"Det är såhär krig ser ut", tänker jag när jag ser på Gazas tårar. Vibeke Løkkebergs prisbelönade dokumentärfilm, som visades i SVT förra veckan, följer tre barn under israeliska militärens bombningar av Gaza mellan 2008 och 2009. Våld, död, sorg och plötsliga missilanfall varvas med försöken att skapa en vardag i krigets Palestina. Det är så krig ser ut. Inte genom statistiska siffror på antal dödade eller skadade, inte genom militära pressmeddelanden eller abstrakta reflektioner över konfliktens perspektiv. Kriget ser ut just såhär: ett barns tårfyllda ögon när hon berättar om hur hennes far dog av en bomb, hur hon och syskonen skakade honom och skrek av sorg. Hennes bröder sprang för att hämta ambulans och sköts till döds i sprången. Hon lämnades ensam kvar med den ofattbara sorgen och ensamheten. Med kameran fokuserad nära hennes ansikte säger hon att hon önskar att hon följt med bröderna, så att hon också var död nu.
I Gazas tårar värjer inte skildringen för någonting. Livlösa barnkroppar med skott på brösten, ett skadat spädbarn och en gråtande mor, en ung flicka som desperat försöker trösta ett yngre barn som skriker efter mamma med blodiga bandage om huvudet. Det är såhär världens konflikter ser ut och inga barn borde behöva uppleva det. Ingen elvaåring ska behöva springa över döda kroppar med sitt skrikande syskon i handen eller skaka sin fars blodiga kropp i ett desperat försök att väcka honom till liv. Det är så självklart. Ändå är det sådant som barn upplever dagligen runt om i världen.
En oerhört liten del av dem flyr och en ännu mindre andel av de som flyr når Sverige. Inte sällan bär de på smärtsamma erfarenheter och trauman, adderat till traumat att ryckas upp från sin tillvaro och fly till ett okänt land. De är i behov av skydd, omsorg och förståelse. Det kan verka självklart, ändå verkar det behöva upprepas i en tid av myter om massinvandring och kulturberikare. Där rasismen frodas i Internets alla forum och i vart och vartannat fikarum samtidigt som en 91-årig dement och hjärtsjuk kvinna skickas ensam tillbaka till sitt hemland eftersom hon inte kan tillföra Sverige något ekonomiskt.
Vi som önskar att Sverigedemokraternas påstådda massinvandring faktiskt skulle besannas har ett ansvar att gång på gång upprepa vad det handlar om: En medmänsklighet, ett grundläggande etiskt förhållningssätt. Inför sorgen och rädslan är vi alla lika. Tårarna i världens konflikter, förtryck och utbredda fattigdom är också våra tårar. Det minsta vi kan göra är att ta emot de som flyr och ge dem omsorg och förutsättningar för ett tryggare liv.
