Johannes Norlander. Så heter han faktiskt. Vinnaren av årets Kasper Salin-pris, Sveriges mest prestigefulla arkitekturutmärkelse.
Men det missade man på TT. Den notis som kablades ut till landets alla tidningar i tisdags nämnde byggherren – HSB – men inte arkitekten.
Som om det vinnande bostadshuset i Örgryte hade trollat fram sig självt.
I dag, måndag, ska Chalmers fatta beslut om en sammanslagning. Institutionen för Arkitektur föreslås fusionera med institutionen för Bygg- och miljöteknik. Båda sysslar ju med samhällsbyggnad, resonerar rektor Stefan Bengtsson som hoppas att effektivisera högskolans verksamhet och genera en mer ”robust ekonomi”.
Man undrar, läser han inte tidningen?
Ser han sig inte om när han tar sig till jobbet?
Det är knappast mindre uttrycksfull arkitektur vi behöver, utan mer.
Det senaste decenniet har svenska arkitekter morskat upp sig. Miljonprogramsförbannelsen har släppt och en ny generation, surfandes på Internets bildström av utländska praktverk, börjar göra sig sedd.
Göteborgaren Norlander är en, hans tillbyggnad till Handelshögskolan förväntas stå klar 2023. Petra Gipp och Bolle Tham är två andra, båda medlemmar av årets Kasper Salin-jury. Gipp kanoniserades nyligen av websidan Architizer till en av arkitekturhistoriens mest inflytelserika kvinnor. Och det var Tham som vann Kasper Salin-priset förra året, för den nya arkitekturskolan i Stockholm.
Där bygger man nytt, i Göteborg buntar man ihop.
Om rektor Bengtsson önskar främja utvecklingen mot en mer expressiv och originell byggnadskonst borde han lägga excel-arken åt sidan och lyssna till sina kolleger. Sammanslagningen har kritiserats från dag ett, ända sedan idén presenterades före sommaren, och i onsdagens GP skrev bland andra Gert Wingårdh och Magnus Månsson, professorer på skolan, att ”skulle arkitekturbegreppet marginaliseras, eller arkitekturämnets hemvist bli otydlig, äventyras hela utbildningens status”.
Och mycket mer därtill, förstås. Tänk bort Feskekôrka av Victor von Gegerfelt och Ullevi av Sten Samuelson och Nils Ericsonterminalen av Niels Torp och Masthuggskyrkan av Sigfrid Ericson och Kuggen av Wingårdh och vad får du då?
En långt torftigare stad med mindre atmosfär, karisma och folkliv.
Blir Chalmers omstrukturering av kommer detta att bli konsekvensen. Det är oundvikligt. Om arkitekturens omätbara kvaliteter dagligen ska utsättas för ingenjörernas kvantifieringsvurm kommer den konstnärliga experimentlustan att sakta men säkert dämpas. Mjuka värden som estetik, symbolik, känsla, skönhet, harmoni och anarki kommer att förlora relevans. Dagsaktuella frågor om miljö, energi och ekonomi kommer att sätta agendan.
Att arkitektur utgör en viktig del av samhällsbygget vet vi. Men det betyder inte att arkitekterna ska tvingas påta sig den grandiosa rollen av samhällsbyggare.
