Elin Grelsson Almestad: Vi vita samtalar gärna om rasism

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag är vit och jag ska nu skriva en text om rasism. Vi gör ju gärna det, vi vita. Tar plats i samtalet om rasism. Eller ännu hellre, i diskussionen kring vad som räknas som rasistiskt. Inte minst är det tydligt i kulturdebatten.

Konstnären Anna Odell klargjorde exempelvis att hon inte trodde att muslimer tar mer illa vid sig av Lars Vilks medverkan på en antimuslismsk konferens än vad de gjorde av rondellhunden. Litteraturkritikern Jonas Thente konstaterade nyligen på sin DN-blogg att de som kritiserat det rasistiskt stereotypa utseendet på en figur i Stina Wirséns film Liten Skär och alla små ­ brokiga måste vara ”kvoterade kvasiforskare” och ”akademiutbildade kärringar” (”kärringar” hade strukits i papperstidningen). Merparten av de medverkande i diskussionen som följde efter Makode Lindes uppmärksammade tårta var vita debattörer som avgjorde om någon skulle känna sig kränkt eller inte. Och när skribenten Patrik Lundberg häromåret skrev en krönika om att ständigt utsättas för rasism på grund av sitt asiatiska utseende kom debatten att handla om en enstaka rad kring Fazers Kinapuffar. ”Är man så lättkränkt att man inte ens kan tolerera en bild på en godispåse?” höhö-flabbades det bland icke-asiater i diskussionen.

ANNONS

Det är så mycket enklare när merparten av debattutrymmet upptas av vita. Vi är nämligen oerhört duktiga på att isolera varje rasistiskt uttryck till en enskild händelse, där bedömningen inte handlar om rasism utan huruvida individen hade rätt att känna sig kränkt eller inte. De där isolerade uttrycken är ju de enda som vi ser och så länge det är allt vi ser slipper vi konfronteras med den slentrianrasism som genomsyrar hela samhället och även oss som individer.

Så kan en livslång erfarenhet av en rasifierad kropp i en vit norm enkelt reduceras till en godispåse, en tecknad bild, en tårta eller en rondellhund. Varje misstänksam blick, varje gång man bortsorterats på grund av sitt konstiga namn, varje gång man fått höra ”blatte”, ”neger” eller ”tjing­tjong” och varje gång ens kropp och erfarenheter inte representerats på samma självklara sätt i det offentliga rummet som den vita. Allt blir med ens bara en fråga om att vara paranoid och överdrivet ängslig i just detta specifika fall.

Ja, jag tycker att många av oss kan vara tysta ett slag. Lämna plats åt erfarenheter och kunskap i stället för spekulationer. Det innebär på inget sätt att ett kollektiv bestående av gruppen ”alla andra” gemensamt kommer att ge en enhetlig definition av rasistiska uttryck och inte tycka olika. Men det blir åtminstone en diskussion som grundar sig i empiri, snarare än hånflabb och löst tyckande.

ANNONS

Elin Grelsson Almestad är kulturskribent och författare. Hon rekommenderar Marcus Priftis bok Främling, vad döljer du för mig? om rasism i historien och samtiden.

ANNONS