På Bokmässan tar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ett foto på Samuel och lägger upp det på sin Facebook. Vad jag kan se på fotot är Samuel en ung svart man som går omkring på mässans golv och städar och plockar upp de enorma mängder papper som de tusentals författare och besökare lämnat efter sig.
Ohlson Wallin tar fotot som en kommentar till det av Författarförbundet organiserade seminariet med rubriken Får man lov att använda n-ordet. Seminariet genomförs utan att en enda person som skulle kunna identifieras som en n***r är närvarande bland panelisterna.
En mästerfotograf kan fånga ett stort samhälleligt skeende i ett enda klick. Fotot förklarar bättre än någon annan text den fulla vidden och konsekvensen av avsaknaden av representation.
Beskylls för att vilja kväsa debatten
En n***r är inte en människa med en viss hudfärg, det är en uppsjö av bilder konstruerade att höra ihop med den svarta mannen. Arbetet är centralt för dessa bilder. Slaven som skördar bomull på plantagerna, den starka kroppen med rytmen i blodet, städaren på Bokmässans golv.
De som reagerar på sådana här sammanhang beskylls för att vilja kväsa debatten, för att likt sektvänstern på 70-talet tvinga in alla i samma fåra, de beskylls för att ha ömma tår. Men tvärtom är de tår det trampas på så starka och så trampade på att naglarna redan har ramlat av.
De starka reaktionerna kommer för att det finns ett samband mellan avsaknaden av representation uppe på scenen och diskrimineringen på arbetsmarknaden nere på golvet.
"Diplom till ingen nytta"
Reaktioner kommer för att en ung generation sett sina pappor slita ut sig som städerskor för att sedan bli misstänkliggjorda för sina smärtor av vården. De har sett sina mammor förtvivlat visa upp sina akademiska diplom till ingen nytta. Och de har sett att diskrimineringen fortsätter.
Sverige är ett land med omfattande diskriminering på arbetsmarknaden. Sverige är ett land där infödda svenskar börjar flytta ifrån ett bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare är fem procent. Det som en del menar är en åsiktskorridor är för många som aldrig får komma till tals i samhällsdebatten en oändligt lång korridor av brustna drömmar och besvikelser. En suckarnas korridor.
Och kanske är det den där femprocentsspärren som har passerats och föranlett att vissa nått bristningsgränsen för identitetspolitk, normkritik och politisk korrekthet. Andra kanske tycker att det är något skumt med ett land där det finns fler Jan på ledande positioner inom SVT än vad det finns svarta.
En del vill fly landet på grund av det normkritiska tvånget som råder. Andra skulle bara vilja bli behandlade som fullvärdiga medborgare i det land där de arbetar, bor och lever.
