna heter i Göteborg och ändå vet jag var de ligger och hur de ser ut – är det att vara hemma i en stad?

Ingen särskilt plats är min och ändå känner jag att alla gator, vägar och ställen är mina.

Hur kan det bli så?

Jag kom till Göteborg för att arbeta. Innan dess hade jag bara varit här en gång och blivit skrämd på Västerhavet. Var på besök på Tjörn på fisketur och fiskade upp krabbor och ute på havet fick vi motorhaveri. Han som körde båten var präst och han svor inte en enda gång fastän motorn var stum och vi gungade än hit än dit med krabb-burarna. Eller var det hummer?

Jag var tio år, från Norrbotten och hade bara sett skalade räkor på burk och upplevt kräftskiva endast som informationsfilm på Anslagstavlan på SVT. 

1993. Min plats då blev Stadsteatern och det blev en trygghet och förknippad med alla relationer och många goda händer som tog hand om mig. 
Jag var 22, väldigt kaxig och lycklig! 

Sedan har platserna och teatrarna avlöst varandra; Angeredsteatern, Backa Teater, Folkteatern vid Järntorget, Lorensbergsteatern, Aftonstjärnan på Lindholmen, Konserthuset, Trädgårdsföreningen och Älvsborgs Fästning! 
Jag har åkt i alla väderstreck och tjänat Thalia.

Har ofta tänkt att Göteborg är liksom ett vilohem för själen. Det är själva andan som gör det enkelt att leva här.
Kan bli glad av vänligheten och samtidigt väldigt bekymrad över allt våld och splittring.

Jag har många minnen från olika platser. Mina barn växer upp här och det gör mig stolt att de får lära känna den stad som kommit att betyda så mycket för mig.

Hela Göteborg är en plats där jag känner mig hemma och jag minns en gång när jag spelade på Stadsteatern och i början av pjäsen sprang skådespelarna omkring bland publiken.

Jag dansade och höll på i min roll och tyckte mig vara väldigt övertygande då en man ur publiken med klassisk göteborgsdialekt tog tag i min hand och frågade mig:

– Hur trivs du på den här sidan älven då?

Jag minns att jag tänkte; – ser han inte att jag jobbar? Men sedan tänkte jag att den kontakt jag haft med publiken i alla år i Göteborg är precis av det slaget.

Direkt, nära och liksom utan några krusiduller! 

Ibland kan jag längta efter platser med mer människor och folkträngsel. Det tror jag alla gör ibland och kanske också många som kommit hit från större städer än jag. Men då tar jag och reser någonstans och trängs ett tag. Nä, jag skriver inte Stockholm det blir så fel här. 

Närheten till havet och den salta vinden som man kan känna vissa dagar var något som jag saknade när jag inte bodde här. 

2010. Jag kunde gå efter Hornsgatan och längta efter salt vind. Vinden gör något med mig. I Göteborg går det bra att längta bort för det är liksom tillåtet.

Dramatikern Kent Andersson beskrev jante-lagen som han upplevde under uppväxten så här: ”du ska inte tro att du är den enda som som tror att du inte är nåt” och på något sätt är det lite synonymt med känslan som jag känner i Göteborg. Det är liksom ingen idé att försöka tro att man kan bli något.

I Göteborg går man omkring och är en del av allt. Och det är ok att hata det. 

2017. Jag hade inte fikat på Cigarren på Järntorget på många år när jag steg in där med min dotter och träffade en bekant som jag inte hade sett på femton år. Hen började genast prata med min dotter. De satt där i fönstret och kollade ut på måsarna som slogs om soporna på de hala kullerstenarna på andra sidan fönsterglaset. De pratade med varann för att hen kände mig en gång. 

Min dotter och min gamla vän pratade med varann som om de var gamla bekanta. De hade aldrig träffats och jag log och tänkte på mina minnen. Jag känner en massa människor som jag känner på ett sånt där göteborgskt vis! Den där tonen och den underliggande humorn. Jag fick ett tomt cigarrställ med mig hem som hon kunde ha som stall till sina my little ponies.

Efter att jag kom tillbaka från min Stockholmssejour har jag likt sången som Monica Zetterlund sjunger trampat runt i resterna utav mitt liv och några dörrar har stängts, men nya har visst öppnats. Föräldrar som insjuknar, vänner som dör och barn som föds. Rynkor som blir skrattgropar och läsglasögonen som blir vardag. Rösten som djupnar och uttrycken som blir färre men lättare att få tag på då man inte är lika vig som förr.

Det är inte farligt att vara nostalgisk längre och jag inser att jag måste ta med mig min Göteborgshistoria och min kärlek till den här stan vart än jag går. I hjärtat är jag ju norrbottning, men Göteborg och göteborgarna har för alltid en plats i min själ och tanke.

Och numera kan jag se skillnad på kräftor, krabbor och räkor. Och hummer! Precis som de olika märkena på surströmming ... allt lär man sig med åren.

Se mer från - Mitt Göteborg
Mest läst