Eva F Dahlgren återvänder till barnen

Det handlar om de oäkta barnen, barnen som ingen ville ha, barn som såldes på auktion, som vanvårdades och utnyttjades som arbetskraft i början av 1900-talet. I sin nya bok berättar Eva F Dahlgren de bortglömda barnens historia.

ANNONS
|

När Eva F Dahlgren arbetade med sin förra bok Fallna kvinnor, såg hon i arkiven att många av kvinnorna hade skyfflats runt som barn, till olika barnhem och fosterhem. Flera av dem födde sedan egna barn.

– Vad hände med dessa barn? Jag undrade själv mycket över det och fick också både mejl och brev från läsare som ställde samma fråga. Och nu har jag återvänt till arkiven och tagit reda på det, förklarar hon.

Flickan i sex-, sjuårsåldern på omslagsbilden till boken Vad hände med barnen? står finklädd med resväska i hand. Den bilden såg Eva på en utställning om barnhemsbarn,

ANNONS

–Jag föll direkt för bilden och när jag sedan fick reda på att den lilla flickan står på Lilla Hemmets trappa passade den ännu bättre, säger Eva F Dahlgren.

Följer två flickor

I boken följer hon nämligen två flickor, Kerstin och Rut födda 1921, som först vårdas på Lilla Hemmet och sedan vidare genom livet.

Lilla Hemmet på Kungsholmen var väldens första vårdhem för barn födda med syfilis. Det invigdes 1910, vården var avgiftsfri och bekostades av välgörenhet. På andra sidan gatan ligger Sankt Görans sjukhus som byggdes för patienter med smittosamma könssjukdomar.

–Kerstin är dotter till Karin, en av de prostituerade kvinnor som jag följde i Fallna kvinnor. Karin var syfilissjuk när hon födde Kerstin.

Båda mor och barn vårdades på Sankt Göran och överlevde. Kerstin omhändertogs av myndigheterna och flyttades till Lilla Hemmet när hon var nio månader. Lilla Hemmet var en modern inrättning för sin tid, där barnen kunde leka med pedagogiska Montessorileksaker som var skänkta och få behandling med sol, bad och vitaminrik kost.

–Och så den ruskiga behandlingen med kvicksilver. Barnen bar omkring kvicksilversalva i små påsar på bröstet för att de skulle andas in ångorna, som skulle gå upp till hjärnan. Det var före penicillinet och en av de behandlingar mot syfilis som stod tillbuds på den tiden. Det hjälpte en del att bli friska men många dog och andra fick betala ett högt pris. I en av barnens journaler kan man läsa: "nu frisk från sjukdom men i stället idiot”.

ANNONS

Fosterhem på Gålö

Kerstin och Rut är båda "oäkta barn" och 1927 skrivs de friskförklarade sexåringarna ut från Lilla Hemmet. Båda längtar efter sina mammor. Ruts mamma har avsagt sig målsmanskapet, en förutsättning för att Rut ska få komma till fosterhem på Uppfostringsinrättningen Gålö i Stockholms skärgård. Kerstins mamma Karin har inte gått att spåra, men Kerstin får komma till Gålö ändå med hänvisning till "mammans lösaktiga leverne".

Gålö var fosterbarnens ö. Där placerades närmare tusen fosterbarn under de 80 år som Uppfostringsinrättningen drev sin verksamhet där fram till det lades ner 1939. På ön tvingades torparna att ta emot minst fyra fosterbarn var för att få behålla sina arrenden. Barnen utnyttjades hårt som arbetskraft. En sak var dock positiv. Det var stort fokus på skolan. Utbildning gick före arbete och torparna förlorade sina arrenden om de höll barnen hemma för arbete.

Syster Gertrud brydde sig

Vad hände med barnen bygger på journaler, myndighetshandlingar men också personliga brev.

–Jag använder en hel del brev i boken, jag vill ju gärna komma åt känslorna också.

För många barn som vistades sina första år på Lilla Hemmet blev föreståndarinnan, Syster Gertrud viktig långt upp i vuxen ålder.

–Många barn brevväxlade med henne och hon var en ledfyr i många barns liv. Barn som var ensamma i livet, men tack vare hennes engagemang och andra som brydde sig, var det inget totalt mörker, säger Eva F Dahlgren.

ANNONS

Eva F Dahlgren har alltid skrivit och ville bli journalist när hon växte upp.

–Jag utbildade mig till socionom. Jag var blyg och mina föräldrar var oroliga att jag inte skulle klara journalistjobbet. De trodde att journalister måste vara skjutjärn som tv-reportern Bosse Holmström, stå i centrum och vräka sig fram.

Farfar rasbiologen

Sin första bok skrev hon parallellt med sitt första journalistjobb i Dalarna, en reportagebok om kvinnor med anknytning till Domnarvets Jernverk. Efter tjugo år i journalistyrket, bland annat som reporter vid TT:s redaktion i Göteborg, hamnade hon i en yrkeskris.

– Jag bestämde mig för att skriva om något annat. Det skulle bli en essä som handlade om angiveri men när jag satt där med blyertspennan i hand och tomma papper och skulle börja skriva kände jag farfars knackning med doktorsringen mot mitt huvud. Farfar som varit död i många år, berättar hon.

