Elin Grelsson Almestad: Just så här ser den riktiga rasismen ut

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Filmsekvenserna på Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling som Expressen publicerat har med rätta sagts visa det rasistiska partiets rätta ansikte. Men filmerna visar också det utrymme som vita män har och kan ta sig i det offentliga rummet utan rädsla och osäkerhet. När polissirenerna viner i Stockholmsnatten släpper männen metallrören och kan sedan lugnt gå och tala med polisen, i visshet om att poliserna kommer att lyssna på dem och deras version.

I den nyutgivna antologin Om ras och vithet i det samtida Sverige analyseras såväl öppen rasism som stereotypa föreställningar, exotism och vithetens privilegier. De kritiska vithetsstudierna har ofta mött både mothugg och hån. Inte sällan ses teorierna som svårtillgängliga med sina strukturella analyser. Därtill har diskussionen om vithet och rasföreställningar i samtida Sverige främst handlat om symboliska fenomen som Tintin-album, vilket både lett till mottaganden av typen ”ni är alltför lättkränkta” till att man borde ägna sig åt ”riktig rasism” i stället. Dessutom anser många att det är obehagligt att tala om ras. Det för tankarna till en del av Sveriges historia vi helst inte vill kännas vid, med skallmätningar och rasbiologiska teorier. Likaså finns ett ängsligt förhållningssätt kring att talet om raser och hudfärg kommer att öka motsättningar och rasism.

ANNONS

Antologin visar med saklighet och god fördjupning hur felaktiga alla dessa föreställningar är. Den visar både hur vithet tas för given och ger oss vita fördelar som vi aldrig ens behöver reflektera över, liksom gör upp med det språk som vi börjat ta för givet. Vilka slags kroppar talar vi om när vi säger ”etniskt svenska” eller ”invandrarbakgrund”? Vilka hudfärger blir representanter för en hel grupp och vilka får ses som individer?

Att tala om vithet är obehagligt eftersom det sätter strukturerna under lupp. Därtill utmanar analysen den positiva antirasismen som talar om mångfald och kulturer som samsas. Om problemet också ligger i hur vi uppfattar andras och våra egna kroppar räcker inte tal om att vi gillar olika och att utländsk mat är spännande särskilt långt.

Hur många icke-vita känner sig trygga i att prata med polisen och bli betrodda för att sedan skrattande konstatera att det alltid funkar att vara ögontjänare? Det är en vacker tanke att hudfärg inte ska betyda någonting, men det är inte så samhället ser ut i dag. Den riktiga rasismen ser ut just så här: inkorporerad i oss alla, med praktiska konsekvenser kring allt från med vilken säkerhet vi kan röra oss i det offentliga rummet till hur våra vittnesmål tas emot av myndigheter.

ANNONS

är kulturskribent och författare. Hon rekommenderar forskaren Peggy McIntosh 46 punkter på fördelar en vit person har i vardagsliv och samhälle. En enkel ögonöppnare.

ANNONS