Lütfi Özkök har gått bort. Han blev 94 år gammal och var en vän. De som inte närmare känner till honom bör därför informeras, ty Lütfi var en sant världsomspännande gestalt. Han kom från Turkiet, i Frankrike förälskade han sig i svenska Anne-Marie och sedan landade han i Sverige, 1950.
Han var poet med djupa rötter i fransk dikt, se hans Vindarnas väg (1984) och Drömmen andas i gräset (2000), men vi känner honom främst som författarfotograf. Fast Lütfi sa alltid att han egentligen inte var fotograf utan mest tog tillfället att porträttera sina vänner.
Och vilka vänner var nu inte detta! På ett eller annat vis. Han porträtterade Samuel Beckett, Paul Celan, Nelly Sachs, Jorge Luis Borges, Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Nadine Godimer, René Char, Nazim Hikmet, André Breton, Werner Aspenström och sedan fortsätter det i hundratals ansikten från alla länder. Världsparnassen.
Jag hade glädjen att flera gånger få sitta vid hans köksbord och höra Lütfi berätta. Det var på Stamgatan 59 i Östberga i Stockholm. Vi drack kaffe och jag hade med mig croissanter. Det uppskattades! Vilka andra hade inte suttit i det där köket på Stamgatan! Slog det mig stillsamt.
Han gav mig tillåtelse att bläddra i hans arkiv i skrubben bredvid. Fantastiskt vad man fann där! Jag minns en bild av Marcel Duchamp med hatt och cigarr, (men hittade den inte sen), jag minns en bild av Marguerite Duras i kokett med tjusig hatt (och upptäckte sedan att Lütfi hade den i sitt sovrum). Jag minns även bilder av Sun Axelsson när hon står och pratar med Alberto Giacometti på ett kafé. Bilder som få sedan sett.
Hans särskilda frändskap var med poeten René Char - hans poetiska lillpappa, fast Char var två meter lång och hade 48 i skor. Lütfis porträttbilder publicerades över jordens alla hörn och hemma hos honom låg alla dessa urklipp som sänts honom i högar. Lütfis bilder av Beckett i bostaden på Rue Saint Jacques är orubbliga klassiker.
Att tala med Lütfi i telefon var som att träffas av glädjestorm på svensk-franska med turkiska inslag. Han kunde vara jublande som sommarsol och plötsligt en sekund senare sorgsen som ett ensamt moln – sorgen över Anne-Maries död - men så tog han sats igen och skrattade med all levnadsvärme. Fotograf? Nej, jag är poet.