K V Ossian Dahlgren var professor i botanik i Uppsala, en farfar som Eva både beundrade och tyckte om när hon växte upp. Så hon började skriva om honom, våningen och den gåtfulla människoskallen på hans skrivbord, där han förvarade gummiband och gem.

–Jag ringde min pappa och bad honom att skicka lite som farfar hade skrivit. "Det är bara om en massa fjärilar och blommor", sa pappa och skickade en låda.

ANNONS

Bland papperen fanns en klippbok och när Eva bläddrade i den fick hon se en jubilarartikel från 1948, när farfadern fyllde 60 år, där man särskilt hyllade hans insatser för rasbiologiska institutet.

–För mig blev det en total chock. Jag skämdes till en början och tänkte först absolut inte skriva en rad om hans rasbiologiska teorier. Men jag blev nyfiken och på den vägen är det.

Farfar var rasbiolog kom 2002 och blev mycket uppmärksammad.

Spärrades in

Under arbetet med Farfar-boken fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Bilder som föreställde ”undermåliga” kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Vilka var kvinnorna? Hur såg deras liv ut? Och varför hade de hamnat på Landskrona? Om det handlade hennes förra bok Fallna kvinnor.

–Förhoppningsvis gav jag dem upprättelse, säger Eva F Dahlgren.

Vad hände med barnen? är den tredje och avslutande delen i trilogin.

–Gemensamt för de här tre böcker är synen på människor. Man kan säga att farfar gav mig temat: Vem är värdefull? Vem är undermålig? Och vem avgör det?

–Den första boken handlar om konsekvenserna för familjen. Farfar reste runt och propagerade för att man måste skaffa långa, blonda barn och själv gifte han sig med min lilla farmor som var mörk och 1,47 och härstammade från Sydfrankrike. Så det blev ju inga blondiner. Farfar är fortfarande en stor gåta för mig. Jag väljer att tänka att han inte följde sina egna rasteorier utan att han lät känslorna styra och att det var kärlek, säger Eva F Dahlgren.

ANNONS

Kände sig värdelös

För familjen fick rasteorierna konsekvenser.

–Min pappa sa att han alltid känt sig värdelös. När han tog studenten efterskänkte farfar en bok som blivit förstörd i regnet. Pappas långa och blonda kusiner fick däremot manschettknappar i guld av farfar. När min bok kom ut grät min pappa och sa " det är det bästa du har skrivit". Min faster dröjde med att skaffa egna barn. Hon uppfattade sig som "B-människa" fysiskt sett, en som inte hade rätt att fortplanta sig och ville i stället öppna barnhem för föräldralösa "A-barn".

Har historia alltid intresserat dig?

–I mellanstadiet gillade jag inte historia, det handlade bara om kungar och en massa fältslag. Men så läste jag Vilhelm Mobergs Min svenska historia och den gjorde stort intryck på mig. Och nu har jag skrivit min historia.

Varför är historia viktigt för dig?

–En del människor tycker inte att det är viktigt att veta något om det som varit. Men jag tycker att man förstår sin samtid och vem man själv är lite bättre när man vet lite grann om vad som har format en.

Viktiga reformer

Under arbetet med böckerna har Eva F Dahlgren tänkt mycket på hur svårt det var att vara kvinna för inte så länge sedan. Det fanns inga preventivmedel, inga abortmöjligheter, inga barnbidrag, ingen barntillsyn, ingen föräldrapenning.

ANNONS

–Att då föda ett så kallad oäkta barn var ofta en katastrof och en del fördrevs och var tvungna att gå på gatan. De blev "fallna kvinnor".

–När jag arbetat med boken har jag insett hur jämställdhetsreformerna även gagnat barnen, något som lyfts fram av barndomshistorikern Johanna Sköld. På den här tiden placerades barn i fosterhem för att det inte fanns barntillsyn. I dag kan barn växa upp med en ensamstående förälder.

Planer på nya skrivprojekt?

–Jag har lite hemliga tankar om det.

Innefattar dessa mer arkivresearch?

–Ja, tyvärr är det väl så igen. Men det blir inte något jättejobb. Nu längtar jag mest att skriva för mig själv, att få experimentera och att känna att det inte måste bli någonting. Det kan få hamna i min byrålåda.

Eva F Dahlgren

Yrke: Författare och journalist.

Ålder: 65 år.

Familj: Make och två vuxna döttrar.

Född: I Karlstad, uppvuxen i Bjuv.

Bor: I Haga, Göteborg.

Intressen: Har börjat intressera mig mer och mer för naturen och så har jag blivit drabbad av opera.

Tidigare utgivning: Kvinnor på bruket (1980), Farfar var rasbiolog (2002), Det här är inte jag: en dokumentärroman (2005), Fallet Sigrid Gillner (2008). Det vita kolet (2011), Fallna kvinnor: när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut ((2013).

Aktuell: Med boken Vad hände med barnen? Hur de minsta blev en handelsvara.

ANNONS