Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/12

Experiment som gör äktenskap till ett jippo

Jag älskade SVT:s serie Gift vid första ögonkastet. Ända tills jag började förakta det, skriver Emanuel Karlsten.

Jag älskade SVT:s serie Gift vid första ögonkastet. Ända tills jag började förakta det. 
Allt började så bra. Det var en hisnande idé, att personer med hjälp av data och relationsexperter skulle matchas ihop för att sedan mötas för första gången vid altaret – och lova evig trohet. Det var modigt, banbrytande och efter de första avsnitten var jag övertygad om att SVT var något på spåren. Jag såg programmet som ett smart inspel i debatten om den ängsliga samtidsmänniskan. Att de valmöjligheter vi utsätts för låser oss och gör oss överkritiska. När vi kan välja mellan allt handlar snart jakten istället om att hitta det perfekta: Utbildningen, arbetet, livet – och livspartner. Vilket är totalt förlamande! Hur ska någon någonsin kunna välja något när gräset alltid ser ut att vara grönare på andra sidan?

Men inte i Gifta på låtsas. Där tilldelas du en partner och ett äktenskap. Programmet samlar makarnas släkter till bröllop, fest och sedan bjuds det på bröllopsresa och parterapi. Programmet drivs kring en tes att om någon annan tar beslutet om livskamrat åt dig har du bättre chans att fokusera på att älska, leva och kompromissa.

Jag älskade det i teorin och inledningsvis även i praktiken. Första säsongen var ljuvlig. Jag speglade mig i de ängsliga singlarnas ångest och brister. Jag kände med i den surrealistiska upplevelsen av bröllopets styrka: till och med när du gifter dig med en främling kan det kännas som ditt livs största dag. Magin som uppstår vid vigsel, fest, löftet framför vännerna kan vara oslagbar. Beslutet är taget, nu kör vi!

Men sen. För det blev ett sen. 12 stycken “sen”. Alla sex par som hittills har deltagit i programmets två avslutade säsonger har skiljt sig. Fyra av dem gjorde det direkt under programmets fyra inspelningsveckor. Några av paren har vittnat om att programmet varit det mest traumatiska de varit med om och lobbar återkommande för att stoppa serien. Om programmets uppgift var att vara ett experiment står det ganska klart att det efter två säsonger är ett misslyckat sådant. Ändå rullar nu en tredje säsong. 

Det är här det vänder för mig. Nu är programmet inte längre ett socialt experiment, nu är det belagt hur uselt SVT är på experimentet. Konsekvenserna och riskerna är nu överhängande negativa. Dels för paren som deltar, men också för den allmänna synen på äktenskapet. Som ett jippo. Som en grej att testa om dejting inte funkar. Det devalverar äktenskapet, förringar betydelsen det har att samla den närmaste familjen och vännerna för att göra detta ceremoniella avstamp.

Tolv personer har gått igenom skilsmässa på grund av SVT. Kanske är det en axelryckning för SVT? Baksidan av en kul idé? För en “kul idé” är vad programmet nu reducerats till. 

Jag tror knappt någon längre funderar över programmet i termer av inspel i någon debatt om singelmänniskan. Snarare för det tankar kring SVT självt. 

Om man som program vill bli vald bland alla valmöjligheter behöver man utmärka sig, flytta gränser, göra något nytt. För SVT innebär det att offra äktenskapets betydelse. 
För detta blir de belönade, programmet toppar de digitala tittartopplistorna. Men jag begriper inte längre varför de tycker att det är värt det. 
 

Mest läst