Att mäta en civilisations tillstånd kan göras på flera sätt. Ett av dem är att titta på vad vi debatterar. Och just nu är det i så fall en både dyster och fascinerande värld som målas upp.
Finns det något mer obegripligt än den ständigt pågående debatten om att man inte får säga vad man vill i det här landet? Vecka efter vecka fortgår den. De mest etablerade av skribenter har till och med börjat skriva långa texter om det förbjudna de vill säga, men ändå avsluta att de inte får säga det i det här landet. Så vad var det i så fall de precis gjorde?
Har det ens någonsin tidigare funnits en tid då samhället gett mer utrymme för åsikter som “inte får sägas” än nu?
Situationen anses så kritisk att några av landets mest profilerade mediemän börjat agera i informella aktionsgrupper. Skapar provokationer med syfte att rädda Sverige från ängslighet. Det var så komikern Henrik Schyffert förklarade det efter att han på internet skrev att han ville bajsa folk i ansiktet och sexuellt angripa människors ändar på olika sätt. “Om allt fler ropar bajs och kiss kanske ängsligheten lägger sig”, svarade han till SVT.
Medieprofilen Alex Schulman hakade på, kallade någon vecka senare den transexuella Bruce Jenner för “en tönt” när denne poserat på ett tidningsomslag. Och den senaste veckan önskade programledaren Filip Hammar i en kommentar på nätet att det skulle gå “åt helvete” för prinsessan Sofias “överklass-charity”. Om han ville be om ursäkt? Nej, ursäkt skulle den be som krävde en ursäkt av honom.
Det är alltså här vi till slut landade. Det var här civilisationen nådde sin topp och vi långsamt började implodera. I alla år har vi kämpat för ett civiliserat samhälle som skulle stå upp för medmänsklighet, jämställdhet och tolerans, men när vi väl nått dit känner vi oss kvävda. Måste vi alltid ta hänsyn? Måste vi alltid kämpa för kvinnors rätt? Måste vi alltid vara artiga? Kan vi inte någon gång bara få tänka på oss själva och vår rätt att säga reflexmässiga dumheter?
Jo, det kan du. Och jo, det gör du. Hela internet är fullt av vidriga små tillhåll för de vidrigaste av åsikter. Där människor hetsar varandra till att säga de mest nedsättande orden om invandrare, sexuellt avvikande eller oliktänkande. Det skojas, dunkas rygg och pratas om att det är tur att de har varandra, för det här “får man ju inte säga i det här landet”.
Hur kan de ens påstå det?
Jag tror nu inte alla har blivit idioter, utan istället att vi blandat ihop vad man “inte får säga”, med vad som “inte är socialt accepterat att få säga”. Alltså: man får numera förvänta sig mothugg om man öppet uttrycker sig på ett sätt som avviker från samhällets normer. Jag antar att det är detta som skaver för dem som är vana att säga dumheter.
Det civiliserade samhället har landat i en rad olika värderingar som gett mod till allt fler människor att säga emot i fikarum, släktkalas eller när någon säger något dumt på teve. Internet har gett oss verktyg att snabbt reagera och mobilisera mot det oanständiga. Vi vet våra och andras rättigheter och vill försvara dem. Det är denna kulturkrock som skapat missförståndet och debatten om “vad man inte får säga”. Vår rädsla för konflikter har gjort att vi tycker det är tråkigt när allt nu måste skärskådas. Kan man inte bara få kalla sin chokladboll för vad man vill? Måste vi alltid tjafsa om jämställdhet? Kan man inte bara få vara lite raljant och lite slängig? Jo. Hur mycket du vill. Men privilegiet att göra det utan kritik är över.
Allt det här leder fram till en uppenbar konflikt: Vår jakt på konsensus om vad som är en civiliserad åsikt har skapat ett facit för korrekthet. Den som inte håller med är intolerant och kan snabbt stötas ut. De utstötta skapar rebellgrupper och umgås i djupa skyttegravar varifrån de då och då kastar debattglada handgranater med oviktig träffbild. Ingen av sidorna är intresserade av att bli påverkade av varandra.
Det är här man kan utläsa något om civilisationens tillstånd och fundera över vad som blir nästa steg. Vi har konstruerat ett i stora drag perfekt samhälle där vi har så lite att bekymra oss för att vårt största problem nu är varför vi måste tycka rätt saker hela tiden. Varför vi måste vara så toleranta, bry oss om andra. Varför vi inte bara kan få ta hand om oss själva.
Finns det någon väg framåt från det? Kommer vi nu gå in i en tid där reptilhjärnan tar över. Där populistiska, självupptagna partier får leda oss för om deras sanningar är så förbjudna, måste de väl vara mer sanna? Det är som Bibelns berättelse om Adam och Eva. Trots all världens överflöd blev till slut den förbjudna frukten det enda som blev riktigt intressant och till sist oemotståndligt.
Den uttråkade, kanske ostimulerade mänskliga hjärnan är den farligaste. Därför är det kanske ibland viktigt att släppa fram det idiotiska, viktigt att låta de korkade tankarna få skrivas.
För du får säga vad du vill i det här landet. Du får bara lära dig hantera att du inte längre kommer stå oemotsagd.
